Jag är politiskt korrekt - så jag har ingen humor!

Debatten som jag refererade till i förra inlägget har fortsatt såväl hos Karin som här hos mig, och tagit lite nya vändningar. På ett ställe i debatten hos Karin blev jag anklagad för politisk korrekthet och för att därmed vilja döda i princip all humor. Men är verkligen politisk korrekthet ett hot mot humor – och är politisk korrekthet (bara) dåligt?

Om politisk korrekthet är en ängslighet inför att göra ”fel” så till den grad att uttryck inte tillåts, eller att man bara kan säga något som går i linje med en smal mittfåra, och det inte är grundat i någon analys eller övertygelse utan just ängslighet, då är det såklart problematiskt. Men jag tycker det är ganska sällan man stöter på den typen av politisk korrekthet. Betydligt oftare uppfattar jag att människor reagerar på att grupper i samhället – minoriteter eller underordnade på något sätt – inte ska behandlas eller beskrivas på ett nedvärderande sätt. Ibland är det grundat i en mer genomarbetad maktanalys, ibland mest i en känsla av att det inte är okej, och en insikt i att det fortfarande i vårt samhälle finns en norm, och att den normen är en vit, medelålders frisk heterosexuell medelklassman, och att alla, eller faktiskt de flesta, inte passar in i den normen.

I det senare fallet blir beskyllningarna om politisk korrekthet som feghet något missriktade, och även om man på ett sätt kan tycka att det är fånigt att man inte får säga eller skämta om vad som helst, så handlar det just tolkningsföreträde och vem som har rätt att definiera vad i samhället. Det som kallas för politisk korrekthet tycker jag oftast handlar om en vaksamhet på ogrundade skillnader och normer, en omsorg om att inte trampa på redan utsatta och en insikt om att hur vi pratar och hur vi skämtar är en del av hur vi formar samhället och uppfattar världen. Det är en grundläggande sociologisk kunskap att språket är en väldigt viktig del av hur vi lär oss om världen, och hur vi talar och interagerar med varandra är helt centralt för hur vi uppfattar men också är med och konstruerar den sociala verkligheten (det här kan man läsa mer om i sociologiklassikern Kunskapssociologi av Berger & Luckman). I det ljuset spelar det stor roll vilket språk man använder och inte minst hur man skämtar.

Flera av debattörerna har hävdat dels att man inte kan ”blanda ihop” skämt och trakasserier, att humor och skämt är oskyldigt och mobbing är något helt annat. Fast alla som har blivit obehagliga till mods av ett skämt någon gång håller nog inte med. Jag tror inte att det bara beror på att olika individer slumpmässigt har olika humor, utan på att vi lever i ett samhälle där det spelar roll vad man har för ursprung, för kön, för sexualitet bland annat. Och i de här aspekterna finns det tydliga maktstrukturer – det handlar inte alls bara om kön. Ofta används skämt och språkbruk för att definiera och konstruera kön, sexualitet, etnicitet, klass o.s.v. Kanske inte alltid som ett medvetet maktmedel, men hur man pratar om exempelvis homosexuella på en arbetsplats påverkar såklart hur lätt det är att accepteras som homosexuell just där – ingen slump att det nästan inte finns några öppet homosexuella fotbollsspelare med tanke på hur jargongen kan gå där (och nej, jag har aldrig varit i ett omklädningsrum men däremot läst en del forskning i frågan). I forskning kring sexuella trakasserier är mer eller mindre grova skämt om kvinnor (och sex) en ständigt återkommande strategi för att trakassera kvinnor. Det varierar i vilken grad skämtaren uppfattar det som medveten mobbing, det händer också att alla (även offret, till en början) bara tycker att det är "på skämt" - tills andra saker dyker upp.

En annan återkommande åsikt är att man måste kunna skämta om stereotyperna och att humorn är en motstrategi, ofta med exemplet judar som har en rik flora av (ganska grova) judeskämt. Jag tror absolut att det kan vara så – men då handlar det mycket om vem som säger vad med vilket syfte. Jag gillar exempelvis tidningen Gringo som mycket spelar på fördomar om förorten. Men jag skulle aldrig kunna skriva eller säga de saker som står där – just eftersom jag hör till majoritetssamhället ur den aspekten. Jag har inga erfarenheter av det utanförskap som förorten idag (bland mycket annat) innebär. På samma sätt är det en otrolig skillnad på om män skämtar om att kvinnor är som höns/inte har simultanförmåga/inte kan köra bil/inte gillar sex, och om kvinnor skämtar om den utsatthet det innebär att leva i ett samhälle där folk på allvar tror att kvinnor inte kan köra bil. Jag uppfattar det inte heller som befriande när kvinnor skämtar på ett sätt som bara upprepar stereotyper (varken om män eller kvinnor) men där kan man ju ha olika uppfattningar. Jag vidhåller dock att det är stor skillnad på när kvinnor och män skämtar på det sättet (om kvinnor, men även om män).

Det är kanske sant att man kan skämta om vad som helst. Men om den som är i en överordnad position på något sätt skämtar på bekostnad av en person eller grupp som är underordnad, vem är det då som kan avgöra om det är kul?

Om man ska vara hård, skulle man kunna säga att kravet på att ha rätt att skämta om ”vad som helst”, eller att politisk korrekthet är ett hot mot humorn, i själva verket bara handlar om att den som har makt eller finns i en överordnad position vill bevara just den positionen. Jag tror att det finns ett element av det, men jag tror att det i mycket handlar just om att man är omedveten om sin egen position. Det är inte alltid lätt att uppfatta att man tillhör en norm, och att ens oskyldiga skämt i själva verket bidrar till en syn på kvinnor eller homosexuella eller icke-vita som man inte alls egentligen står för. Men det gör det än viktigare att vara lyhörd och uppfatta hur ens skämt eller kommentarer landar.

Jag känner mig inte särskilt begränsad av min "politiska korrekthet". Jag tycker helt enkelt inte att det är särskilt kul att skämta på ett sätt där rådande maktordning och stereotyper reproduceras. Det betyder inte att jag inte skämtar om exempelvis kön, och då menar jag inte bara uttalad feministisk humor. Men ganska mycket såkallad humor uppfattar jag bara som upprepningar av den maktstruktur som markerar skillnaderna mellan män och kvinnor, och som överordnar män som grupp över kvinnor som grupp. Och det tycker inte jag är så särskilt kul.