Predikan 12:e efter trefaldighet

Den här predikan höll jag på morgonmässan igår onsdag på Pastoralinstitutet. Den bygger på en bibeltext ur andra korintierbrevet (2 kor 3:4-8), som är en av texterna för i söndags, 12:e efter trefaldighet.

Friheten i Kristus är temat den här veckan, och frihet är ju ett väldigt värdeladdat begrepp men som kan betyda många olika saker. Är det som det sägs i Biskop Tomas frihetsvisa ”Frihet är det bästa ting, där sökas kan all världen omkring”. Eller är det snarare som Janis Joplin sjunger, att ”freedom’s just another word for nothing left to lose”, frihet är bara ett annat ord för ingenting kvar att förlora.

I vår västerländska kultur – kanske framför allt det senaste århundradet – har friheten varit ett centralt värde. Modernitetens löfte handlade mycket om den fria individen som skulle – och kunde – bygga sin egen värld, fri från historiens band. Det bästa ting som kunde sökas. En del sociologer som skrivit om det postmoderna samhället – Zygmunt Bauman till exempel – har beskrivit det just som en tillvaro där friheten blev tom, där frånvaron av hinder istället blev en frånvaro av gemenskap, trygghet, mening. Människor är fullständigt fria men irrar ensamma och meningslösa runt i tillvaron – frihet som ingenting kvar att förlora. I det här sammanhanget blir frihet och trygghet motsatser – ska jag söka mig ut i världen, bestämma själv och riskera något med möjligheten att vinna lycka och frihet, eller ska jag stanna hos det jag har, välja trygghet och mening men aldrig veta vad jag kanske gick miste om?

Jag tror att friheten blir tom, om man bara ser den som frihet från något. Om en suverän individ ensam ska bygga sitt liv, ta alla beslut, strunta i historien och stå utanför alla sammanhang blir hon visserligen fri i betydelsen obunden av hinder. Men vad ska friheten finnas till, om det inte finns något mer, ingenting utanför mig själv som spelar roll.

Paulus beskriver visserligen i texten den kristnas frihet som en frihet från lagen, det är inte genom att uppfylla lagen som vi möter Kristus – bokstaven dödar, annorlunda uttryckt. Men det är inte en frihet ut i ingenting där jag själv ska bygga mitt eget liv och min egen lycka. Det är en frihet som handlar om tillit. Genom Kristus kan vi ha tillit till Gud, till att det inte är på vår förmåga som relationen till Gud beror, utan på Guds nåd. Och motsatsen till den dödande bokstaven som Paulus beskriver är inte vi själva, utan Anden. Bokstaven dödar, men Anden ger liv. I gemenskap med varandra i anden blir friheten i Kristus inte en frihet från lagar och regler utan en frihet till något – frihet till gemenskap och möjligheter, men också till tjänst och ansvar. Frihet att se utanför våra egna behov och detaljer, frihet att ge av vår tid, vårt engagemang och våra resurser. Friheten att sätta vår tillit till Gud och därför inte vara bunden av ett ängsligt vaktande av positioner, revir och egna inmutningar för att istället kunna se till andras behov, gemensamma mål och vidare perspektiv och sammanhang. Inte en frihet från ansvar, utan en frihet till tjänst. Eller som Martin Luther uttryckte det: En kristen är en fri herre över allting och ingen underdånig och samtidigt En kristen är allas tjänare och var man underdånig.

På något sätt är det väl som biskop Tomas visa, att frihet är det bästa ting som kan sökas i världen. Och det är ju lätt att filosofera så här kring frihet på ett teoretiskt plan för en som aldrig varit inlåst, levt i förtryck eller slaveri eller varit rädd för att bli dödad på vägen hem eller i hemmet. Frihet är ibland något oerhört konkret. Men även i konkret bemärkelse är friheten kanske inte så värdefull om den bara innebär ingenting kvar att förlora. Utan gemenskapen, tjänandet och tilliten blir det inte mycket av friheten. Så paradoxalt nog är den verkliga friheten detta att få stå till tjänst. I Kristus, av Guds nåd är vi befriade, fullständigt fria. Och just därför står våra liv också i Guds och andra människors tjänst.

Andra bloggar om: predikan, religion, kyrka, frihet