Har idag begett mig från Rättvik ner till Västerås och Världens fest (www.svenskakyrkan.se/varldensfest) - Svenska Kyrkans internationella riksmöte. Under dagen (innan själva riksmötet börjde) var det en fortbildningsdag fräsmt för präster och teologer som jag var med på. Huvudtalare var den väldigt kontroversielle (?) John Shelby Spong, vars bok just publicerats på Verbum och som har portats (eller inte inbjudits, beroende på vem man frågar) från Svenska Kyrkans del av bokmässan. Spongs stora tes är att det inte går att använda ett religiöst språk och teologiskt tänkande som bygger på en förmodern världsbild, och om man verkligen ska ta människors kunskap på allvar måste en stor del av kristendomen revideras.
Jag hade ärligt talat svårt att förstå vad det var som var så kontroversiellt, tyckte mest att han slog in öppna dörrar. Å andra sidan hann han framför allt ägna sig åt problembeskrivning och inte så mycket åt slutsatser. Jag ska läsa hans bok, återkommer nog till honom.
På eftermiddagen var jag med på ett seminarium om feministisk befrielsetelogisk bibelläsning. Intressant, men ganska basic. Inser att jag är bortskämd (jämfört med alla som läst teologi före år 2000 ungefär) som fått så mycket feministisk teori inbakad i min utbildning. Men diskussionen efteråt var ganska intressant, och jag var faktiskt imponerad av att c:a en fjärdedel av seminariedeltagarna var män, trots den otroligt töntiga titeln "kvinna, tro, teologi".
Roligast var iallafall att träffa så mycket folk jag kände, kan knappt fika i pausen och ända hann jag inte hälsa på alla. Men de flesta finns kvar under helgen, då själva festen drar igång.
På kvällen var det sedan invigningsjippo i domkyrkan och antagligen var de flesta av de 2000 anmälda deltagarna där, för det var proppfullt. Jag hamnade bokstavligt talat längst bak på sidan och fick följa alltihop på tv-skärmar, men det var ok. Ale Möller band (väldigt multikulti, rätt bra), en dansgrupp som visserligen var bra men kändes helt malplacerade - de dansade bl a till "Las Vegas" och det var rätt svårt att förstå poängen, KG Hammar (bra som alltid), Pastor Holger (stå-uppande prästen Johan Linnmans alter-ego, var i toppform ikväll och faktiskt kvällens höjdpunkt) och så Mikael Wihe. Så här får man väl inte säga om man är sosse, men jag förstår verkligen inte hans storhet. Eller, han är säkert ett fantastiskt kulturarv eller nåt men jag har svårt att ta det till mig. Han talar inte till mig, helt enkelt. För mycket progg. (Och jo, jag fattar att jag kommer bli lynchad i kommentarerna av pelle och peter. och eventuellt hyllad av katrine).
Imorgon fortsätter seminarierna, då ska jag på "Betlehem belägrat", "Könsdiskriminering och fattigdom" och "kan vi utrota hungern?". På kvällen blir det fest med massa olika band och annat. Rapport kommer!
8 kommentarer:
När jag läste första inlägget om lägret (http://martaaxner.blogspot.com/2005/08/internationellt-ungdomslger.html) tänkte jag skämta till det om ungkommunisternas festival i Venezuela. Men det verkar ju faktiskt vara riktigt bra (och potentiellt radikala) seminarier hos er. Ni har visserligen ingen påve eller Chavez, men ni hade ju KG där. ;-)
Och förövrigt anser jag att Wihe ska intas i små portioner. Men det är ju så att de som är uppvuxna i SSU är lite miljöskadade. Ibland får man känslan av att de medvetet isoleras från andra musikaliska influenser. Din musiksmak känns mycket hälsosammare.
Replik.
Jag borde naturligtvis förstå bättre än att falla i fällan när jag t o m är apostroferad. Jag tänker inte förstå bättre. Det känns alldeles för internt att bara småskämta om det här gnabbandet mellan Marta och mig, mer intressant då att utveckla varför man tycker som man gör.
Till att börja går det naturligtvis inte att övertyga att andra om att en viss musik eller text är bra. Delvis har det att göra med vad man "tycker om" helt enkelt. Jag är t ex väldigt svag för Army of Lovers och all disko som Alexander Bard producerat. Jag avskyr det mesta i genren i övrigt, och tycker vare sig om AB som person eller de värderingar han representerar. Men hans låtar får det att "spritta i kroppen", och då får man släppa alla sina förbehåll.
En annan faktor för vilken musik man tycker om är givetvis vilken bakgrund eller erfarenhet man har. Det påverkar både inställningen till musikern som sådan och till de texter de skriver. Jag kan förstå om det är lättare för mig att känna en stark närhet till Mikael Wiehes person än det för författaren till denna blog. Det finns säkert många exempel på vice versa.
Och personen är en orsak till att gilla Wiehe. Han gör sin grej, han är ingen sell-out som Winnerbäck, men han har fortfarande höga krav på det han producerar, oavsett om det är kärlek eller politik han sjunger om. Hans tärda och whiskeyosande skånska känns också som den lenaste honung i mina öron. Den andas livserfarenhet, men ändå ungdom, mycket mera ungdom än många 16:åriga SSU:are har i sig.
Men framför allt handlar det om hans låtar, hans texter. För mig är Wiehe mera Cornelis än Hoola Bandoola. Mera rock och blues än progg och punk.
Så till det viktigaste: texterna. Jag har svårt att se någon i svensk politik som kan sjunga om klassamhället som Wiehe kan. Wiehe sjunger alltid för förlorarna, men också alltid för de som kämpar. Och om utanförskap, alienation och frustrationen över de orättvisor som många människor känner. Och det för "vanliga", människor, för "majoritetsgruppen". Det är få idag som behandlar klass utan att göra det till minoritets-politik. Utan att behöva be om ursäkt för det, eller rabbla ramsan klass-kön-etnicitet-HTB... Inget ont om det, men det måste finnas utrymme för annat också. Ibland får klass stå på sina egna ben.
Kärleksvisorna, som oftast präglas av outsinlig saknad, är ofta lika fylliga och befriande att lyssna till. Oavsett om det är kärlek till ens livskamrat, ens ungdomskärlek, ens dotter eller ens moder - Wiehe riktar sig åt många håll och klarar det väl. "Jägaren" på skivan "En sång till modet" är nog min favorit.
"Titanic", "Flickan och kråkan", och "Ska nya röster sjunga" är omistliga delar av Sveriges vis-arv. Men de tillhör som sagt litet grann ritual och tradition, med ungefär samma funktion som våra mest omtyckta psalmer.
Ska man ha och lyssna på En skiva av Wiehe, och lyssna på den Wiehe jag talar om och älskar, då är det "En sång till modet".
En av de mäktigaste texterna är enligt mig "Fråga Guillermo Marquez Jara", där Wiehe skriver om de mest utstötta och föraktade i samhället. Mikaela Aspelin härrör den till berättelsen om kvinnan från Sykar i Johannes evangelium. Några sådana referenser kan jag dock inte göra, eftersom jag inte har den bakgrunden.
Hur mycket vrede ryms det/ djupt i en mänskas bröst
Hur mycket sorg och längtan/ kan hon klara utan tröst
Hur länge ska hon vänta/ för att vänta på nå´t gott
Hur mycket kan hon behöva/ nå´nting som hon aldrig fått
Hur länge orkar man finnas utan att nå´n ser
Hur länge orkar man tigga utan att få va´med
Hur länge orkar man ropa utan att nå´n hör
Hur länge kan man leva i landet utanför/ i landet utanför
Fråga Guillermo Marquez Jara
Fråga Mattias Flink
Fråga Tommy Zethreaus
Dom kanske fattar hur man gör.
Sen vore det en stor miss om Wiehe inte spelade sin gospelinspirerade "Utan dig" på din konferens, och det är också en av få visor som faktiskt kan få mig åtminstone litet religiös. Och det är inte så illa...
Jag borde ju också låta bli, speciellt som Pelle redan sagt det mesta som går att säga. Men ärligt talat, hur många artister klarar av att förena riktigt tydliga och skarpa politiska texter med att faktiskt ha bra melodier och ett bra framförande av musiken? Hur många skulle översätta en text som Peggy Seegers "Song of Choice" till svenska - en fantastiskt vacker sång om vikten att agera i tid mot den framväxande fascismen? På svenska heter den "Valet":
Fröna växer sakta under ytan
Dom trivs där det är fuktigt, mörkt och kallt
Först när bladen börjar synas
kan man se att det är ogräs överallt
Men om man tittar bort
inget hör, inget ser
hur vet man då
För hör man inget, finns väl ingenting
Och det, man inte ser, finns säkert inte till
I mars har du fortfarande tid
Du kan ta det innan knopparna slår ut
Men om du låter det stå kvar tills sommar'n är förbi
så har det växt dej över huvudet till slut
Idag tar rasisterna en
Imorgon så tar dom kanske två
Frankrike tar dom med storm
Vem vet när det är dej, dom ger sej på
Vakna upp
Fatta mod
Börja se dej omkring
Bli inte en av dom
som bara står där sen
och säger att jag visste ingenting
Varje dag föds nya hot mot våra liv
Varje morgon gör sej bödlarna klara
I det mörker som vi blundar där rustar dom för krig
Hur kan vi slåss ifall vi inte inser faran
Idag har du arbete och lön
Imorgon så kanske du får gå
Miljonerna som svälter i världen utanför
står bara lite längre ner i samma hål
Vakna upp…
Dom flesta går med strömmen om det går
Dom flesta vill ju helst ha lugn och ro
Men om fascismen kommer smygande tillbaks
så är det du och jag som måste stå emot
Ogräset växer och frodas
Så slipa och vässa din kniv
Om du låter det spridas med vinden över världen
får du plikta för din tvekan med ditt liv
Vakna upp
Börja se dej omkring
Fatta mod
Så du kan säg' till dina ungar när dom frågar dej
att du var en av dom som stod emot
Wiehe är inte ett kulturarv. Wiehe är framtiden. Därför är han värd att försvara och lyssna på.
Marta, du hör ju hur pretto dom låter! ;-)
Skicka en kommentar