Fantastisk Lauryn Hill!

Är fortfarande lite överväldigad efter den fantastiska konserten med Lauryn Hill igår på Stockholms jazzfestival. Ska försöka sortera intrycken till någon sorts recension.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig av konserten - skulle det bli akustiskt? Bara nya låtar? Hennes två tidigare skivor har ju varit väldigt olika varandra - den nyskapande hiphopen på Miseducation of Lauryn Hill från 1998 och den akustiska Unplugged från 2001. Unplugged-skivan inleds med att Lauryn säger att texterna som kommer är ganska tunga, men "you see, fantay's what people want, but reality is what they need. And I've retired from the fantasy part."

Nu verkar det dock inte som hon tycker att "reality" är ett hinder för att musiken ska svänga. För svänger gör det! Lauryn har med sig 15 pers på scenen (inkl två basister, tre slagverkare, tre keyboards och en dj), och började med Doo wop (that thing) från Miseducation. Hon kör ganska många låtar från den skivan, men med ett nyare sound, mer funkigt och med starka soul- och reggaeinfluenser. Ibland skiljer sig musiken så mycket från originalet att man känner igen låtarna på texterna innan musiken. Det är ingen nackdel, musiken känns fräsch och spännande.

Det var en bra blandning mellan nytt och gammalt, de nya låtarna lyfter inte på samma sätt eftersom de är nya för publiken, men det låter bra och om skivan (som alltså inte är släppt än) har samma ljudbild som konserten kan det vara hur bra som helst.

Höjdpunkter under konserten är min favorit från Miseducation, To Zion (bredvid Isn't she lovely kanske musikhistoriens vackraste kärleksförklaring till ett barn) som går över i en ovanligt svängig tolkning av Iron, Lion, Zion; och I just want you around från Unplugged, nu i funkig version med hela bandet. Jag gillade också de otroligt vackra akustiska sångerna med bara Lauryn själv på gitarr som bryter av helt mot det intensiva i resten av konserten, ohyggligt vackert.

Hon avslutar med låtar från Fugees-tiden, först Killing me softly och sedan ett svep med Ready or not, How many mics och Fu-gee-la. Jag hade nästan glömt att Lauryn var en så grym rappare, men hon klarar även de hådare hiphoplåtarna galant.

Den enda besvikelsen är att konserten får ett abrupt slut - och att vi inte fick höra Everything is everything. Efter fugees-låtarna hinner hon knappt säga tack och hej innan hon och bandet försvinner från scenen och det blir inget extranummer heller. Lite snopet, och det kändes väldigt avhugget och ett konstigt slut på en i övrigt fantastisk konsert. I publiken muttras det om att det är konsertarrangörerna som avslutat det hela - konserten slutar prick 00.00, den tid som de hotat med att "dra ur sladden" så att Lauryn skulle komma i tid.

Tyvärr är jag ingen rutinerad konsertfotograf så de flesta av mina bilder är oskarpa. Men ni får se två hyffsade bilder iallafall.