Kort presentation av min uppsats om Sex and the city

Det har kommit lite påstötingar om att jag ska berätta lite om min uppsats. Och nu när den nästan är klar kan jag väl avslöja lite. Är inte helt klar med diskussionsdelen och så där, och har inte haft min sista handledning än, så jag tänker inte publicera något av det jag skrivit. Men i stora drag iaf. När den är helt klar kommer jag att lägga ut den, förhoppningsvis på min nya hemsida som jag har fått i julklapp av min snälla bror Johannes. Den är dock inte klar än, men det lär ni märka när den är.

Min uppsats går under arbetsnamnet "Frigörelse inom normerna" och är en d-uppsats (10p) i religionssociologi, inom fältet Media, Religion, Kultur. Jag har gjort gruppintervjuer med tjejer (runt 24-27 år, de flesta) som tittar på Sex and the city, om hur de uppfattar programmet och kopplar ihop det med egna erfarenheter och värderingar kring relationer, sexualitet och kön. Inom religionssociologin finns det en del forskning kring populärkultur och meningsskapande, där man menar att media och populärkultur i olika former kan fungera som ett verktyg eller en plats för människors identitets- och meningsskapande, och på så sätt fylla (i vid mening) religiösa funktioner. Min tes är att de olika värderingar, normer och historier om kärlek, sex och relationer tillsammans fungerar som en övergripande berättelse eller meningssystem som individer tolkar sina egna erfarenheter av kärlek och relationer utifrån. I den berättelsen finns också en hel del uppfattningar om kvinnor och män. Sex and the city - liksom naturligtvis många andra program, filmer, tidningar o.s.v. - kan fungera som en tolkningsnyckel eller verktyg för att göra såna tolkningar.

Intervjuerna stöder i stort sett min tes (även om det är en väldigt liten studie och man egentligen inte kan dra så mycket slutsatser utifrån den), och det är tydligt att det finns flera parallella normsystem - i tv-serien såväl som i verkligheten - som tjejerna förhåller sig till på olika sätt. De använder olika strategier för att balansera ett mer traditionellt kvinnoideal, romantiska idéer, heteronormativitet med deras mer medvetna ideal kring självständighet, ömsesidighet och frigjordhet. Titeln "frigörelse inom normerna" är ett citat från en av mina informanter, när hon beskriver varför hon gillar serien. Inom vissa givna ramar ger den möjlighet till frigörelse från traditionella relations- och kvinnoideal. De beskriver också hur de använder serien på olika sätt - som bollplank, för att ge exempel när man diskuterar eller ge stöd och tips.

Ja, typ det här handlar min uppsats om. Ni kommer få chans att läsa mer när allt är klart.

Fem favoriter

Inspirerad av RS på Kulturbloggen tänkte jag lista mina fem favoritinlägg under året - eller sen juni, då jag startade bloggen. Det gjorde jag i ett infall utan närmare överväganden eller planer, och jag är faktiskt förvånad över att det har varit så kul och att gått så bra att skriva. Sen är det ju såklart kul att folk vill läsa, men det roligaste med bloggandet är nog ändå att jag har hittat en form att skriva i som jag trivs med.

Snart kommer en stor årsbästalista. Men det blir nog tyvärr efter nyår, har bra flyt i uppsatsskrivandet och det gäller ju att smida medan järnet är varmt...

Så länge, här följer mina fem favoritinlägg under året:

Jag är politiskt korrekt - så jag har ingen humor!

Var finns den kristna vänstern?

Besviken på partistyrelsen

Jag vill inte vara en "stark kvinna"!

Namnunderskrifter - rätt väg för opinionsbildning?

Om akademikerarbetslösheten och snedrekryteringen

Oj, det blev visst sex stycken. oh well, så får det vara. Skulle nån mer göra en sån lista, länka i kommentarerna som vanligt.

God jul!

En liten julbild med krubban jag fick av Anna när hon kom hem från Argentina. Det blir kanske några helgpostningar framöver, ska vara ledig några dagar innan uppsatsarbetet kommer igång igen i början på nästa vecka.

God jul, bloggläsare!

Bloggblogg med bonusbild

Det blir inte mycket bloggat nu i uppsatsruschen. Så mycket att skriva och så lite tid. Och ska man hinna med att fira jul också mitt i alltihop. Hoppas ni har överseende med mitt låga postningstempo, återkommer nog med full kraft efter trettonhelgen. Som lite kompensation bjuder jag här på Domkyrkan i vinterskrud (bilden tagen igår vid 13.30 ungefär).

Jag är politiskt korrekt - så jag har ingen humor!

Debatten som jag refererade till i förra inlägget har fortsatt såväl hos Karin som här hos mig, och tagit lite nya vändningar. På ett ställe i debatten hos Karin blev jag anklagad för politisk korrekthet och för att därmed vilja döda i princip all humor. Men är verkligen politisk korrekthet ett hot mot humor – och är politisk korrekthet (bara) dåligt?

Om politisk korrekthet är en ängslighet inför att göra ”fel” så till den grad att uttryck inte tillåts, eller att man bara kan säga något som går i linje med en smal mittfåra, och det inte är grundat i någon analys eller övertygelse utan just ängslighet, då är det såklart problematiskt. Men jag tycker det är ganska sällan man stöter på den typen av politisk korrekthet. Betydligt oftare uppfattar jag att människor reagerar på att grupper i samhället – minoriteter eller underordnade på något sätt – inte ska behandlas eller beskrivas på ett nedvärderande sätt. Ibland är det grundat i en mer genomarbetad maktanalys, ibland mest i en känsla av att det inte är okej, och en insikt i att det fortfarande i vårt samhälle finns en norm, och att den normen är en vit, medelålders frisk heterosexuell medelklassman, och att alla, eller faktiskt de flesta, inte passar in i den normen.

I det senare fallet blir beskyllningarna om politisk korrekthet som feghet något missriktade, och även om man på ett sätt kan tycka att det är fånigt att man inte får säga eller skämta om vad som helst, så handlar det just tolkningsföreträde och vem som har rätt att definiera vad i samhället. Det som kallas för politisk korrekthet tycker jag oftast handlar om en vaksamhet på ogrundade skillnader och normer, en omsorg om att inte trampa på redan utsatta och en insikt om att hur vi pratar och hur vi skämtar är en del av hur vi formar samhället och uppfattar världen. Det är en grundläggande sociologisk kunskap att språket är en väldigt viktig del av hur vi lär oss om världen, och hur vi talar och interagerar med varandra är helt centralt för hur vi uppfattar men också är med och konstruerar den sociala verkligheten (det här kan man läsa mer om i sociologiklassikern Kunskapssociologi av Berger & Luckman). I det ljuset spelar det stor roll vilket språk man använder och inte minst hur man skämtar.

Flera av debattörerna har hävdat dels att man inte kan ”blanda ihop” skämt och trakasserier, att humor och skämt är oskyldigt och mobbing är något helt annat. Fast alla som har blivit obehagliga till mods av ett skämt någon gång håller nog inte med. Jag tror inte att det bara beror på att olika individer slumpmässigt har olika humor, utan på att vi lever i ett samhälle där det spelar roll vad man har för ursprung, för kön, för sexualitet bland annat. Och i de här aspekterna finns det tydliga maktstrukturer – det handlar inte alls bara om kön. Ofta används skämt och språkbruk för att definiera och konstruera kön, sexualitet, etnicitet, klass o.s.v. Kanske inte alltid som ett medvetet maktmedel, men hur man pratar om exempelvis homosexuella på en arbetsplats påverkar såklart hur lätt det är att accepteras som homosexuell just där – ingen slump att det nästan inte finns några öppet homosexuella fotbollsspelare med tanke på hur jargongen kan gå där (och nej, jag har aldrig varit i ett omklädningsrum men däremot läst en del forskning i frågan). I forskning kring sexuella trakasserier är mer eller mindre grova skämt om kvinnor (och sex) en ständigt återkommande strategi för att trakassera kvinnor. Det varierar i vilken grad skämtaren uppfattar det som medveten mobbing, det händer också att alla (även offret, till en början) bara tycker att det är "på skämt" - tills andra saker dyker upp.

En annan återkommande åsikt är att man måste kunna skämta om stereotyperna och att humorn är en motstrategi, ofta med exemplet judar som har en rik flora av (ganska grova) judeskämt. Jag tror absolut att det kan vara så – men då handlar det mycket om vem som säger vad med vilket syfte. Jag gillar exempelvis tidningen Gringo som mycket spelar på fördomar om förorten. Men jag skulle aldrig kunna skriva eller säga de saker som står där – just eftersom jag hör till majoritetssamhället ur den aspekten. Jag har inga erfarenheter av det utanförskap som förorten idag (bland mycket annat) innebär. På samma sätt är det en otrolig skillnad på om män skämtar om att kvinnor är som höns/inte har simultanförmåga/inte kan köra bil/inte gillar sex, och om kvinnor skämtar om den utsatthet det innebär att leva i ett samhälle där folk på allvar tror att kvinnor inte kan köra bil. Jag uppfattar det inte heller som befriande när kvinnor skämtar på ett sätt som bara upprepar stereotyper (varken om män eller kvinnor) men där kan man ju ha olika uppfattningar. Jag vidhåller dock att det är stor skillnad på när kvinnor och män skämtar på det sättet (om kvinnor, men även om män).

Det är kanske sant att man kan skämta om vad som helst. Men om den som är i en överordnad position på något sätt skämtar på bekostnad av en person eller grupp som är underordnad, vem är det då som kan avgöra om det är kul?

Om man ska vara hård, skulle man kunna säga att kravet på att ha rätt att skämta om ”vad som helst”, eller att politisk korrekthet är ett hot mot humorn, i själva verket bara handlar om att den som har makt eller finns i en överordnad position vill bevara just den positionen. Jag tror att det finns ett element av det, men jag tror att det i mycket handlar just om att man är omedveten om sin egen position. Det är inte alltid lätt att uppfatta att man tillhör en norm, och att ens oskyldiga skämt i själva verket bidrar till en syn på kvinnor eller homosexuella eller icke-vita som man inte alls egentligen står för. Men det gör det än viktigare att vara lyhörd och uppfatta hur ens skämt eller kommentarer landar.

Jag känner mig inte särskilt begränsad av min "politiska korrekthet". Jag tycker helt enkelt inte att det är särskilt kul att skämta på ett sätt där rådande maktordning och stereotyper reproduceras. Det betyder inte att jag inte skämtar om exempelvis kön, och då menar jag inte bara uttalad feministisk humor. Men ganska mycket såkallad humor uppfattar jag bara som upprepningar av den maktstruktur som markerar skillnaderna mellan män och kvinnor, och som överordnar män som grupp över kvinnor som grupp. Och det tycker inte jag är så särskilt kul.

Könskränkningar finns hela tiden

Idag har jag tillbringat dagen på Doktorand -05, Uppsala studentkårs utbildningsdag om sexuella trakasserier och könskränkningar. Jag är som bekant inte doktorand, utan var där som studentrepresentant i universitetets jämställdhetskommitté.
Det var både en väldigt intressant och ganska nedslående dag. Trots att jag läst en del samt arbetat praktiskt och politiskt med frågan lärde jag mycket nytt. Det finns en hel del ny forskning, inte minst här i Uppsala, om vad könskränkningar och sexuella trakaserier är, och framför allt hur processerna och erfarenheterna kan se ut. Särskilt intressant var presentationen av Fredrik Bondestams och Gunilla Carstensens kvalitativa studie om erfarenheter avkönskränkande processer bland doktorander i Uppsala. De menar att det är mycket problematiskt att se könskränkningar som enskilda isolerade händelser som kan avgränsas, anmälas och utredas. Istället måste man ha en förståelse av att det hela tiden pågår könskränkande processer - att det i akademin hela tiden upprätthålls och reproduceras en hierarkisk ordning mellan könen. Samtidigt som det kan tyckas hopplöst och svårt att arbeta mot dessa processer, är det viktigt att ändå hela tiden benämna och bemöta de olika uttryck som de här processerna tar. Och när det handlar om beteenden som faller inom ramen för det som är anmälningsbart, så ska man självklart göra det - eller åtminstone undersöka möjligheterna. Den viktigaste stategin, enligt Bondestam, var just att bryta tystnaden. Varje gång vi inte pratar om de här systematiska könskränkningarna, underlättar det för dem som utför och upprätthåller det kränkande klimatet, och genom att sätta ord på erfarenheterna kan man sakta arbeta mot förändring. (Hela Bondestams och Cartensens rapport finns som pdf här).

Som en ironisk illustration till detta ämne, läste jag Karin Långström Vinges vanligtvis mycket tänkvärda och underhållande blogg. Idag hade hon lagt ut en skämtbild om "kvinnans hjärna". Huruvida det är roligt eller inte kan man väl ha olika uppfattningar om. Jag tyckte att det inte var det minsta roligt, och skrev det i kommentarerna (bland alla "hö-hö"-kommentarer från män). Jag gjorde en lite längre utläggning om problemen med att reproducera steretyper om kvinnor och om mina erfarenheter av dagens diskussioner om könskränkande behandling. Ett inlägg som besvarades av en anonym kommentator med: "spänn av, gumman..."

I rest my case.

Fraggelnostalgi

Drabbades av total nostalgichock idag när jag upptäckte att svt:s barnkanalen sänder Fragglarna på eftermiddagarna! Nu är jag ganska sällan hemma under barnprogramstid, men det värmer onekligen ett 70-talisthjärta att veta att ännu en generation barn får njuta av mitt favvo-barnprogram.

Ärkebiskopskandidater

Idag spekulerar Kyrkans tidning vidare om ärkebiskopskandidater, vilket jag skrivit om tidigare.

Få känner sig kallade
"Vid en närmare granskning av kyrkans biskopar blir startfältet i ärkebiskopsvalet inte stort. Det är över 70 år sedan en icke biskopsvigd präst blev ärkebiskop.

De senaste tre ärkebiskoparna har tillträtt när de var mellan 54 och 61. Den blivande ärkebiskopen finns alltså troligen bland de biskopar som inte fyllt 62 när de tillträder.
(...)
Kvar finns Esbjörn Hagberg och Ragnar Persenius och Anders Wejryd.
(...) Flera hade hoppats på Caroline Krook som Svenska kyrkans första kvinnliga ärkebiskop. Utan henne blir det svårt att hitta en kvinnlig kandidat som skulle kunna konkurrera med biskoparna. Domprostarna Margareta Brandby-Cöster i Karlstad och Tulikki Koivonen Bylund i Uppsala, samt Christina Grenholm, professor i tros- och livsåskådningsvetenskap, nämns ändå som tänkbara. Men tydligt är att för kvinnliga kandidater krävs något utöver det vanliga.

Två förtroendevalda ger sina förslag till förklaringar:

– Det finns inga självklara lysande stjärnor.

– Vi har haft relativt många biskopsval tätt och då har man gått till botten och försökt hitta folk."

Den ljusnande framtid är vår

Bland allt prat om akademikerarbetslöshet och dystra framtidscenarier mitt i min uppsatshets (38 dagar till inlämning och examen) var det onekligen trevligt att läsa dn:s ekonomidel idag:

Präst och fritidspedagog framtidsyrken
(...)
"En säker karriär verkar den göra som väljer att bli präst. Behovet kommer att öka de närmaste åren och eftersom de flesta är över 50 år kommer pensionsavgångarna att säkra efterfrågan också på lång sikt."

Och listan över vilka eximina som leder till jobb (enligt scb):

• Lättast att få jobb
för nyutexaminerad:
Drift-, vvs- och kyltekniker
Fritidspedagoger
Verkstadsutbildade
Religionsvetare/Teologer
Specialpedagoger/speciallärare

• Svårast att få jobb
för nyutexaminerad:
Samhällsvetare
Ekonomer
Apotekare
Grundskollärare svenska/so
Sjukgymnaster

I och för sig ingen nyhet att man som präst är efterlängtad när man kommer ut. Men ändå, trevlig uppmuntran såhär en månad innan examen...

Är du smygsosse?

S-studenter har dragit igång en kampanj - som från början gjordes av s-studenter i Skåne lokalt - som går ut på att få ut smygsossarna ur garderoben. Det går ut på att man gör smygsosse-testet och svarar på 10 frågor och direkt får veta om ens åsikter ligger i linje med studentförbundets - om man är smygsosse, helt enkelt.

Testet finns på www.smygsosse.nu.

Hej konsument

Har haft en riktigt oproduktiv dag i mitt uppsatsskrivande idag - sov för länge, bestämde mig för att plugga hemma (funkar aldrig) och läste tidningen för länge. Dödsstöten kom med posten - nya Arena. Då gav jag upp och ägnade mig åt annat (läsa arena, till att börja med) . Till exempel att DN på stan utlyst en "hej konsument"-tävling, där läsarna ombeds besvara frågorn i hej konsument-spalten. Nu fanns inte alla frågor med längre, som "dyraste inköp" (min laptop), "favoritgrönsak" (squash) och "favoritprodukt på systemet" (Dunavar Pinot Gris), men ändå. Jag tror inte man får vara med i tävlingen om man svarar utifrån att man bor i Uppsala, men här är iaf mina svar. Se det som en fördjupad (eller förytligad, kanske) presentation.

Hej konsument

Namn: Marta Elisabet Axner

Senaste impulsköp: Reakläder på hm.com, bland annat en röd manchesterkjol för 59 spänn. Paketet har dock inte anlänt än, så huruvida det var bra eller dåligt återstår att se.

Bästa promenad: Runt Flogsta eller Hågadalen.

Äter lyxmiddag på: nation, alltså inte särskilt lyxigt. Men fick jag välja fritt så blir det nog Hambergs fisk på Sysslomansgatan.

Favoritgata: Hmm, svårt. Kanske S:t Johannesgatan, det är ju mina gamla hoods (bodde en korridor där länge). Annars finns ju alla ställen jag hänger mycket på antingen på eller runt Övre Slottsgatan, som Carolina Redeviva (universitetsbiblioteket), studentkåren och Domkyrkan. Om man läser resten av mina tips här inser jag att väldigt många ligger på Sysslomansgatan, så det är väl också en bra gata.

Bästa förfestmusiken: Aretha Franklin och annan gammal schysst soul

Reser helst till: Kapstaden

En bra gå-bort-present: Pocketbok - billigt, roligt och finns överallt.

Favoritlyxartikel: Champagne, om nu det är en artikel. Och fyrverkerier, det är ganska lyxigt.

Älsklingsljud: Kaffeperkulatorn. Särskilt på morgonen när jag ligger kvar i sängen och min kombo är uppe innan mig och gör kaffe. Vilket hon nästan alltid är.

Senaste upptäckt i Stockholm: Apoteket vid Hötorget som bara har skönhets- och må-bra-grejer och inga mediciner. Köpte skavsårsplåster där i somras som hjälpte mig överleva dagen. Senaste upptäckten i Uppsala: chokladcaféet på Sysslomansgatan.

Favoritgalleri: www.flickr.com Går aldrig på galleri.

Favvosajt: sr.se, och intressant.se. Och så massa bloggar, såklart.

Här bjuder jag mamma på middag: Det gör jag extremt sällan, men skulle nog gå till Le Park vid skolgatan/sysslomansgatan. Däremot händer det att jag bjuder pappa på lunch på Il forno di legna på S:t Olofsgatan.

Fikar gärna på: Café Övre slotts eller Katedralcaféet (vid Domkyrkan)

Favortfärg: Grön egentligen. Fast just nu har jag en rosa period.

Rockstjärna jag skulle vilja träffa: Ingen. Man ska inte träffa sina idoler, de gör sig bäst på avstånd. Inte för att jag direkt har några rockstjärnor som idoler. Men jag hade värsta crushen på Håkan Hellström när det begav sig (typ våren 2001), otroligt klyschigt, jag vet. Men honom skulle jag kunna tänka mig att hångla med fortfarande ;-).

Favvoskor: Mina svarta pumps med rund tå och slingback från bianco. Ett av mina dyraste och bästa impulsköp någonsin.

Klädkonto per månad: För stort i förhållande till studiemedlet, för litet i förhållande till vilka kläder jag skulle vilja ha. Och då snackar vi inte dyra designers utan bara snygga kläder med vettig kvalitet.

Mest överskattade affär: Vet inte riktigt, men jag har svårt för nördiga ljud/musikbutiker (typ HiFi-klubben). Sen finns det några riktigt överskattade caféer i Uppsala, Ovandahls till exempel. Dyrt och tråkigt och ganska sunkigt kaffebröd oftast (fast goda mackor ibland om man har tur).

Mode jag aldrig vill se igen: Grunge. Inte klädsamt på någon.

Bästa fyllekäket: Äter väldigt sällan fyllekäk på det klassiska sättet, vilket säkert beror på att korvmojarna utanför nationerna inte håller sig med sojakorv. Men makaroner och ketchup funkar alltid.

Dansar helst till: Beyoncé

Senast gnolade: ”Refuge (when it's cold outside)” med John Legend

Bästa diktsamlingen: Läser sällan dikter, åtminstone i diktsamlingar. Har överhuvudtaget en väldigt svag relation till lyrik, något som känns som en brist i min bildning.

Antar att kanske fler bloggare antar utmaningen i dn? länka isåfall gärna i kommentarerna.

Bra kampanj mot sexuella trakasserier

SFS, Sveriges förenade studentkårer, har dragit igång Det handlar om makt - en kampanj om sexuella trakasserier, riktad mot såväl studenter som lärosäten. Den handlar framför allt om upplysning - att lära sig mer om vad sexuella trakasserier är, att det är ett vanligt och allvarligt problem, vilka rättigheter man har samt vad som är lärosätets ansvar. Där finns också en kontaktlista för alla lärosäten med ansvarig person att kontakta. Extra plus för fina bilder av illustratören Nina Hemmingsson.

Sexuella trakasserier är ett allvarligt problem som finns överallt, men är särskilt utbrett inom högskolevärlden. C:a 15 % av kvinnliga studenter och 25 % av kvinnliga doktorander har blivit utsatta, enligt högskoleverkets rapport (6-7% av männen). Eftersom studenter och framför allt doktorander kan vara i en stark beroendesituation till sin handledare är man särskilt utsatt. Sexuella trakasserier är inte bara direkta sexuella närmanden, beröring eller förslag, utan all slags kränkande behandling på grund av kön. Det är alltid den som är drabbad som avgör om en upplevelse är kränkande eller inte, men trots det är det vanligt att det skämtas bort eller inte tas på allvar.

SFS vice ordförande Lotta Ljungquist skriver:
"Det handlar om makt! En individ utnyttjar sin makt genom att kränka en annan individ. Det handlar också om min personliga makt över mig själv och den jag är; att jag ska kunna bli lyssnad på oavsett om jag är kvinna eller man, att jag inte ska bli bedömd utifrån mitt kön."

Hela kampanjen finns här. Extra roligt tycker jag att det är, inte bara för att det är en bra kampanj i ett viktigt ämne, utan att det också är en fråga som jag har varit med och försökt driva i flera år på sfs fullmäktige. I år kom den med i verksamhetsplanen - och nu finns alltså kampanjen. Det är alltid kul att få se konkreta reslutat av det långsamma arbetet som politik i den här typen av organistioner innebär.

Vargavinter i Berlin

Dagens bloggtips: Vargavinter. Det är Petra som är tillbaks på ny plats med nytt koncept - handlar mest om hennes koleldade panna i Berlin och huruvida hon kommer överleva vintern. Det är betydligt mer spännande än det låter. Dessutom får man följa hennes reflektioner om etnicitet som en maktstruktur vi aldrig kommer undan - på samma sätt som kön och klass. Läs och njut!

Länk till julinsamlingen

Som jag skrev i förra inlägget är det världsaidsdagen idag, och då tänkte jag på att ytterligare uppmärksamma Svenska kyrkans Julinsamling. Svenska kyrkans internationella organisationer - Svenska Kyrkans Mission (SKM) och Lutherhjälpen - samlar ju in pengar och gör kampanjer under hela året, men har också varsin speciell insamlingsperiod då man satser extra och har ett tema. SKM har sin insamling mellan Första advent och Trettondedagen och den kallas alltså för julinsamlingen. Årets tema är "Jag vill ge mitt barn en framtid" och pengarna går till arbete mot HIV/AIDS.

SKM arbetar långsiktigt med olika projekt framför allt i Afrika men även på andra håll. Det handlar både om vård och upplysning, men också mycket om socialt arbete av olika slag, kombinerat med arbete för att stärka mänskliga rättigheter och bekämpa fattigdom. Några projekt presenteras i artiklar här:

Imponerande aidsarbete i Zimbabwe
Kvinnorna värst drabbade i Afrika
Kyrkan i Afrika måste våga tala om sex
Euni Motsas berättelse från Swaziland

Som ni ser här till höger har jag bytt ut min bildlänk till Lutherhjälpen mot en till SKMs julinsamling. Klicka på bilden så kommer du till ett formulär där du kan ge en gåva direkt via kort eller internetbank (skriv "julinsamling" i meddelanderutan), eller teckna sig för ett mer långsiktigt givande. Din gåva behövs!

P.s. Svenska kyrkan har en policy för HIV/AIDS-arbete som finns att läsa här.

AIDS - en fråga om kön och makt

Idag - den 1 december - firas eller kanske snarare uppmärksammas Världsaidsdagen, world aids day över hela världen. Ett tillfälle att uppmärksamma hur stora delar av framför allt Afrikas befolkning, men också en allt snabbare ökande andel av människorna i Asien och Österuropa, sjunkar in, tynar bort och dör. I Afrika söder om Sahara är HIV/AIDS inte längre bara en mänsklig tragedi för alla de som blir sjuka och dör eller som förlorar sina anhöriga, utan det är också ett stort strukturellt problem för samhällen som skulle behöva alla krafter för att bygga upp demokrati och välfärd.

I länder som Zimbabwe, Botswana och Zambia - och i viss mån även i Sydafrika - är en så stor del av den produktiva befolkningen sjuk att medellivslängden sjunker drastiskt, produktionen i jordbruket sjunker och det är svårt att besätta tjänster. Jag vistades en period i Zimbabwe 2002 (hos aidsprogrammet Thusanang), och då talades det om att man på vissa jobb anställde två personer per tjänst - sannolikheten var så stor att någon av dem skulle insjukna. På en del håll bestod många byar till stor del av äldre och barn eftersom föräldragenerationen till stor del dött ut. Förutom att det är ett stort problem att det finns väldigt liten produktiv arbetskraft, innebär det ockå att många lever väldigt utsatt, inte minst de (ofta flickor) som i tonåren blir familjeöverhuvuden och ansvariga för sina yngre syskon.

HIV/AIDS är, inte minst i Afrika, till stor del en fråga om kön och makt. Det är naturligtvis av yttersta vikt att det finns bra vård och mediciner, och att det förs en effektiv sexualupplysning utan moraliserande. Men ingen av dessa insatser spelar någon roll om inte kvinnor i lika hög utsträckning som män har makt över sina egna kroppar och rätt att definiera sin sexualitet och sin fysiska integritet. Om man är ekonomiskt beroende av en (sin) man, hur kan man då neka sexuellt umgänge? Om man lever i ett samhälle där kvinnor inte förväntas ha någon sexuell vilja medan män "alltid" vill, hur får man då en jämställd och ömsesidig sexuell relation? Det finns - som rapporterats ofta från Sydafrika - stora problem med regelrätta våldtäkter och sexuella övergrepp, men ett minst lika stort problem är den "tysta" sexuella ojämställdheten. Den kan finnas överallt, men verkar vara väldigt vanlig i södra Afrika, där den genom HIV/AIDS fått förödande konsekvenser.

Vill man uppmärksamma världsaidsdagen, kan man göra det på olika sätt. Man kan delta i seminarier och ljusminneshögtid hos Noaks ark (röda korset) i Stockholm eller andra evenemang runt om i landet (tack för länken, PromeMorian). Man kan bära det röda bandet på jackan för att visa solidaritet med de drabbade. Eller så kan man stödja någon av alla de organisationer som arbetar med HIV/AIDS i Afrika och på andra ställen. Själv stöder jag Svenska kyrkans arbete genom svenska kyrkans mission, som i år låter hela sin stora julinsamling gå till HIV/AIDS-arbete. Läs mer här - och ge en gåva direkt på webben. Där finns också en hel del bra artiklar om HIV/AIDS och om svenska kyrkans arbete med frågan.

Studentrepresentant straffad i Vitryssland

Sveriges Förenade Studentkårer, SFS, rapporterade i fredags att en vitrysk student, Taciana Khoma, har blivit avstängd från sina studier och bostad vid Belarus State Economic University sedan hon blivit vald till styrelsemedlem i ESIB, de europeiska studentkårernas organisation. SFS har uppmanat sveriges studentkårer och rektorer att reagera, vilket ett antal också gjort.

Norska motsvarigheten till SFS, STL, har startat en protestlista som man kan skriva på här. Där kan man också läsa mer om fallet, och varför det är viktigt att stödja henne.

Kandidaterna utmejslas i ärkebiskopsvalet

Ärkebiskopsvalet närmar sig med stormsteg, och de tilltänkta kandidaterna börjar hoppa av. Som i många liknande situationer så är det få som kandiderar öppet i ett tidigt stadium, men just nu finns några möjliga kandidater kvar, efter att några har sagt att de inte längre står till förfogande. Mest uppmärksamhet har Caroline Krook fått med sitt "avhopp" (om man nu kan hoppa av från ett val man aldrig kandiderat i), vilket Kyrkans tidning rapporterade i förra veckan. Även Carl-Axel Aurelius, biskop i Göteborg, som jag trodde skulle vara en av toppkandidaterna har hoppat av, liksom hans kusin Erik Aurelius i Skara (kyrkans tidning).

I och med att Caroline Krook inte ställer upp, är sannolikheten nu mycket låg att det blir en kvinna som ärkebiskop. Jag tror nog att det kommer finnas någon eller några kandidater i valet, men det är mycket svårt att bli vald till äb om man inte redan är biskop, och det lär inte bli lättare för en kvinna. Särskilt med tanke på att ingen kvinna vunnit ett biskopsval sedan Caroline Krook, som biskopsvigdes 1998. När jag senast skrev om det här i juli trodde jag att slutstriden skulle stå mellan Carl-Axel Aurelius och Anders Wejryd i Växjö. Jag tror fortfarande att Anders är en stark kandidat, och jag tror att han kommer att stå mot Ragnar Persenius som idag är biskop i Uppsala. Sen kommer nog ett par av de andra biskoparna finnas med, och kanske någon av de kvinnliga domprostar som finns i landet, eller någon av de andra mycket duktiga och meriterade kvinnliga ledarna i vår kyrka. Men som sagt tror jag inte att någon av dem skulle bli vald.

I mitten på januari ska församlingarna besluta vilka som blir elektorer, varje församling har rätt att utse lika många (förtroendevalda) elektorer som man har prästtjänster i församlingen. Då kommer alltså undertecknad veta om jag får vara med som elektor och rösta i äb-valet. Vilka som faktiskt kommer att vara kandidater i valet avgörs vid provvalet 8/2. Alla som får mer än 5% av rösterna kommer att vara valbara i själva valet som äger rum den 15/3. Hela tidsplanen finns här.

Andra bloggare om ÄB-valet:
Helle Klein
Nils Kaiser

Bevakar DN Laboremus?

Har DN satt Malin Siwe på specialbevakning av Laboremus? Man skulle nästan kunna tro det, efter att hon igår skrev om vår Tage-dag (kanske uppsnappad hos nån av oss bloggande s-studenter, om inte dn läser kårtidningen Ergo) så citerar hon idag min bloggande laboremus-kollega Anna Ardin, i frågan om att Uppsala inför skolpeng viktad efter kön, som jag skrivit om tidigare. Anna bemöter Siwes artikel här.

Well, DNs ledarsida är lika välkomna hit som alla andra läsare. Lämna gärna kommentarer - jag gillar när ni vill diskutera, även om jag inte alltid hinner svara direkt. Och läs gärna några andra bra bloggar av s-studenter (inte bara i Uppsala):

Utbildning med klass
Joel Malmqvist
erlanderbrigaderna
Anna Larsson
Rebella (ok, ingen riktig sossestudentblogg, men en försvarlig andel av rebellorna är nuvarande eller tidigare s-studenter så de får vara med ändå)

Dn:s ledarsida om Tage-dagen

Idag skriver Malin Siwe på DN:s ledarsida (i papperstidningen) om Tage-dagen som vi i Laboremus/s-studenter i Uppsala firade sjätte november (läs här och här). Siwe skriver dock inte så mycket om varken Tage eller den goda gräddtårtan, utan om Östros jämförelse mellan utbyggnaden av gymnasieskolan på Erlanders tid och utbyggnaden av högskolan idag.

Det som Östros talade om, och som citerades i kårtidningen Ergo (som Siwe antagligen läst), var just hur lika debatten gick när man byggde ut gymnasieskolan som hur debatten om 50%-målet i högskolan låter idag. När Erlander satte upp en vision om att hälften av en årskull skulle gå i gymnasiet tyckte högern att det var helt omöjligt, dyrt och onödigt. Dessutom fanns inte tillräcligt många beåvade barn. Idag går nästan 100% vidare till gymnasiet.

Siwe verkar tro att Östros gör jämförelsen för att han vill ha ett samhälle där hundra procent går vidare till högre studier, där alla måste ha ännu längre utbildning och till slut inte hinner jobba innan de pensioneras. Eller, jag tror inte att hon tror det, men det är hennes poäng. Det lustiga blir ju - eller sorgliga, kanske - att Siwe därmed ställer sig precis där hon illustrerar Östros som bäst. Hon missförstår på flit hans poäng och intar snarare nån sorts "det-går aldrig"-attityd än att faktiskt diskutera högskoleutbyggnaden. Visst kan det finnas problem med utbyggnaden (även om jag tycker fördelarna överväger stort) men problemet är knappast att vi får en alltför högutbildad befolkning.

I utbildningspolitiken finns idag två mycket tydliga alternativ. Högern vill - med stark uppbackning av DN:s ledarsida - ha en mer elitistisk utbildning med plats för färre där bakgrund kommer spela ännu större roll än idag om man ska kunna läsa vidare. Om borgarnas utbildningpolitiska program genomförs, kommer Sverige vara ett av få länder i Europa (det enda?) där en minskande andel av gymnasisterna går vidare till högre studier, när de stora barnkullarna från det tidiga 90-talet tar studenten. Mot det står socialdemokraternas vilja och tro på att en annan högskola är möjlig. Det finns många frågor kvar att jobba med, men grundläggande är att högskolan ska vara öppen för alla, tillgänglig oavsett bakgrund och var man bor. Det kommer den inte vara utan starka regionala högskolor, en högkvalitativ forskning och grundutbildning samt nya platser i samma takt som barnkullarna växer.

p.s. en mycket intressant Bolognadiskussion pågår på utbildning med klass. missa inte den.

Bloggblogg - uppsatstöcken

Jag har nästan inte skrivit på hela veckan, upptäckte jag nyss. Det beror på ett enda skäl: uppsatstöcken. Som framgår av min presentation här till höger ägnar jag höstterminen åt att avsluta min examen, och det med att skriva d-uppsats i religionssociologi. Det är kul och spännande och lärorikt men väldigt tidskrävande. Och nu har jag kommit in i den där sista spurten. Det innebär dels att jag lägger mycket tid på uppsatsen, men framför allt mycket energi. Man sugs liksom in i uppsatsen, som nästan blir som ens bäbis, eller en förälskelse, och man funderar liksom inte på så mycket annat. Så jag läser i och för sig tidningen och så (ibland iaf) men kommer liksom inte på nåt att skriva i bloggen. Eller kommer inte ens ihåg att skriva. Hoppas ni har överseende med det. Men jag ska försöka skriva ibland åtminstone. Uppsatsen ska vara klar i början på januari (hejdå jullov) och så länge kommer jag inte kunna hålla på såhär. Inte konstant i alla fall.

När jag har kommit lite längre med uppsatsen kanske jag skriver lite om den här också. Den blir väldigt spännande, tror jag. Fast än så länge är den min egen lilla förälskelse, så jag väntar med att dela med mig ett tag till.

Hetsig debatt om hushållsavdrag

I lördags var jag (som jag flaggat för tidigare) med och debatterade frågan om avdrag för hushållsnära tjänster på Socialistiskt forum på ABF-huset i Stockholm. Min meddebattör var socialdemokraten Kerstin Olsson, som i våras lanserade idén att man skulle ha kraftiga subventioner för hushållstjänster för barnfamiljer på DN debatt. Det blev ett intressant samtal - särskilt som Kerstin inte riktigt intar den vanliga "avdragspositionen" i debatten. Det blev framför allt ett samtal om jämställdhet, feministiska strategier och ideologi kontra pragmatism. När publiken släpptes in blev det dock ganska hetsigt. Som jag misstänkte innan hade jag publiken på min sida - men jag hade inte riktigt trott att det skulle bli så ensidigt. Kerstin fick en hel del tuffa frågor, och det är tydligt att det här är en fråga som väcker starka känslor. Samtidigt som de allra flesta i publiken verkade vara överens med mig om att subentionerade hushållstjänster inte är lösningen på kvinnors dubbelarbete i hemmet, så verkar det fortfarande saknas fler konkreta förslag än individuell föräldraförsäkring och allmänt jämställdhets-/ feministiskt arbete. Jag tror som bekant att avdrag eller subventioner är ett säkert sätt att låsa in ännu fler kvinnor i hemarbete, ännu hårdare koppla ihop hemarbete med kvinnor och en gång för alla låta männen slippa ansvaret - och i längden försvåra för alla kvinnors kamp för lika rättigheter och möjligheter. Det är i högsta grad en fråga som handlar såväl om kön och klass som etnicitet. Men det kommer att krävas bättre förslag än att bara vara emot.

På bilden undertecknad och Kerstin Olsson, i mitten s-studenters idépolitiskt ansvarige Erik Gutiérrez-Aranda som modererade debatten.

Pojkar mer värda än flickor i skolan?

Det är sedan länge ett känt faktum att pojkar får mycket mer uppmärksamhet än flickor i skolan. Upprepade undersökningar visar att alla (pojkar , flickor och lärare) tycker att talartiden är jämnt fördelade mellan flickor och pojkar när pojkarna pratar 70% av tiden. Barn som mår dåligt reagerar åp olika sätt, men de som agerar utåt och aggesivt (mestadels pojkar) får uppmärksamhet och hjälp, medan barn som vänder destruktiviteten inåt (allra mest flickor) inte får samma möjligheter till hjälp.

Nu tycker barn- och ungdomsnämnden i Uppsala att pojkar behöver mer resurser än flickor, och kommer att räkna skolpengen så att pojkar får 1,5 mot flickors 1. Nämndens ordförande Bengt Sandblad (s) försvarar beslutet (i Upplandsnytt i sr) med hänvisning till att statistiken ser ut så att pojkarna kostar mer.

Men beror det på att pojkar är dyrare eller att pojkars behov syns mer, får mer uppmärksamhet och oftare leder till insatser?

Läs också hos Anna Ardin.

Socialistiskt forum idag

Snart bär det av till Stockholm och Socialistiskt forum på ABF-huset som jag skrivit om tidigare. Bland allt annat som händer, ska jag vara med och debattera avdrag för hushållsnära tjänster. Ser fram emot debatten, ska bli mycket spännande. Rapport kommer!

Tage-dagen i Ergo

Uppsala studentkårs tidning Ergo skriver i sitt senaste nummer om Laboremus Tage-dag (tidigare inlägg här och här). I artikeln Lützendagen numera även en Tage-dag står det bland annat:

Thomas Östros mindes i sitt anförande hur Tage Erlander på 1960-talet öppnade för att 50 procent av eleverna skulle gå vidare till gymnasieskolan.
– Det finns slående paralleller till dagens debatt om huruvida 50 procent ska kunna gå vidare till högskolan, sade Östros.
Som avslutning talade Birgitta Dahl länge om Tage Erlanders liv och gärning. Dahl, som själv träffat Erlander många gånger, ansåg att Tage-dagen var ”en lysande idé” och hoppades liksom arrangörerna i Laboremus på en fortsättning i framtiden.

I detta nummer av ergo kan man också läsa ett kort referat av författaren Lena Anderssons besök hos Laboremus och - tyvärr bara i papperstidningen - en artikel om bloggar av studenter i Uppsala. Undertecknad är inte med i reportaget men däremot i faktarutan med fler bloggtips.

May the force be with you

Det var länge sen jag publicerade nåt testresultat på bloggen men det här kan jag inte låta bli. Via PromeMorian och Kulturbloggen hittade jag testet Which fantasy/scifi character are you?
och det visade sig att jag är Yoda!

"A venerated sage with vast power and knowledge, you gently guide forces around you while serving as a champion of the light.

Judge me by my size, do you? And well you should not - for my ally is the Force. And a powerful ally it is. Life greets it, makes it grow. Its energy surrounds us, and binds us. Luminescent beings are we, not this crude matter! You must feel the Force around you, everywhere."

Vem har plockat ditt kaffe?

I DN idag kan man läsa om en undersökning av Swedwatch - en organisation som kontroller vilket socialt ansvar svenska företag tar i sin verksamhet utomlands - som visar att flera stora svenska kafferosterier säljer kaffe från plantager där det förekommer barnarbete. På dn.se erkänner också Gevalia att det kan finnas barnplockat kaffe hos dem.

Tyvärr är det här ingen nyhet. Villkoren för de som producerar kaffe är omänskliga - inte bara förekommer hårda besprutningar samt barnarbete, det är också så att de små odlarna är utlämnade till stora grossister som inte betalar vad det kostar att producera, och betalar bara i efterhand vilket innebär att om skörden slår fel kan bonden bli utan inkomst en hel säsong.

Gevalia beskriver hur man jobbar för att så mycket som möjligt av ens kaffe ska komma från kontrollerade odlingar. Det är naturligtvis bra, men det finns bara ett sätt att vara säker på att kaffet man drickar har varit producerat under villkor som gynnar den som gör jobbet och inte mellanhänderna. Det är att köpa rättvisemärkt. Då vet man att odlarna fått skäligt betalt, fått möjlighet att organisera sig fackligt eller i kooperativ och att de fått stabila odlings-/handlingsförhållanden så att de kan leva tryggt året om. Det är naturligtvis bra om man kan köpa ekologiskt kaffe också (som rekommenderas i dn-artikeln) men det garanterar inte arbetarnas sociala rättigheter.

Rättvisemärkt kaffe kostar några kronor mer. Fast egentligen är det inte rättvisemärkt som är dyrt, utan det vanliga kaffet som är för billigt. De priserna är för låga i jämförelse med vad det kostar att producera kaffe - och det är de redan fattiga bönderna som får betala priset för att vi ska ha lite billigare kaffe.

En lista på vilka producenter som har rättvisemärkt kaffe finns här. Det säljs i nästan alla vanliga mataffärer och smakar inte sämre. Tvärtom, det saknar den beska bismaken av utnyttjade bönder och arbetande barn...

Utbildning med klass är tillbaka...

... åtminstone på besök. Pelle Rödins utbildningspolitiska blogg som legat nere ett tag är nu återuppstånden, om än kanske bara tillfälligt. Desto viktigare att passa på att läsa hans reflektioner och utbildning från en uppsalahorisont.

Hallberg vald till rektor i Uppsala

Igår beslutade Konsistoriet, Uppsala universitets styrelse, att nominera Anders Hallberg till rektor för Uppsala universitet, skriver bl a unt idag. Som jag berättat tidigare har processen haft många steg men bland annat innefattat en valförsamling (bestående av studenter, lärare och fackliga representanter), som också rankade Hallberg som nummer ett. Konsistoriet följde alltså valförsamlingens förslag. Formellt utser regeringen rektor, men det är osannolikt att de inte följer förslaget.

Jag tror att Hallberg blir en bra rektor. Han verkar ha ett gott ledarskap, och han höll ett mycket bra anförande på hearingen - inte minst att han tydligt rangordnat vad han tyckte var viktigt och ville jobba för. Inget mer-glass-åt-alla utan en tydlig prioritering med grundutbildningen och arbetsmiljön högst. Även jämställdheten kom hyfsat högt på listan.

Det är också glädjande att Hallberg blivit vald eftersom han var de allra flesta studenternas (i valförsamlingen) favorit. Studenterna var nästan helt enade, och att han blivit vald visar att studentinflytandet varit reellt i den här processen. Studeranderepresentanter har funnits med i rekryteringsgruppen vilket har gett påverkan och insyn (även om de varit väldigt restriktiva med att släppa information om personerna, har vi fått veta om hur processen gått till) och i slutändan en möjlighet att göra ett bra val i valförsamlingen - som också gick igenom (enhälligt) i konsistoriet.

Hallberg börjar 1/7 -06, då jag ju redan lämnat universitetet. Men det ska ändå bli spännande att följa vad som händer med en ny rektor.

Stella-hysteri

I torsdags släpptes till slut H&Ms nya kollektion designad av Stella McCartney. Det var i princip hysteri i varneda HM-butik, och plaggen tog slut snabbt. Jag var (av en slump) inne på HM i centrala Uppsala i torsdags lunch och då var det fortfarande mycket folk och få plagg. Idag var det i princip tomt. I natt släpptes plaggen på HM:s onlinebutik, men vid midnatt (när de släpptes) gick det inte att gå in på sidan, och imorse fanns bara en liten handväska kvar...
Enligt auktoriteten på området, Ebba von Sydow behöver man dock inte oroa sig, snart har många som handlat hysteriskt i torsdags morse drabbats av eftertankens kranka blekhet och börjar lämna tillbaka impulsköpen. Annars kan man ju alltid prova blocket.se, där ligger plaggen på ungefär dubbla priset...

Fast man kan ju titta på plaggen iaf, och en del av dem är ganska snygga. Kan dock inte riktigt bestämma mig för om de är lite för tokiga - det är mycket tampar och knyt och såna detaljer. Märkligast är en sorts kort byxdress med korta ben. Kan inte alls bestämma mig för om den är hysteriskt ful eller helt fantastisk...

Helgens DVD-tips

Har just kommit hem från filmkväll hos kompisar där vi gjorde misstaget att titta på Mr & Mrs Smith. Gör inte det. Kanske den sämsta film jag sett på den här sidan millenieskiftet. Helt poänglös. Istället skulle jag vilja komma med några andra filmtips:

The door in the floor (regi: Todd Williams) är en film som fått märkligt lite uppmärksamhet i Sverige. Trots stora (mycket bra) skådisar och ett manus som bygger på en John Irving-roman (Widow for a year) gick den nästan helt obemärkt förbi när den gick på bio i våras. Jag såg den på bio mest av en slump tillsammans med min filmkunniga syster, och vi gillade den skarpt båda två. Den handlar om ett medelålders par som som sörjer sina tvillingsöner som dött några år tidigare, och de har en dotter i fyraårs-åldern som aldrig träffat sina bröder men ända kna varenda historia om dem. Hemmet är delvis som ett monument över pojkarna och man förstår att det finns något djupt osunt i hela familjen. Mannen (Jeff Bridges) är en uppskattad barnboksförfattare och -illustratör, och han anställer en ung kille som sin assistent över sommaren och som snart får en alltför nära relation med hustrun (Kim Basinger). Det låter som en snaskig hollywoodhistoria men är otroligt känsligt, trovärdigt och djupt. På riktigt. Framför allt Jeff Bridges gör en nästan osannolikt bra rollgestaltning och även Kim Basinger är fantastisk. Inte det mest lättsmälta man kan se, men kanske något av det bästa på dvd just nu. Extra plus för de freudianska barnboksteckningarna i filmen, de är nåt extra...

Aningens mer lättsmält är Spanglish. En sorts romantisk dramakomedi om en mexikansk kvinna som tar jobb hos en dysfunktionell amerikansk familj och de komplikationer som uppstår. Roligast (kanske just för att det är så otippat) är att Adam Sandler gör en väldigt bra skådespelarinsats - hans rollfigur är verkligen husband of your dreams - men även Paz Vega som hembiträdet Flor är fantastisk. Verkligen inte den mest politiska filmen i världshistorien, men på sina ställen belyste den verkligen klass - överklassmamman Deborah som är helt oförstående inför Flors ovilja att låta henne betala för att hennes (flors) dotter ska gå i privatskola, exempelvis. Spanglish är regisserad av James L Brooks, som bl a gjort Livet från den ljusa sidan.

Trevig filmkväll!

Festmetoden - håll koll på ditt drickande

I somras skrev jag om hur lätt det är att dricka alkohol på sommaren och särskilt om man som jag rör sig i studentkretsar där många dricker mycket. Då tipsade jag om alkoholprofilen, en sida där man kan testa sina alkoholvanor och kolla om man ligger i riskzonen.

Ikväll ska jag på "råbiff" - studentkårernas och nationernas gemensamma fest som hålls varje termin, och där det bjuds på sparsamt med mat men finns mycket tillgång till alkohol. Brukar vara väldigt kul men också väldigt blött... Så vad passar då bättre än att tipsa om alkoholkommitténs nya webbsatsning: festmetoden. Där kan man kolla vilka förväntningarn man har på alkoholen, räkna ut sin ideala festnivå och få tips om hur man får en helkväll - som är kul hela kvällen.

Jag gillar verkligen alkoholkommitténs kampanjer. De lyckas ha ett tilltal som inte är moraliserande men ändå tankeväckande. De flesta människor skulle må bra av dricka mindre alkohol - det betyder inte att man inte ska eller måste dricka alls. Bara att man borde ha ett mer reflekterat förhållningssätt till alkoholen. Vilket nog är lättare sagt än gjort.

Kommande inlägg...

Det är ju irriterande att man har så mycket att göra när det plötsligt händer massa spännande saker i kyrkan, politiken och bloggosfären. Har en hel rad grejer jag skulle vilja skriva om ordentligt, framför allt i samband med diskussionerna om pertnerskapsvälsignelse. Men i väntan på att det plötsligt ska finnas tid som jag inte räknat med (eftersom all tid jag har går åt till uppsats, Laboremus och kyrkuppdrag) så kommer här en teaser om saker jag skulle vilja blogga om...

*Om bibelsyn - hur kan man tycka att bibeln är viktig utan att varje ord är sant?
*Om homosexualitet i bibeln - är det sant att "det står i bibeln" att homosexualitet är synd?
*Om kyrkans demokratiska styre, den "dubbla ansvarslinjen" - varför finns det politiker i kyrkan? Och ska prästerna bestämma "egentligen"?
*Om grunden för teologiska ställningstaganden - det är inte bara bibeln som är teologins grund.

Jo, en sak till. Ska uppdatera länklistan nu när dykt upp ännu fler spännande kyrkbloggar, och ge dem en egen sektion i länklistan.

KG om prästdeklarationen

I DN idag intervjuas ärkebiskop KG Hammar om den sk prästdeklarationen - protestlistan mot partnerskapsvälsignelse. Som vanligt är KG tydlig men samtidigt balanserad och välavvägd.

"[Hammar] säger att han inte alls är överraskad över reaktionen från prästerna som satt sitt namn under prästuppropet:

- Man kan se det som en förlängd reservationstid. En tredjedel av kyrkomötet röstade emot och reserverade sig där, men prästerna runt om i landet var inte med då och tar den här möjligheten att reservera sig. Det är demokrati och det kan vi hantera.

Det finns över 5.000 präster i landet och att 700-800 valt att skriva på en protestlista motsvarar knappt röstsiffrorna på Kyrkomötet.

Däremot menar han att församlingarna måste kunna hantera att på ett vänligt sätt hänvisa par som vill välsignas till en präst som gör det.

- Använder man det tillfället att demonstrera sin inställning sviker man sitt själavårdsansvar!"

Bloggar om prästdekla´rationen

Oj, utlovade visst länkar i förra inlägget som jag glömde bort. Här kommer några bloggar som behandlar prästdeklarationen och motlistorna:

Karin Långström Vinge
Göran Koch-Swahne
Ordbanken
Spridda tankar om Svenska kyrkan
Lizas lilla katekes
Granskning Svenska kyrkan

För övrigt handlar 12 av de 15 högsta inläggen på intressant.se just nu om prästdeklarationen, så man kan ju börja där också...

Namnunderskrifter - rätt väg för opinionsbildning?

Det har skrivits mycket de senaste dagarna - i bl a Kyrkans tidning - om Yngve Kallins upprop (uppror?) mot kyrkomötetsbeslut om att införa en välsingelseakt över partnerskap i kyrkoordningen (själva beslutet har jag skrivit om här, här och här). Det bloggas massor om det också, länkar kommer lite längre ned. Nu har ett antal "motlistor" startats, varav två specifikt är för präster som stöder beslutet på simonline och Institutet för kontextuell teologi, och dessutom finns Walentine.com som alla kan skriva på.

Jag är lite dubbel inför det här med protestlistor. Ibland är det ett jättebra sätt att väcka opinion, uppmärksamma folk (politiker) på att det finns ett starkt stöd för en fråga, och det är ett sätt för männiksor att känna att de deltar i demokratin och är med och påverkar. Å andra sidan kan man luras att tro att flest namn vinner.

Jag kan på ett sätt förstå Yngve Kallin och hans kompisar - det är inte kul när man förlorar en fråga. Och Kallin delar, vad det verkar, inte synen på hur kyrkan ska styras (med förtroendevalda i demokratiskt valda organ) och då blir man naturligtvis ännu mer upprörd när de fattar "fel" beslut. Men vad vill de visa genom deklarationen? Att de står upp för sina åsikter, att de inte vill välsigna homopar eller bara få utlopp för sin frustration?

När man sen organiserar motlistor - vilket jag verkligen förstår att folk, framför allt präster, känner behov av - så blir det lite komplicerat. Risken finns att man hamnar i en diskussion om vem som har flest namn. Men oavsett hur många upprop det görs - det är inte flest namn som vinner. det är knappast en demokratisk process att göra namnlistor, och om man tror att man vinner en fråga genom att skicka in namnlistor till kyrkokansliet för och mot en fråga så ligger det ganska långt ifrån min demokratisyn. Samtidigt - det känn bra att ge sitt stöd i en fråga som är viktig för en. OCh det är ju jätteviktigt att allmänheten förstår att Ynge Kallin inte alls har en majoritet av Svenska kyrkans präster på sin sida.

Själv har jag inte skrivit under nån av listorna, framför allt eftersom jag inte är prästvigd, och den som känns aktuell för mig är IKT. Mitt namn står i röstprotokollet från kyrkomötet - något jag är stolt över. Det räcker.

Debatterar hushållsavdrag på Socialistiskt forum

Den 19-20/11 går det årliga seminariearrangemanget Socialistiskt forum av stapeln på ABF-huset i Stockholm. Det är två dagar seminarier, debatter, kultur och utställningar som arrangeras av en rad organisationer. Det är en ganska bred vänster som finns med, från sosseorganisationer som Olof Palmes centrum, feministas och ssu stockholm, till frihetliga vänstergrupper, vänsterpartiet och SAC.

Själv ska jag vara med i det seminarium som s-studenter ordnar, som handlar om avdrag för hushållsnära tjänster där jag ska företräda studentförbundets (kritiska) hållning. Vad jag tycker om frågan kan man läsa här.

Alla välkomna, seminarierna är gratis och utan föranmälan. Så här presenteras vårt seminarium i programmet, som finns i sin helhet här:

Lördag 13.00-14.30, Hedénsalen, 4 tr
Hushållsnära tjänster – kvinnofälla eller möjligheten till legala arbeten?
Under en längre tid har debatten om hushållsnära tjänster aktualiserats i den svenska samhällsdebatten. Borgerliga partier har länge förespråkat skattesubventioner för hushållsnära tjänster men nu har även socialdemokratiska regeringar utomlands tagit efter. Bör den svenska socialdemokratin ha kvar sitt motstånd eller bör man omvärdera sin ståndpunkt?
Kerstin Ohlsson (s) och Marta Axner, Laboremus diskuterar för och emot skattesubventioner av hushållsnära tjänster och vilka alternativa förslag som kan presenteras för att lösa problemen.
Arr: Socialdemokratiska Studentförbundet.

En tårta för Tage - och den öppna högskolan

Igår firade vi i Laboremus (som jag nämnt tidigare) Tage-dagen - en hyllning till den öppna högskolan. I uppsala är ju annars sjätte november Gustaf II Adolf-dagen då man (= några studenter med företrädesvis konservativa värderingar, ofta organiserade i diverse mer eller mindre hemliga och helmanliga sällskap) tillsammans med universitetet och nationerna samt studentkåren högtidlighåller att den gamla krigarkungen gav en stor donation till universitetet. Vi s-studenter har kontrat med att utropa 6/11 till Tage-dagen, efter Tage Erlander som symbol för en expansiv utbildningspolitik och visionen om ett samhälle - och möjligheter till utbildning - för alla.

Vi var ett trettiotal som samlades för tårta, tal och sång igår. Förutom undertecknad höll även hedersgästerna Thomas Östros och Birgitta Dahl tal - och åtminstone jag lärde mig mycket om såväl Tage Erlander som svensk politisk 1900-talshistoria. Och framför allt - vi fick på ett roligt sätt fira att vi faktiskt är många som tror att universitetet blir bättre av en genomtänkt utbildningspolitik med målet om en högskola öppen för alla.

P.s. Den som inte har förstått vidden av den konservatism som finns bland vissa studenter i Uppsala, eller varför en sossestudent engagerar sig i att protestera mot ett litet kungafirande, rekommenderas debattforumet på kårens tidning Ergo. Bara för att förstå miljön vi finns i.

Stockholms universitet inför ECTS-betyg

I DN idag kan man läsa att Stockholms universitet inför ECTS sjugradiga betygsskala som standard, som ett led i Bolognaanpassningen av utbildningen. Stockholms universitets studentkår (sus) är positiva medan lärarna är mer skeptiska.

Tanken med Bolbognaprocessen är att harmonisera högre utbildning i Europa för att förbättra jämförbarheten och mobiliteten, och då är ett gemensamt poängräkningssystem och betygssystem en naturlig del. Dock har den sjugradiga betygsskalan mött mycket kritik, inte minst från studnethåll. Sus är en av ganska få studentkårer som är positiv, och i det gemensamma organet Sveriges förenade studentkårer (sfs) har man tydligt tagit ställning mot ECTS som förstahandsalternativ. Det finns antagligen flera möjliga "mellanalternativ", att tex studenter har rätt att få sina betyg översatta, och poängberäkningssytemet är redan i funktion vid svenska lärosäten. Tidigare har regeringen valt att inte införa ECTS som centralt betygssytem, utan det är upp till varje lärosäte.

Personligen är jag - liksom min kår Uppsala studentkår och s-studenter - mycket skeptisk till den sjugradiga betygsskalan. Det är viktigt att man kan jämföra utbildningarnas innehåll och studenternas resultat, men det är möjligt att göra på andra sätt. Dessutom är det inte riktigt så att bologna är några färdiga direktiv uppifrån som man antingen genomför eller inte, utan just en process där man implementerat på lite olika sätt i olika länder. I "ursprungsförslaget" är betygen dessutom relativa, vilket aldrig varit aktuellt i Sverige.

Svensk forskning visar på att lärande sker bäst med ograderade betyg. Att alla studenter ska bedömas på ett sätt att de kan skiljas åt med små marginaler, kommer få stora konsekvenser för pedagogik och tentamen. På de utbildningar som har flera betygssteg, och där dessutom stor vikt läggs vid betygen, kan det knappast påstås att betygen hjälper lärandet och ger en god studimiljö. Den som sett juriststudenter i tentatider vet vad jag menar.

Det är nu ECTS-frågan avgörs, och det sker lokalt på de olika lärosätena, eller till och med på fakutlets/institutionsnivå. Det är viktigt att frågan inte försvinner bara för att den lämnat regeringsnivån.

Kongressen i backspegeln

Har inte bloggat någonting om partikongressen, framför allt beroende på extrem arbetsbelastning och uppsatsstress efter att ha ägnat en hel vecka åt kyrkomötet. Å andra sidan har ju nästan hela bloggosfären ägnat sig åt kongressen så jag tänkte bara göra några korta reflektioner.

Könsneutrala äktenskap har jag ju redan skrivit lite om, men jag blev förvånad över hur lite uppmärksamhet beslutet fått. Det är trots allt en ganska stor fråga som man satt ner foten i. Men jag är glad och nöjd, trodde faktiskt inte att det skulle gå. Det här var ju en av de frågor s-studenter satsat hårt på att driva, så det är bara att gratulera Magda och de andra. Bra jobbat!

Mindre bra gick det ju med föräldraförsäkringen (som jag skrivit om här och här). Det intressantaste med frågan tycker jag inte är själva beslutet (som väl blev helt ok, man har inte backat och det ska såsmåningom bli ytterligare delning) utan hur debatten har förts innan och efter beslutet. Förutom det obeskrivligt klantiga och ignoranta utspelet av Göran Persson som han dessutom fick ta tillbaka så är det ju tydligt att man är jätterädd för splittring i frågan samtidigt som artistyrelsen så länge som möjligt försökte att undvika en kompromiss. Den som hörde P1 morgon dagen efter beslutet undrade kanske liksom jag om Berit Andnor och Anna Sjödin hade varit på samma kongress. Jag följde debatten främst genom bloggar vilket gjorde att jag fick en mångsidig men samtidigt inte helt sammanhängande bild av vad som hände. Och nu tycker alla att de har vunnit och det betyder antagligen att ingen gjort det. Eller kanske partistyrelsen. Jag tror inte att det blir någon ytterligare delning under nästa mandatperiod (om Persson sitter kvar) men frågan är seriöst på dagordningen. Kanske kan man se det som att vi har en mandatperiod på oss att vända opinionen. Det har gått förr.

Jag hade tänkt följa kongressen (åtminstone till en del) via svt 24 men det hanns inte med så mycket som jag hoppats. En sak hann jag däremot se i sin helhet: Wanja Lundby Wedins tal igår (ligger inte ute än, men borde snart finnas här). Jag har haft förmånen att höra Wanja live två gånger, och hon har båda gångerna varit fantastisk. Enkel och jordnära, men ideologiskt vass, klar i sin analys - inte minst hur klass och kön samverkar - och inte rädd för de stora orden. Alla ska med. Så enkelt är det. Hon lyckas säga det - och mena det! Inte konstigt att hon fick stående ovationer. Jag säger som bloggarna på aftonbladet: en kronprinsessa är född.

Sen kan man fundra lite på hur kongressen i sin helhet rapporterats i medierna. Har den varit en succé eller ett fiasko? Är partiet splittrat? Är partistyrelsen överkörd en gång för mcket, är gräsrötterna missnöjda med ledningen? Jag tror att det är ett friskhetstecken att partistyrelsen fått pisk i en rad frågor - kanske några fler än vanligt. Självklart håller inte alla alltid med, och om ps hade fått igenom allt hade det snarast berott på repression än något annat. Även om Persson visat lite mer översittarfasoner än vanligt så känns det som att partiet faktiskt går ganska starkt ur kongressen. Det finns visioner, det finns en politisk vilja med den ekonomiska politiken, det finns såväl vilja som ekonomiskt utrymme för reformer. Alla ska med - så enkelt är det.

Tage-dagen - fira det öppna universitetet!

Som motvikt till det konservativa Gustaf II Adolf-firandet i Uppsala har Laboremus (s-studenter i Uppsala) utropat sjätte november till Tage-dagen, efter Tage Erlander som kanske är den enskilda person som betytt mest för universitetets utbyggnad och utveckling. Firandet äger rum på söndag och gästas bland annat av thomas Östros och Birgitta Dahl. I en artikel i studenttidningen Ergo skriver undertecknad tillsammans med programansvariga Marika bl a följande:

"Den 6 november varje år finns det några vid Uppsala universitet som tycker om att fira en krigarkonung som donerade pengar (krigsbyten, måhända) till universitetet för en sisådär fyrahundra år sedan. På den tiden var utbildningen till för de allra mest privilegierade och kvinnor var överhuvudtaget inte välkomna.
---
Härmed utlyser vi följaktligen den 6 november till Tage-dagen.
När Tage Erlander blev ecklesiastikminister (d v s utbildningsminister) 1945 hade Uppsala universitet 4 500 studenter. När han avgick som statsminister 24 år senare var studentantalet omkring 20 000. Universitetet hade med andra ord mer än fyrdubblats under hans tid i regeringen. Må vara att Erlander studerade i Lund (det är mänskligt att fela) – ingen enskild person har betytt mer för Uppsala universitets utveckling än han. Under hans regeringstid byggdes såväl det högre som det lägre skolväsendet ut. Fler tog studenten och fick på så sätt möjlighet att studera vidare, vilket i sin tur underlättades genom stora satsningar på högskoleväsendet och forskningen. Sverige fick fler nya universitet och högskolor.
Tage Erlander var dessutom personligen mycket intresserad av forskning, både humanistisk och teknisk sådan. Och bäst av allt: Utbyggnaden betalades av alla gemensamt, via skatten. Inte genom tveksamma donationer som kan associeras med krigsbyten."

Hela artikeln finns här, och på laboremus hemsida finns också pressmeddelandet. Alla välkomna!

Äktenskap och partnerskap

För bara några dagar sedan (läs här och här) beslutade ju Svenska Kyrkans kyrkomöte med stor majoritet att skriva in välsignelse av registrerat partnerskap i kyrkoordningen. Och idag har sossarnas partikongress antagit en motion om att införa könsneutral äktenskapslagstiftning, rapporterar en del bloggar från kongressen (aftonbladet, rebella, kongressbloggen, PromeMorian). De vanliga nyhetsmedia däremot verkar mest upptagna av äldrepolitiken...

Under debatten i kyrkomötet var det tydligt att det för många - även de som var för välsignelsen - är stor skillnad på äktenskap och partnerskap. Att det finns en stor majoritet i kyrkomötet (och, vad jag tror, i Svenska kyrkan som helhet) för välsignelse av partnerskap och acceptans för samkönad kärlek, betyder inte att det finns en majoritet för äktenskap för alla i kyrkan. Tiden är inte mogen för det på länge än, skulle jag tro. Och den kommer inte vara det redan när den pågående äktenskapsutredningen är klar 2007.

I nuläget finns en stor majoritet i kyrkomötet för att behålla vigselrätten. Även i (s) är stödet stort för den nuvarande ordningen, liksom hos de flesta andra riksdagspartierna. Men om äktenskapslagstiftningen blir könsneutral kommer debatten bli stor i kyrkan. Och det är väl troligt att staten inte kommer låta kyrkorna (det finns ju ett antal samfund med vigselrätt) behålla vigselrätten om de gör skillnad på hetero- och homopar - vilket ju är helt rimligt.

Även om det kommer ta ett tag, är jag rätt säker på att vi inom ett decenium har en könsneutral äktenskapslag, enbart borgerlig vigsel samt välsignelseakter för alla ingångna äktenskap - oavsett om dessa är sam- eller tvåkönade.

Det är en utveckling jag verkligen välkomnar. Förutom att det ur samhällets synvinkel är märkligt att man i en sekulär stat överlåter en myndighetsutövning (vilket ju förättande av vigslar får sägas vara) på religiösa samfund, är det ju orimligt att man skulle överlåta detta om de inte accepterar hela lagstiftningen. Men jag tycker också att det ur kyrkligt perspektiv är svårt att försvara vigselrätten. Teologiskt har jag alltid haft svårt att förstå den kyrkliga vigseln som något annat än en välsignelse (fast med juridisk verkan) och då är det ju inte orimligt med en sådan ordning. När jag har diskuterat den här frågan med andra i kyrkan, finns det oftast två argument: folk vill ha det, och folk kommer gå ur kyrkan annars. I mitt tycke ganska svaga skäl (åtminstone det andra) för såväl lagstiftning som kyrkoordning. Och jag är rätt övertygad om att folk kommer fortsätta komma till kyrkan för att få sina äktenskap välsignade av Gud, oavsett om de måste skriva på ett papper på skattemyndigheten innan eller inte.

Jag som South Park-figur

I kategorin fånigt men roligt vill jag dela med mig av en länk jag fick av min bror idag - South Park Studio. Där kan man göra sig själv (eller nån annan) som South Park-figur, genom att välja olika alternativa kläder, ansiktsdrag, attiraljer o.s.v. Ganska kul. Hur jag ser ut ser ni här. Enda trista är att det inte går att spara direkt, utan man får göra en skärmdump och sedan klistra in bilden i lämpligt bildhanteringsprogram. Men det kan det kanske vara värt.

Kyrkan handlar etiskt

Kyrkomötet går in på sin sita dag. Igår höll plenum på till efter midnatt och nu
är det korta inlägg som gäller. Fortfarande finns många ärenden kvar, och vi
måste vara klara kl 16.

Igår gjorde jag debut i talarstolen i frågan om att kyrkan ska ta fram en
upphandlingspolicy med etiska och sociala kriterier. Det handlar alltså om att
ställa krav på framför allt fackliga rättigheter för arbetarna som tillverkar
de pvaror (och i förekommande fall tjänster) som upphandlas av svenska kyrkan
på nationell nivå. Denna policy ska sedan erbjudas stift och församlingar
tillsammans med möjlighet till information och utbildning i frågan. Imorse
röstades förslaget igenom med stor majoritet! Andra förslag som gått igenom var
en skärpning av kyrkans investeringspolicy, så att gränsen för aktier i
vapeninnehav sänks från 25 till 10%. Dessutom diskuterades situationen i
Zimbabwe, där kyrkostyrelsen uppmanas se allvarligt och agera på lämpligt
sätt.

Nu återstår framför allt mål- och rambudgetförslag samt en del andra ärenden. Vi
har också på ett högtidligt (och faktiskt rörande) sätt avtackat KG Hammar från
kyrkomötets sida. Han fortsätter ju fram till sommaren men det här är hans
sista kyrkomöte. Nu finns en tidsplan för ÄB-valet också, i april kommer det
vara klart (återkommer med mer blogg om det).

Ja tillvälsignelse!

Nu har kyrkomötet - med 160 röster mot 81 - sagt JA till att föra in kyrklig
välsignelse av partnerskap i kyrkoordningen. Dessutom har man sagt att
partnerskap inte är ett hinder för prästvigning (vilket redan är praxis, men
inte beslutat förrän nu).

Det är ett steg på vägen i en lång process, men inte desto mindre ett väldigt
viktigt steg. Idag har vi stått upp (i bokstavlig mening, eftersom man
försöksvoterar genom att stå upp) för att allas kärlek är lika rätt i Guds ögon
- och i kyrkans ordning.

Nu fortsdätter debatten om organisationsfrågor, kyrkorätt mm. I eftermiddag ska
vi bla diskutera eventuella åtgärder mot de som inte accepterar kvinnliga
präster, samt "min" fråga om upphandlingspolicy. Just nu diskuterar man
organisationen av utlandskyrkan.

p.s. om mitt aktuell-reportage: kyrkans pressavdelning säger att det sänds i
aktuellt imorgon fredag. den som lever får se.

Kyrkomötesblogg

Tänkte ge lite mer övergripande rapport från kyrkomötet. Hela kalaset äger alltså rum i universitetshuset i Uppsala och plenum är i stora aulan. Utanför kan man följa förhandlingarna på tv-skärm medan man dricker kaffe, tittar på de utställningar/montrar som finns (nästan uteslutande kyrkliga eller kyrkonära utställare) och snacka med pausande ledamöter eller pressen eller besökare/hangarounds. Sådana finns nämligen en del. Arbetsplenum håller på på dagtid (förutom imorgon då vi fortsätter tills vi är klara, vilket kan bli sent) och på kvällarna är det olika arrangemang. Igår var det stiftsmiddagar, och som ledamot för uppsala fick jag vara med på väldigt trevlig (och fantastiskt god) middag hos KG i ärkebiskopsgården tillsammans med de c:a 30 andra ledamöterna från uppsala stift och några anställda från stiftskansliet. Ikväll hade SKUT (Svenska Kyrkan i utlandet) ett seminarium samtidigt som svenska kyrkans unga bjöd in alla unga ledamöter till samling. Jag kunde tyärr inte vara med på någondera, eftersom vi hade medlemmöte i laboremus (en av få kontakter med den "riktiga världen" under den här veckan...).

Kyrkomötet arbetar efter ordningen att debatt och beslut delas på - man debatterar frågor i ordning, justerar yrkandena men utan att ta belsut. Sedan börjar varje dag med att beslut fattas i frågorna som behandlats föregående dag. Har sina för- och nackdelar, men två stora fördelar är dels att alla är närvarande vid voteringarna (eftersom de är samlade), dels att man kan diskutera såväl inom som mellan grupperna mellan debatt och beslut.

Idag har nästan hela dagen ägnats åt debatten om välsignelse av partnerskap, som jag redan skrivit lite om. Beslut tas alltså imorgon bitti (kl 10.30) och efter det blir det presskonferens med bl a KG Hammar - om han nu kan delta. Han har nämligen tappat rösten och har inte kunnat uttala sig alls under mötet, alltså inte heller i den här frågan. Lite snopet kanske, hans sista kyrkomöte och allt. Han har fått nöja sig med att få antecknat i protokollet varför han inte uttalat sig i frågan...

Andra frågor som diskuterats idag är förslaget till ny bönbok för svenska kyrkan - egentligen en väldigt stor fråga, men som hamnat lite i skymundan efter den långa partnerskapsdebatten. Sen har vi haft några kortare ärenden från gudstjänstutskottet och organisationsutskottet.

Imorgon kommer några stora och/eller intressanta frågor upp, men som knappast har någon större betydelse utanför kyrkan. En omstrukturering av förtroendevalda på nationell nivå ska antas (vilka nämnder och styrelser som finns) och den kontroversiella frågan om möjlighet att fritt välja församlingstillhörighet ska också diskuteras. Jag ser mest fram emot debatten om etisk upphandlingspolicy. En motion har lämnats om att kyrkostyrelsen ska ta fram en upphandlingspolicy om etiskt och socialt ansvar vid upphandlingar av varor och tjänster, som alltså framför allt handlar om fackliga rättigheter/rättvis handel. Ekonomiutskottet har föreslagit avslag, så nu pågår intensivt lobbyarbete, inte minst från Svenska kyrkans unga (vars artikel man kan läsa här). Det ser dock ganska ljust ut, en hel del ledamöter verkar positiva liksom s-gruppen som helhet. Och jag ser fram emot att få göra debut i kyrkomötets talarstol i den här frågan! Mera rapport kommer imorgon.

Och ja, man kan fortfarnade följa plenum på webbtv, och man kan läsa nyheter som uppdateras kontinuerligt hos svenska kyrkan och kyrkans tidning.

Lång debatt i kyrkomötet om välsignelse av partnerskap

Sedan 11-tiden imorse diskuterar kyrkomötet frågan om kyrklig välsignelse av
partnerskap, och talarlistan är fortfarande lång (kl 16.10). Efter
utskottsbehandlingen verkade det finnas stor majoritet för kyrkostyrelsens
förslag (att införa en ordning för välsignelse över registrerat partnerskap i
kyrkoordningen) men efter en lång debatt börjar en del av oss som är för
förslaget bli nervösa. Moderaterna är splittrade, liksom de opolitiska posk.
Det kan bli en spännande omröstning imorgon.

Det skulle egentligen hinnas med en lång rad ärenden idag, men bara tre timmar
återstår av den avsatta tiden och vi är fortfarande på första ärendet. Stora
frågor, som den om kyrkans bönbok, återstår.

Den som vill se mig uttala mig om välsignelsefrågan kan titta på aktuellt ikväll
- de intervjuade mig nyss!

[Uppdatering]
Aktuellt sände inte inget inslag alls från kyrkomötet och inget finns heller på svt:s nyhetssida. Däremot ska enligt uppgift frågan diskuteras i p1 morgon imorgon bitti samt i tv4:s morgonprogram. Dock utan undertecknad :-).

Debatten höll på till c:a kl 17.00 Beslut fattas imorgon.

Kyrkomötet börjar

Har varit på första gruppmötet inför kyrkomötet, och kl 15.00 idag öppnar plenum. Ska bli mycket spännande! Ska försöka lämna löpande rapporter.

Imorgon kl 10.30 ska samlevnadsfrågorna diskuteras. Plenum är öppet för den som vill komma och lyssna!

--Uppdatering--
Man kan följa plenum på nätet, där finns också massa information som fylls på allt eftersom.

Bloggblogg

Har varit borta under helgen och har dessutom kommit in i en stressig fas av mitt uppsatsskrivande samtidigt som det händer mycket i laboremus. Därför har det blivit lite mindre bloggande på sistone.

Imorgon börjar kyrkomötet. Spännande. Förhoppningsvis kommer jag kunna blogga lite under tiden, men annars återkommer jag i helgen med rapporter därifrån.

Har också passat på att uppdatera bloggen lite. Har tyvärr fått plocka bort två av mina favoriter - Qaisar och Zaida - eftersom de lagt ner sina respektive bloggar. åtminstone för tillfället. Jag hoppas ni kommer tillbaks!

Jag har dessutom samlat ihop några av mina favoritinlägg från de här månaderna längst ner till höger. Om ni har några andra favoriter (och har energi att engagera er i att meddela detta) så är listan öppen för önskningar...

Och så kan det inte sägas för ofta: kommentera mera!

Vem blir rektor i Uppsala?

Unt rapporterade igår kort om vilka fyra personer - en kvinna och tre män - som finns kvar inför rekryteringen av ny rektor till Uppsala universitet. Som studentrepresentant i valförsamlingen hade jag möjlighet att vara med på hearingen, då de fyra kandidaterna fick hålla ett anförande och utfrågades.

Det har varit en lång process där en mindre rekryteringsgrupp har behandlat ett stort antal namn (som inte varit kända för oss utanör den inre kärnan - ingen kandidat vill att det ska bli allmänt känt att man velat bli rektor men försvunnit på ett tidigt stadium), och nu finns alltså bara fyra kvar. Glädjande nog har två representanter för studentkåren funnits med i den här lilla gruppen, så studentinflytandet kan sägas vara gott - något som inte varit fallet vid flera rektorsval vid andra lärosäten.

Det finns många aspekter att ta hänsyn till i valet. Jag vill (såklart) gärna ha en kvinna som rektor, men det kan inte vara ensamt avgörande. Dels är det inte alltid en kvinna driver det bästa jämställdhetsarbetet (även om det ofta har varit så), dels finns det många andra frågor som spelar stor roll för studenterna. Inte bara vad rektor kan eller tycker i vissa studentrelaterade frågor, utan också - inte minst - hur hon eller han kommer att agera som yttersta chef såväl som akademisk ledare vid universitetet.

Valförsamlingen röstar den 1/11, och lämnar ett eller flera namn till konsistoriet, universitetets styrelse, som väljer en person att nominera 15/11. Slutligen bestämmer regeringen i december.

Jag har en favorit. Men det håller jag på åtminstone ett tag till.

Smart som Marilyn?

På aftonbladet.se (och säkert många andra sidor, men det är där jag sett den) kan man hitta den här bannern. Den leder till en sida med en "tankenöt" och erbjudande om prenumeration på Illustrerad vetenskaps Hjärngymnastik. Jag vet ingenting om tidningen men man kan ju inte annat än att häpna över bilden. Man kan ju få feministspunk för mindre.

Själv hoppas jag att jag är lika smart som Marilyn Monroe var (fast förhoppningsvis lite mer stabil och mindre utnyttjad). Och jag hoppas att alla redan har läst Joyce Carol Oates helt sagolika roman om henne, Blonde. Om inte, gör det snarast - det är en läsupplevelse! Och även om det ju är en fiktiv roman, gav den åtminstone mig en mycket mer nyanserad uppfattning om människan bakom ikonen Marilyn, och framför allt blev hon just en människa för mig. Och ja, en ganska smart sådan.

Linda Skugge dissar Timbro

Den otroligt flitiga bloggaren Linda Skugge har på senare tid anklagats för att vara moderatvänlig och ha övergett sina feministiska ideal. Jag är kanske beredd att hålla med om det första men inte det andra. Nu har hon dessutom gett sig in i en diskussion kring (eller kanske snarare kampanj mot) Timbro. I sin krönika i söndags skrev hon bl a:
"Det är ju knappast så att nån normal människa vill ha en Timbrovän som kompis. De verkar samtliga vara inhumana, homofoba abortmotståndare som tycker att det är bra att ge sina barn en hurring. Om det debatteras om lesbiskas rätt att få bli föräldrar så kommer det självklart en ettrig Timbro-anknuten ond människa och säger: NEJ, tänk på barnens bästa!."

Nu skriver hon mer på bloggen också (fast hon också utlovat en krönika i veckan), framför allt om hur "mörkblå" personer aldrig tar aktiv ställning för kvinnors eller homosexuellas rättigheter, bl a så här:
"Ni mailar och skriver att Timbrovännerna är schyssta killar och tjejer som aktivt kämpar för homos och inte på nåt sätt är emot aborter.
Sen när kämpar Timbro för homos rättigheter? Ge mig lite exempel tack.
Ge mig också exempel på mörkblå människor som kämpar för att behålla vår fina abortlag. Varje gång abortdebatten blossar upp, var är de moderater som då står på kvinnornas sida?
Jag har verkligen letat men inte hittat några.
...
Kort sagt: var finns alla humana och människovänliga mörkblå människor?"

Nu finns också svar på tal till Johnny Munkhammar och snart har hon lovat att svara Johan Norberg också (som alltså båda mailat henne). Ska bli intressant att följa fortsättningen...