I Uppdrag gransknings reportage presenterades två långtidsarbetslösa akademiker, en beteendevetare och en civilekonom, som två år efter examen stod utan jobb, den ena på väg ut i ett eget projekt, den andra på en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. I reportaget lyftes också högskolornas bristande information om arbetsmarknadsläget i de glassiga broschyrerna och påkostade reklamen fram. Utbudet av utbildning i Sverige är i mycket styrt av studenternas val, vilket gör att det utbildas för många i vissa yrken och för få i andra. I programmet framhölls att det leder till att många utbildas för arbetslöshet. SACOs ordförande Anna Ekström uttalade sig, och menade att akademikerarbetslösheten är mycket högre än den officiella siffran, eftersom många dels fortsätter studera fast de egentligen är klara, och framför allt att många arbetar i yrken de är överkvalificerade för.
Fast reportagets slutsatser motsägs klart av den rapport som TCO presenterar idag. I en stor undersökning som SCB genomförde 2004 har personer med högskoleutbildning och gymnasieutbildning tre år efter avslutad utbildning. Och bilden är tydlig: de med högskoleutbildning har jobb i högre utsträckning, har jobb som passar deras utbildningsnivå och de har tryggare anställningar - och de trivs bättre på jobbet. Av de högskoleutbildade har 81% jobb tre år efter examen, och 3% genomgår forskarutbildning medan 8% är föräldralediga. Några studerar mer, och 4% är arbetslösa. I gruppen med gymnasieutbildning har bara hälften så många (41%) jobb. 47% går någon form av utbildning (38% högskola, 9% annan) men arbetslösheten är också högre, 7%. Av dem som har jobb har många fler högskoleutbildade än gymnasieutbildade fast anställning (79% mot 52%), och 92% av akademikernas jobb kräver högskolekompetens (varav 3% forskarutbildning).
Bilden av att högskolorna trycker ut en massa akademiker till arbetslöshet och att utbildning är bortkastat stämmer helt enkelt inte. Missförstå mig inte: varje arbetslös människa är en för mycket, och självklart är det en tragedi när en människa har lagt år av hårt arbete och dessutom tagit lån och sedan inte får ett jobb. Men på en makronivå måste problemet med akademikerarbetslösheten ses i rätt proportioner. Att utbilda sig är det bästa sättet att undvika arbetslöshet, att få högre lön och att få ett jobb man trivs med. Akademikerna har helt enkelt den starkaste positionen på arbetsmarknaden. Och även om det kanske inte direkt hjälper killen i reportaget, så har faktiskt civilingenjörer (som ofta lyfter frågan om akademikerarbetslöshet) bara 1,9% arbetslöshet. För många, men knappast någon katastrof.
Visst skulle det behövas en bättre matchning mellan vilka utbildningar som ges och arbetsmarknadens behov. Lösningen på det är inte att minska antalet platser eller en starkare styrning, utan att lärosätena tar sitt ansvar och förverkligar den sk tredje uppgiften - samverkan med det omgivande samhället. Med en starkare koppling mellan yrkesliv och utbildning - gärna med praktik och annan arbetsmarknadskoppling under utbildning - kommer både utbildningen bli bättre och studenterna ha mer koll på vilka utbildningar som ger jobb, och välja därefter. Förslaget som nämndes i programmet om att ålägga högskolor och universitet att ta reda på och offentliggöra vilka jobb deras examinerade studenter får kan kanske också hjälpa blivande studenter att få en realistisk bild och bättre val.
Vi behöver mer utbildning i Sverige, inte mindre. Vi behöver fler högutbildade personer, inte färre. Och den stora frågan om jobben är inte akademikerarbetslösheten utan migrantarbetslösheten. Vill vi jobba mot den mest "orättvisa" arbetslösheten behöver vi diskutera strukturell diskriminering, inte antalet platser på civilingenjörsutbildningen.
Andra bloggar om: politik, val2006, utbildning, arbetsmarknad, akademikerarbetslöshet, uppdrag granskning, tco
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar