Idag har jag varit och sett Sin City. Eller snarare, de första 67 minuterna av Sin city. Efter en dryg timmes väldigt grafiskt våld - tortyr mestadels, och fler sätt att mörda folk än jag hade kunnat komma på - fick jag nog och tog med mig min kräsa mage och gick. Det är faktiskt första gången jag går mitt i en film.
Inte för att den var dålig - jag gillar verkligen serietidningsestetiken, snyggt på alla sätt, fantastiska skådespelare och välregisserat. Men bara FÖR äckligt. Jag pallar det inte. Jag trodde att jag hade blivit avtrubbad och fixade att se ganska mycket våld under förutsättning att det är relevant för handlingen, jag kan till och med gilla estetiskt våld. Kill Bill, tex, gillade jag (ävan om den också närmade sig gränsen). Kanske var det just bristen på handling som var droppen i det här fallet, det var när jag insåg att det inte skulle bli mer handling (alla "huvudpersoner dog en i taget) utan bara mer våld som jag gav upp.
Först blev jag väldigt besviken på mig själv, och lite förundrad. Att inte palla estetiskt våld stämmer inte riktigt med min självbild som kulturelitist (se förrförra inlägget). Kände mig väldigt vek och mesig. Sen kom jag på att jag faktiskt var lite glad att jag inte är helt avtrubbad och blasé utan har en gräns för hur mycket våld jag klarar oavsett hur estetiskt det är. Då kanske kräsmagen är nåt man får ta.
4 kommentarer:
Du missade något. Men du kan ju läsa Pernillas feministiska analys av filmen. Hon har två inlägg om den. Börja med den äldre.
http://pernillakarlsson.blogspot.com/ är adressen.
Nu har jag läst Pernilla Karlsson analys. Intressant. Ska nog försöka se om filmen vid tillfälle när jag känner mig stark gentemot äcklet. Fast det får vänta lite. Snart kommer fler filmer man gärna vill se - hitch-hikers guide to the galaxy tex, och Kalle och chokladfabriken.
Jag tycker helt klart att du ska se om den.
*kram*
Skicka en kommentar