För ovanlighetens skull lyftes frågan om mäns våld mot kvinnor i svt:s slutdebatt ikväll. Alla partierna är såklart emot att män slår och våldtar kvinnor - frågan handlar dels om vilken analys man gör av våldet och därmed vilka lösningar man ser, dels hur viktig frågan anses när det är dags att göra politiska prioriteringar.
Det blev närmast pinsamt när först Maud Olofsson och sedan Göran Hägglund försökte hävda att det var Göran Perssons fel att de anmälda våldtäkterna i Sverige ökat med 45%. Som Lars Ohly mycket riktigt svarade, så är det antalet anmälningar som ökar. Det beror sannolikt till viss del på en faktisk ökning, men utgörs också till stor del av en ökad anmälningsbenägenhet. Det beror i sin tur på ökad tillit till rättssystemet och att kunskapen inom polis, åklagarmyndighet, domstolar och sjukvård ökat i de här frågorna. Då är en ökning av anmälningarns inte nödvändigtvis något dåligt. Inom den här sortens våld finns alltid stora mörkertal, vilket i stor utsträckning beror på att kvinnor inte litar på systemet eller har för mycket att förlora på att anmäla. Ökad anmälningsbenägenhet är alltså ett sundhetstecken. Med det menar jag självklart inte att antalet våldtäkter inte är ett problem. Tvärtom. Men såväl våldtäkterna som hur offer och förövare behandlas i sjukvård och rättsväsende kan inte ses som vilka våldsbrott som helst, utan måste ses i ljuset av strukturer kring kön och makt.
Det rödgröna alternativet vill arbeta för en jämställdhetspolitik som tar frågorna om kön och makt på allvar. I frågan om mäns våld mot kvinnor är det som behövs inte framför allt fler poliser utan en ökad kunskap inom sjukvård och rättsväsende, och fungerade arbetsrutiner för samarbete mellan de olika instanserna. Det behövs mekanismer som fångar upp de kvinnor som lever i misshandelsrelationer eller lever under hot från en man de levt tillsammans med tidigare. Och insatserna måste bygga på kunskap om hur sådana relatioenr fungerar och hur våldet fungerar, och de kan inte ses som isolerade företeelser utan måste ses i ett större sammanhang av strukturer kring kön.
Ett bra exempel på hur kunskap om hur mäns våld mot kvinnor fungerar har kunnat omsättas
i praktisk politik är lagen om kvinnofridskränkning som kom 1998. I en misshandelsrelation är sällan varje enskild incident särskilt allvarlig jämfört med andra våldsbrott. Det är den sammantagna situationen som gör våldet och hoten allvarliga. Lagen om kvinnofridskränkning bygger just på att döma förövaren, inte för varje enskild incident utan för hela den sammantagna effekten av misshandel, våld, hot eller våldtäkter.
Vill vi ha en trovärdig politik mot mäns våld mot kvinnor krävs en insikt om hur våldet fungerar, och en feminstisk analys av hur dessa våldsrelationer finns i en kontext av mäns överordning och kvinnors underordning i samhället. Utan de insikterna och den ideologiska analysen blir det svårt att hitta de fungerande konkreta åtgärderna för att motverka mäns våld mot kvinnor. En förutsättning för en trovärdig politik är också att frågan faktiskt prioriteras. Den socialdemokratiska regeringen med samarbetspartier har under lång tid lyft frågorna, skärpt och förbättrat lagstiftningen och prioriterat såväl tid som pengar till förmån för en ökad kunskap om och förbättrade insatser mot mansvåldet. Det är inte bara snack från de rödgröna - vi vill och kan arbeta vidare för att stoppa mäns våld mot kvinnor.
Andra bloggar om: politik, val2006, slutdebatt, våld, feminism, mansvåld
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar