I DNs kulturdel i fredags (finns inte på nätet) skrev Birgit Munkhammar om senaste numret av tidskriften Parnass, under rubriken "starka kvinnor", då numret handlar om Helga Henschen och Elsa Grave. Inget ont om artikeln i övrigt, men det fick mig att fundera lite på begreppet "starka kvinnor".
Det används ofta - inte sällan slarvigt - och kan beteckna nästan vilken kvinna som helst som antingen gör något som inte förväntas av kvinnor (åtminstone i någon sorts klassisk, snäv bemärkelse) eller en kvinna som verkligen lever upp till stereotypen men gör det på ett ovanligt sätt. En stark kvinna kan vara nästan vad som helst - men hon är alltid först och främst kvinna. Och på så sätt blir begreppet kontraproduktivt. Istället för att visa på att en person vidgar betydelsen av vad det kan vara att vara kvinna, binder det människor till just det. Genom att göra kompetenta personer till "starka kvinnor" låser man dem vid könet och får oss att se dem just som kön. Kvinna först, människa sedan.
När ska vi komma till den punkt när vi får vara bara människor - kompetenta, duktiga, framgångrika, radikala eller traditionella, vanliga eller ovanliga? Om jag i framtiden kommer vara framgångrik eller lyckas med saker eller på något annat sätt uppfattas som en stark person(lighet) vill jag inte vara det i egenskap av eller trots att jag är kvinna. Jag vill inte vara en "stark kvinna"! Om jag inte skulle göra saker som värderas högt av andra, är jag en svag kvinna då? Eller dålig kvinna kanske? Vad är det som gör att andra kan göra en till olika sorter eller grader av kvinna?
Feminismens mål måste alltid vara att göra könet ointressant och inte avgörande för rättigheter eller möjligheter i livet och i samhället. Även om man måste peka på kategorin kön för att såsmåningom få den att upphävas, är det knappast ett steg i rätt riktning att kalla framgångrika yrkespersoner för "starka kvinnor".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar