DN skrev igår igen med stor rubrik om de galna manshatarna och könskriget. Den här gången var det Margareta Winberg som anklagades för manhateri efter att ha diskuterat kring huruvida mansvåldet kan ha samband med frustration över jämställdheten. Hon kanske inte har uttryckt sig mest smidigt (jag har inte läst originalartikeln så jag vet inte) men så fruktansvärt kontroversiell är väl inte tanken att våld i nära relationer handlar om kontroll, och att bristande kontroll i såna relationer (vilket ju ökad frihet för kvinnor innebär) också riskerar att provocera fram slag. Dn gör också den märkliga jämförelsen mellan siffrorna som Winberg använder, att 40% av kvinnorna utsatt för våld någon gång och BRÅ:s siffror att 3% av kvinnorna i sverige utsattes för våld förra året. Hanne Kjöller gör en stor sak av dessa siffror och går i fronten för backlashligan igen idag.
Jag blir så trött.
För det första:
Man kan säkert diskutera metoderna i forskningen bakom Slagen Dam-undersökningen som är ursprunget till siffrorna som diskuteras. Men det är faktiskt en vetenskaplig undersökning som prövats på olika sätt. Det är inte en galen rödhårig tant som sitter på ett rum i Uppsala och hittar på. Det som mest är problematiskt är definitionen av våld (som är ganska vid), och det som gör att man får så höga siffror. Samtidigt är det inte en orimlig ansats att se våldet i ett större perspektiv, och framför allt att fokusera på kvinnors upplevelse istället för lagtexten kring våldet. Det är helt omöjligt att göra en odiskutabel definition av mansvåld. Det handlar snarast om ett kontinuum med våldtäkter, övergrepp, slag och mord i ena änden och oönskade blickar, kommentarer och liknande i andra änden. Beroende på hur man ser på saken kan man placera hot, trakasserier, kontrollförsök, tafsningar och knuffar på olika ställen på skalan. Allt detta är inte brottsligt och kan inte vara det, ska det nog inte heller. Samtidigt bidrar alla dessa saker till att mäns agerande krymper kvinnors livsutrymme i hemmen och på arbetsplatser. Eva Lundgrens forskning utgår från denna större bild, och hon har valt att dra gränsen längre bort på skalan än vad som varit brukligt i tidigare forskning. Det är naturligtvis kontroversiellt, men man får se det för vad det är - en annan forskningsansats, inte påhitt eller manshat.
För det andra:
Till och med DN borde väl kunna skilja på äpplen och päron. Man kan inte jämföra att Eva Lundgren kommit fram till att 46% av kvinnor uppger sig någon gång ha varit utsatt för våld (i vid bemärkelse) med brå:s siffror att c:a 3% av kvinnorna var utsatta förra året. I det första fallet har ett statistiskt urval tillfrågats om sina erfarenheter, i det andra fallet handlar det om uppskattningar som bygger på anmälda fall och ett gissat mörkertal under ett givet år.
Det som verkligen oroar mig i allt detta (förutom den totala disrespekten för fakta, statistik och forskning) är att det är en så otroligt effektiv backlash. Frågan om mansvåldet hade ju just börjat segla upp som det som skulle kunna innebära ett stort genombrott för den feministiska dagordningen. En fråga som också har engagerat många män, många på högerkanten och många som inte tror på löneskillnader. Våldet går inte att blunda för, och jag hade just börjat få upp hoppet om att det här kanske var frågan som skulle lyfta debatten och kanske skulle det börja hända saker. Sen blir det just inom den frågan som motattacken kommer.
Jag inser att folk antagligen kommer uppfatta mig som manshatare och könskrigare nu också, när jag talar om backlash och motattack. Men det finns inget annat sätt att förstå vad som pågår nu. Det finns säkert goda skäl att kritisera personer inom roks och jag har ingen uppfattning om sanningshalten i påståendena om rituellt våld och offer. Men även om det skulle vara så att Eva Lundgren är ute och cyklar i just den frågan, innebär inte det att all feminstisk forskning är falsk, eller ens att all Lundgrens forskning är det. Normaliseringsprocessen - hennes begrepp för hur misshandlelsrelationer utvecklas - är en etablerad term som har betytt mycket för förståelsen av mansvåldet. Inom roks-jourerna (och andra jourer med såklart) finns förutom massor med frivilliga som gör en enorm insats också mycket kunskap som borde användas av samhället istället för att misstänkliggöras.
Förresten, håller på att läsa Anthony Giddens bok Intimitetens omvandling (1992) till min d-uppsats. I den nämner han, liksom i förbifarten, hur mäns våld mot kvinnor ökar i jämställda samhällen, eftersom män i mer patriarkala kulturer inte "behöver" våldet för att kontrollera kvinnor. Visst låter det inte lika konstigt när en brittisk manlig sociologiprofessor säger det (dessutom för mer än 10 år sen) än när en tant som kanske är manshatare säger det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar