lördag, september 23, 2006

Eftervalsanalys med Josh Lyman

Alla politiknördars (och en hel del andras också) favoritserie Vita huset (The West wing) har börjat sändas på svt igen, den sjunde och sista säsongen. Visserligen på den märkliga sändningstiden freagar 22.30 och utan att det gjorts någon reklam för den alls, men ändå. (Dock visas avsnitten i repris på tisdagkvällar i svt24.) I gårdagens avsnitt fick vi en grundlektion i modernt politiskt kampanjande, som kanske också kan kasta lite ljus över vad som hände i vår egen valrörelse här hemma.

Förra säsongen slutade med att Matt Santos, kongressledamot från Texas och supportad av Josh Lyman som lämnat arbetet hos nuvarande presidenten, efter en rafflande omröstning vann nomineringen som demokraternas presidentkandidat. Nu pågår alltså själva valkampanjen där Santos står mot republikanen Vinnick som anses stå nära demokraterna och därmed har stor chans att vinna i "mitten".

I en scen i gårdagens avsnitt står strategen Josh och förklarar för några medarbetare hur kampanjandet ska gå till. Han ritar upp tre rutor. I den första står "security", säkerhets- och försvarsfrågor. I den andra står "economy", ekonomi- och inrikesfrågor. Den sista rutan är allt som int går att förutse. Josh förklarar att Vinnick är stark på säkerhetsfrågor medan Santos är stark och har förtroende i ekonomi- och inrikesfrågor. Det innebär att så länge säkerhetsfrågor diskuteras har Vinnick allt att vinna, medan Santos bara kan vinna om det diskuteras ekonomi. Trots att Santos egentlgien borde ha förtroende i säkerhetsfrågor då han har militär bakgund, har Vinnick redan "vunnit" säkerhetsfrågorna. Poängen är, att det är lätt att luras i den "fel" ruta och diskutera motståndarens frågor om man inte själv får sätta agendan. Och sättet att vinna är inte att försöka slå motståndaren i dess starka fråga, utan att bestämma vilken som ska vara den viktiga frågan. När Vinnick gör utspel i säkerhetsfårgor, ska Santos inte svara med säkerhet, utan med ekonomi, är Josh strategi.

Fenomenent med att vissa frågor ägs av vissa partier (snarare än personer) är ju välkänt även i svensk politik. Moderaterna äger frågor om brott, straff och poliser - det spelar ingen roll hur många poliser socialdemorkaterna har gett pengar till att utbilda och anställa de senaste åren, s kan aldrig vinna den frågan. Likaså äger miljöpartiet miljöfrågan - i valet 1988 kom säldöden upp och miljöpartiet ökade. Då började alla partier prata miljö och det blev en viktig fråga i valet, vilket också ledde till att det parti som hade högst trovärdighet i frågan för första gången kom in i riksdagen. För socialdemokraterna är den starkaste vinnarfrågan välfärden - minns vinnarmottot vård-skola-omsorg - och fram till det här valet arbetslösheten. Det intressantaste i det här valet är just detta, vilket också många ägnat mycket energi åt att analysera: hur kunde moderaterna vinna i socialdemokraternas ruta?

Jag tror att det avgörande skedde på ett ganksa tidigt stadium i valrörelsen, kanske redan förra sommaren. Alliansen med moderaterna i spetsen lyckades fånga problemformuleringsinitiativet och deras omvärldsbeskrivning fick fäste. Sverige är ett land med stora problem, gigantisk arbetslöshet och en stor (allt större ju längre valrörelsen gick) del av befolkningen i "utanförskap". Samtidigt framställdes den socialdemokratiska regeringen och Persson speciellt som gammal, trött, ointresserad av människors situation och allmänt maktkorrumperad.

För ett år sedan och fram till i vintras ägnades socialdemokraternas bemötande av de nya moderaterna nästan uteslutande åt bidragsnivåer och beskyllningar om hur moderaternas politik slår mot de svagaste. I efterhand är det inte svårt att se att även om det på sitt sätt var en rimlig strategi - genom hela valröreslen har moderaterna mörkat många av konsekvenserna av sina ekonomiska förslag - så lämnade det fältet öppet för moderaterna att befästa sin beskrivning av situationen i Sverige. Det som så småningom blev socialdemorkaternas strategi, att formulera en motbild mot alliansens svartmålning ("Det gå bra för Sverige"), kom för sent. Då spelar det ingen större roll att det som s har sagt är sant, att Sverige har en väldigt hög sysselsättning jämfört med resten av EU, att arbetslösheten sjunker och att statsfinanserna är solida. Bilden av "utanförskapet" hade satt sig.

Jag tror att det stora misstaget var att fortsätta försöka måla sin egen bild av situationen i Sverige ända fram till valet. Någon gång under sommaren - innan valmanifestet - borde s-ledningen ha gett upp, insett att slaget om omvärldsbeskrivningen var förlorat och istället se hur "rutorna" såg ut som läget var. Istället för att inse att moderaterna hade börjat ta över arbetslöshetrutan trots att s fortfarande hade möjlighet att vinna där, valde s att försöka rita upp helt egna rutor. Om s hade accepterat att arbetslösheten var den viktigaste frågan, att man börjat tappa trovärdighet i den och analysera hur man hade kunnat ta tillbaka frågan från moderaterna, hade valdebatten kanske kunnat bli annorlunda. Istället valde man att fortsätta försöka vinna tillbaka problemformuleringsinitiativet.

Kanske var slaget redan förlorat när agendan och problemformuelringen var klar, långt innan valet. Men jag tror att det kanske hade gått att ta tillbaka initiativet i arbetslöshetsfrågan, och framför allt fanns det några vinnarrutor som s missade att spela i. Den viktigaste var utrikespolitiken där Persson tillsammans med Jan Eliasson och Carin Jämtin har mycket hög trovärdighet samtidigt som alliansen står handfallna. En annan är jämställdhet där s visserligen försökte med maxtaxan men egentligen tappade redan på kongressen då s-kvinnor m fl förlorade frågan om delad föräldraförsäkring på ett sätt som fick Persson och partiledningen att framstå som fullständigt ointresserad av de feministiska frågorna. Det hjälpte inte att några av de kvinnor som finns i partiledningen försökte göra några utspel. Trots viktiga förslag som rätten till heltid och ovan nämnda sänkt maxtaxa kom aldrig frågorna ordentligt upp på banan.

Självklart räcker inte Josh's rutor till att förklara hela valrörelsen (säkert finns något snyggt namn på den här teorin som någon statsvetare kan berätta i kommentarerna) men de förklarar på ett pedagogsikt sätt att det inte så mycket handlar om att vinna frågorna som att vinna slaget om dagordningen och vilka frågor som ska diskuteras, och på vilket sätt.

Jag har skrivit om valet här och här.
Andra bloggar om: , , , ,

Inga kommentarer: