Eftersom en av fördelarna med att ha en egen blogg är att man själv bestämmer vad som ska publiceras, tänker jag här lägga ut hela artikeln. Jag vet att den är ganska lång för att vara en blogg-post, men det kan inte hjälpas. Hoppas ni tycker den är intressant ändå.
Är vi verkligen sekulariserade?
Sverige har kallats världens mest sekulariserade land, och om man mäter hur många som säger sig tro på gud eller hur många som går i kyrkan en vanlig söndag, kan det kanske sägas stämma. Men ändå finns det ett växande intresse för kyrkans tjänster som välfärds-/samhällsaktör, i krisgrupper, på arbetsplatser och som expertkommentatorer. Vad har hänt?
Begreppet sekularisering används i dagligt tal i betydelsen avkristnad, men är från början ett religionssociologiskt begrepp med mer specifik betydelse. Den klassiska sekulariseringsteorin byggde på tesen att en rad processer i moderniteten skulle leda till religionens minskning och marginalisering. Den viktigaste av dessa processer kan sägas vara institutionell differentiering, alltså att olika aktörer i samhället renodlas och specialiseras. Kyrkan, som ju tidigare haft såväl utbildningsväsendet, vård och äldreomsorg som folkbokföring i sin verksamhet, blev under 1900-talet allt mer specialiserad till att nästan enbart bli en religiös aktör. Samtidigt som kyrkan ifrågasattes som auktoritet, skulle religionen enligt teorierna bli en privat angelägenhet, inte ett samhällsfenomen. Denna syn har blivit starkt ifrågasatt och religionssociologer talar idag inte längre om sekularisering utan om religiös förändring. Dels utgår de gamla sekulariseringsteorierna bara från erfarenheter från den västeuropeiska kontexten, dels bygger de på tesen att pluralism automatiskt leder till splittring och minskning, något som amerikanska forskare ifrågasatt. De menar snarare att pluralism leder till att fler kan hitta den form av religion som passar dem, och därmed till religiös tillväxt. Nyare svensk forskning stöder den tesen.
Intresset för kyrkans traditionella uppgifter minskar stadigt – andelen konfirmerade 15-åringar har halverats sedan 70-talet, och gudstjänstbesök, kyrkliga vigslar och dop har också sjunkit konstant under lång tid. Antalet medlemmar i Svenska kyrkan minskar med 1-2 % per år och ligger nu på ungefär 80 % av befolkningen. Samtidigt ökar intresset för kyrkans tjänster på andra arenor. I nästan alla lokala krisgrupper ingår en präst, och på många håll har kyrkans lokaler blivit en naturlig samlingsplats vid kriser. Tjänster, som exempelvis besök hos äldre, som den vanliga välfärden inte längre räcker till för, är det ofta kyrkor eller andra frivilligorganisationer som står för. Många arbetsplatser och yrkesgrupper, som exempelvis polis- och räddningstjänst men även i näringslivet, efterfrågar kyrkornas personal och på många håll finns präster med specialtjänster inriktade mot arbetslivet. Kyrkornas företrädare blir också inbjudna att delta i den offentliga debatten, eller att agera ”expertkommentatorer” i tv och tidningar.
Dessa förändrade förväntningar har tagits emot på olika sätt på olika håll inom kyrkorna. På vissa håll har man helt välkomnat den här utvecklingen, och minskar på den traditionella verksamheten för att istället satsa på nya ”tjänster”. Ett närmast extremt exempel är Västanfors församling i Fagersta, som startat förskola, skola, ett behandlingshem, begravningsbyrå och även diskuterat att vara med och ta över sjukhusets verksamhet. På andra håll har man mött förväntningarna på kyrkan som välfärdsaktör med betydligt mer skepsis, och snarare uppfattat dessa förhoppningar på kyrkan som ett försök från kommuner eller myndigheter att smita från sitt ansvar för välfärden. Denna skepticism hänger ofta ihop med ett ideal om att kyrkan ska vara en ”profetisk röst”, vilket kanske kan översättas som kritisk röst, närvarande i samhället men med en tydlig kritik mot det. Det kan gälla både från höger (oftast för bevarande av den traditionella kristna moralen) eller från vänster (oftast för skuldavskrivningar till fattiga länder eller generösare asylpolitik).
Att Svenska kyrkan inbjuds att delta i samhällsdebatt och välfärdsbyggande, står som en stark kontrast mot sekulariseringsteorierna om institutionell differentiering. Istället för att bli en alltmer specialiserad institution, möter Svenska kyrkan nu på olika sätt förväntningarna att bli krisexpert, välfärdsaktör och de svagas röst i samhället. Att denna differentieringsprocess på något sätt avstannat, eller till och med vänts, tyder på att även andra delar av de traditionella sekulariseringsteorierna har upphört att gälla. Troligen kan vi även på andra sätt i framtiden se nya roller och förutsättningar för religionen i samhället, något vi nästan vant oss av med i Sverige. Även det faktum att religiösa ledare, med ärkebiskop KG Hammar i spetsen, har fått en helt ny tyngd som samhällsdebattörer de senaste åren kan sägas vara ett tecken på samma sak.
De förändrade förväntningarna på kyrkan som välfärds-/samhällsaktör är en angelägenhet för oss socialdemokrater på flera sätt. Dels för oss som är förtroendevalda för (s) i Svenska kyrkan, och därmed ofta är med och fattar stora och små beslut som är reaktioner på dessa förväntningar. Men det är i allra högsta grad också vi politiskt aktiva i övriga samhället som är med och ställer dessa nya förväntningar på de religiösa grupperna. Hoppas vi att någon annan – oftast en kyrka – ska ta det ansvar kommunen inte själv orkar med? Det är en smal balansgång att ta tillvara de resurser kyrkor och andra religiösa grupper innebär, utan att vältra över ett ansvar för människor som borde få stöd och hjälp genom sociala eller andra myndigheter. Att hitta den balansgången är en central framtidsfråga för såväl välfärdssamhället som kyrkorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar