Rosor och regnbågsflaggor

Igår gick jag i prideparaden tillsammans med ett gäng studentförbundare i sossarnas del av tåget. Trots det ostadiga vädret var stämningen hög med ministrar, rosutdelning, lastbil och banderoller. LO var också med med flaggor och banderoll. Förra året tittade jag på innan jag hoppade in i tåget efter en partylastbil, och då var det nästan sorgligt hur få sossar som gick. I år var det både mer folk och mer genomtänkt arrangerat (lastbilen + rosorna gjorde mycket) men jag hoppas verkligen att vi kan vara ännu fler nästa år. Varken SSU eller S-studenter hade egna banderoller eller samordnat deltagande, och vi borde lätt kunna få ihop 50 pers i stockholm, kan man tycka. Kanske 100. I och för sig var väl stora delar av ssu trötta efter kongressen som just tagit slut, men ändå. Tror dessutom att partystämningen skulle vara betydligt högre i sossedelen av tåget om ssu och s-studenter var mer tongivande än ministrarnas säkerhetsvakter...

Fast trots detta klag och en störtskur när vi var mitt på hornsgatan var det kul att gå i paraden. Och viktigt. Kul, inte bara för att det är roligt att gå i tåg utan också för att folk var så glada runt omkring. Vinkade och hälsade och applåderade ibland, och även om såklart många stockholmare håller sig undan så är ändå en stor del av stans invånare ute och tittar och hejar på. Jag tror att det spelar roll för att visa på att hbt-människor är en stor och (heterogen) grupp i samhället - även om tidningarna mest visar glittertransorna och läderbögarna.

Det känns viktigt också. Och det kändes väldigt bra att gå i en mer politisk del av tåget. Jag är inte bara en stolt vän (även om jag såklart är det också),det är också så att min socialdemokratiska ideologi liksom min kristna tro leder till en övertygelse om människors lika och okränkbara värde och rättigheter i samhället, och att hbt-folket fortfarande på många sätt inte har dessa rättigheter eller tillmäts samma värde i vårt samhälle. Om en kort promenad genom Stockholm kan hjälpa till att visa min solidaritet och den övertygelsen, så är det en ganska självklar sak. Och jag önskar och hoppas att jag får sällskap av ännu fler - inte minst studentförbundare! - nästa år.