Manshat en gång till

Härom dagen skrev jag att kort utfall mot att Evin Rubar utsetts till "årets förnyare" på tv-galan kristallen. Detta möttes av arga unga män i mina kommentarer som avkrävt mig bekännelser om vad jag tycker om Roks, Eva Lundgren (eftersom jag finns vid samma universitet som henne) och om man bara får kritisera män.

Jag skulle kunna hänvisa till mina tidigare inlägg eller hävda att jag inte har någon redovisningsplikt om vad jag tycker om varenda bisarr grej som hävdas - precis som Hanna skrev i kommentaren är det väl just det som är det tydligaste i backlashen, att man som feminist måste förklara att man inte tycker konstiga saker hela tiden. Men som service till mina läsare ska jag besvara frågorna och redovisa mina åsikter om den här härvan.

Vad jag menade med att dokumentären lett till en backlash, var inte i första hand att det är dokumentären i sig som utgör backlashen utan efterdyningarna av den. Dokumentären i sig uppfattar jag som tendentiös och ett osakligt angrepp på en rörelse som arbetar bland några av de mest utsatta kvinnorna i Sverige, dessutom med tveksam klippning och syfte. Dock är det stora problemet inte att svt sänder en dålig dokumentär, utan det den gjort med samhällsdebatten.

Jag har väldigt liten egen erfarenhet av ROKS. Mitt intryck är dock att kvinnojourerna gör ett otroligt viktigt arbete som egentligen borde vara kommunernas angelägenhet, ofta helt ideellt. Roks arbetar med de mest utsatta kvinnorna, och har därmed en speciell erfarenhet och ingång i den feministiska debatten. Den är viktig, men inte den enda. Om Ireen von Wachenfeldt har jag ingen uppfattning. Jag har däremot mycket svårt att uppfatta det som att hon faktiskt menar att män är djur, och jag har aldrig träffat någon annan feminist som menar det heller. Det borde vara en överspelad diskussion vid det här laget.

Vad gäller Eva Lundgren så har jag diskuterat min syn på hennes forskning och granskningen av henne här och här. I korthet: jag vet inget om hennes forskning om rituellt våld, hennes tidigare forskning om normaliseringsprocessen är en viktig (och allmänt accepterad) grundbult i förståelsen av våldsrelationer och granskningen av henne är anmärkningsvärd och pinsam för universitetet.

Det som jag tror gör Lundgrens forskning (tillsammans med en del roks-uttalanden) så kontroversiell är att man ser våldet som ett strukturellt problem för manligheten, inte något som beror på enstaka sjuka/onda/"kulturellt annorlunda" individer. Det betyder INTE att alla män slår eller att alla män bär kollektiv skuld. Däremot att det finns könsspecifika mönster som gör att våldet hänger ihop med hur vi uppfattar män och kvinnor, och hur vi uppfattar mäns och kvinnors plats och möjlighet i samhället. Den konstruktionen lever alla män och kvinnor i, oavsett om vi direkt har del i våldet eller inte. Och män som grupp tjänar mer på systemet än kvinnor som grupp, och män har ett ansvar för den nytta de drar av att de som grupp är överordnade kvinnor som grupp.
Att det finns en könsmaktsordning som vi alla lever i betyder inte att den är statisk eller inte går att påverka, tvärtom sker konstruktionen hela tiden. Genom att välja hur vi vill förstå vår tillvaro och hur vi vill tala och agera, påverkar vi också hur vi ser på kön och vilka möjligheter enskilda män och kvinnor har.

Jag tror att den feminsitiska kampen måste föras på många olika sätt på olika plan. Det behövs politiska reformer som förändrar kvinnors möjligheter och livsvillkor (just nu framför allt en individualiserad föräldraförsäkring), det behövs forskning på många olika områden (där mäns våld bara är ett), kvinnor (och kanske män också) behöver samtalsgrupper och nätverk där man kan sätta ord på sina erfarenheter och förstå dem i ett större sammanhang, det behövs plats för fler bilder (och uttryck av) kvinnor i kulturen. I det offentliga rummet måste kvinnor ha möjlighet att vara subjekt, och i relationer och i sina sexualliv behöver kvinnor och män frigöra sig från bilderna och de ideologiska övertonerna kring vad som är fint/tillåtet/lagom sex. Och representationen i alla beslutande organ (informella lika väl som de formella) i såväl politik som närivngsliv och samhället i övrigt behöver bli jämställd.

Att i en värld där de flesta kvinnor inte har rätt till sin egen kropp, där män äger en överväldigande del av resurserna makten, där kvinnor i hög grad förnekas sina rättigheter och män fortfarnade sätter agendan, hävda att manhatet är ett större problem än kvinnohatet tycker jag är skymf mot de tusentals kvinnor som gått under på grund av patriarkatet.

Och nej, det betyder inte att jag hatar män. Bara att jag tror att det finns betydligt fler kvinnohatare än manshatare i världen.