Fler högskoleplatser - räcker det?

På Dn debatt idag presenterar Leif Pagrotsky en utbildningspolitisk överenskommelse med v och mp. Den går ut på att tillföra pengar för att fortsätta utbyggnaden av högskolan och skapa 3500 nya utbildningsplatser de närmaste åren. Man går tydligt emot den borgerliga alliansens utbildningspolitiska utspel för någon månad sedan, där man vill minska antalet platser i såväl högre utbildning som vuxenutbildning. Regeringen och samarbetspartierna håller fast vid 50%-målet (att hälften av alla ungdomar i en årskull ska påbörja högre utbildning innan 25 års ålder) och menar att alliansens politik leder till elitism och minskar möjligheterna för en breddad rekrytering och på sikt leder till mindre jämlikhet i samhället.

Det är glädjande att regeringen kommit överens med v och mp i utbildningspolitiken, men det framgår inte hur mycket man kommit överens om. Gäller det bara dessa utbildningsplatser eller också fler delar av högskoleproppen som kom på försommaren? När den lades fram var det bara s och v som var överens, medan mp fortfarande stod utanför. Den innehåller många viktiga frågor och landets studenter - och lärosäten - väntar på besked om den kommer gå igenom i nuvarande form eller om det kommer att ske förhandlingar för att få majoritet i riksdagen.

Det är också glädjande att man inte accepterar alliansens försök att ställa kvalitet mot kvantitet. Högre utbildning i Sverige håller en hög kvalitet, och en del av den höga kvaliteten är just att man jobbar aktivt med breddad rekrytering och mångfald. En essentiell del i det är att se till att många kan studera, och att bakgrund och familjens ekonomi inte ska vara avgörande. Då måste det finnas många högskoleplatser, och de måste finnas geografiskt tillgängliga och inte bara på de gamla universiteten som kan vara svåra att ta sig in på, inte bara i själva antagningen.

Den borgerliga alliansen beskyller regeringen för att ha urholkat lärosätenas ekonomi genom utbyggnaden och att inte fullt ha finansierat den, och man gör därför en stor sak av att slopa 50%-målet och öka resurserna. Det stämmer inte, varje ny högskoleplats har varit finansierad och problemet består snarare av att högskolorna utbildar fler än de får betalt för. Det finns dock ett annat finasieringsproblem - resurstilldelningssystemet för grundutbildningen bygger bara på antalet studenter och tagna poäng. Ingen särskild tilldelning ges för de andra uppdragen som lärosätena har - arbetet med mångfald och breddad rekrytering, jämställdhet, tillgänglighet, studentinflytande exempelvis. Många lärosätens bibliotek är undermåliga, vilket slår hårdast mot de studenter som inte har råd att köpa kurslitteratur. Samverkan med det omgivande samhället - vilket kan ge studenter med få kontakter i näringslivet en bättre chans att få jobb efter examen - är också eftersatt på många håll. Med dagens regler har en (blivande) student rätt att få sina icke-formella meriter tillgodoräknade vid antagning, sk validering av reell kompetens, men det sker i väldigt liten utsträckning, till stor del beroende på de höga kostnader det för med sig. Om regeringen verkligen menar allvar med den öppna högskolan, tillgänglig för alla, räcker det inte med att ge uppdrag till lärosätena, även om de i sig är väldigt bra. Man måste också se till att ställa tillräckliga resurser till förfogande, vilket kan ske nu när resurstilldelningssystemet ses över.

Ser med spänning fram emot hösten och den utbildningspolitiska debatt som kommer att ta fart då. Det står två tydliga alternativ emot varandra, och många avgörande beslut ska fattas kring hur högre utbildning ska se ut i Sverige framöver. Vill vi ha en högskola för alla, oavsett studiebakgrund, eller en elitisk utbildning för de som redan har goda möjligheter?