Kyrkor vill att regeringen ska agera

Svenska kyrkan/Lutherhjälpen och Diakonia har idag överlämnat ett brev till utrikesminister Jan Eliasson med en vädjan om att agera mot den humanitära katastrof som följer i spåren av kriget i Mellanöstern och för ett eldupphör som kan leda till en varaktig fred. Brevet innehåller också en rad rekommendationer. Läs mer i min post på Promemorian, eller läs brevet i sin helhet här.

Och stöd gärna Lutherhjälpen eller Diakonia med en gåva.

Predikan Kristi förklarings dag

Här följer en predikan jag skrev som övningsuppgift i skolan i våras, men som bygger på dagens (Kristi förklarings dags) evangelietext.

Matteus 17:1-8
Jesus på härlighetens berg
Sex dagar senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och hans bror Johannes och gick med dem upp på ett högt berg, där de var ensamma. Där förvandlades han inför dem: hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset. Och de såg Mose och Elia stå och samtala med honom. Då sade Petrus till Jesus: ”Herre, det är bra att vi är med. Om du vill skall jag göra tre hyddor här, en för dig, en för Mose och en för Elia.” Medan han ännu talade sänkte sig ett lysande moln över dem, och ur molnet kom en röst som sade: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom.” När lärjungarna hörde detta kastade de sig ner med ansiktet mot marken och greps av stor skräck. Jesus gick fram och rörde vid dem och sade: ”Stig upp och var inte rädda.” De lyfte blicken, och då såg de ingen utom Jesus.

Har ni som jag längtat efter en uppenbarelse som den på förklaringsberget? Kristus förvandlad, Mose och Elia är där och Guds röst talar ur molnet. Svart på vitt, Jesus är Guds son och vi ska lyssna på honom. Allt är solklart och tvärsäkert. Enkelt, eller hur?

De flesta av oss lever våra liv med Gud på något mer oklara grunder, eller åtminstone på ett mer jordnära sätt. Gud går med i vardagen, ibland mer märkbar och ibland mindre. Men även utan brinnande buskar, röster ur moln och lysande kläder blir närvaron ibland tydligare än annars. Många vittnar om hur tillvaron blir liksom genomskinlig, hur livet syns i ett annat ljus och saker och ting plötsligt blir klara. Kanske behöver vi de där förklaringsögonblicken, när närvaron bränner till, för att lita på att Gud finns nära oss också annars.

Berget är en symbolladdad plats i Bibeln, för berget är platsen för mötet med Gud. Det är på Guds berg Horeb som Mose får se Gud och ta emot lagen, och det är på samma berg som Elia får möta Gud i en stilla susning. Vid flera tillfällen går Jesus upp på berg för att be eller för att möta Gud. Det är också på berget som Jesus talar till sina lärjungar för sista gången, när han ger dem den uppmaning som vi kallar missions­befallningen, och löftet att vara med alla dagar till tidens slut. Berget som platsen för mötet med Gud är välkänt också för Petrus och de andra, så det är inte så svårt att förstå hans reaktion. Han förstår att han är med om något stort och heligt, och att han vill bevara ögonblicket. Tänk att få bygga sig en hydda mitt i klargörandet och förklaringen, att få slå sig till ro just där Guds närvaro är som tydligast och livet som klarast och enklast.

Men Petrus får inte bygga några hyddor. Och inte heller vi. Hur lockande det än är, så är ögonblicken av klarhet just ögonblick. Det kan vara frestande att slå sig till ro där, där tillvaron är självklar, ingenting är osäkert eller ifrågasatt. Men vår kallelse är inte att leva där. Vi får hämta kraft på berget, men sedan måste vi gå ner därifrån, ner i världen, i vardagen, i verkligheten. I den skyddade bubblan av tvärsäkerhet kanske tron kan kännas stark – men utan att den omsätts i kärlek eller handling vet vi inte om den bär.

Livet med Gud innebär att hela tiden leva i spänningen mellan ”redan nu” och ”inte ännu”. Att leva med löftet att Jesus har lovat att vara nära oss varje dag, men utan synliga bevis på att det är så. Vi måste helt enkelt leva i tro och tillit snarare än i tvärsäkerhet och absolut kunskap. Det betyder inte att vi inte kan veta någonting, att kunskap är ointressant eller att allting är relativt. Däremot ger det en ödmjukhet inför att mitt möte med Jesus, mitt liv med Gud, kanske inte är det enda sättet som finns. Tron och livet med Gud är i ständig förändring och utveckling, och vi får hela tiden upptäcka nya saker. Då kan ögonblicken av klarhet bli genombrott eller ögonöppnare, om vi inte fastnar i dem utan vandrar vidare. Och den vandringen får vi göra tillsammans med varandra i tillit till att Gud faktiskt går med oss även ner från berget och in i vardagen, varje dag, hela livet.

Andra bloggar om: predikan, religion, kyrka, jesus

Mera kriminalpolitik

skrev jag om på promemorian igår.

Jag tror att en human och utvecklingsorienterad kriminalpolitik är möjlig att kombinera med ett perspektiv där brottsoffrens rätt står i centrum. Men då räcker det inte att se till det enskilda offret. Hela poängen med att ha ett rättsväsende är ju att samhället som helhet tar hand om och hanterar det brott eller kris mot samhället som kriminalitet innebär, och att det inte är upp till den enskilde att hämnas. Även om den som själv har utsatts för brott - kanske helt naturligt - vill ha långa och hårda straff så är det samhällets och rättsväsendets uppgift att se förbi den enskildes (legitima) hämndbegär och istället se till samhällets bästa.

Jag har mer erfarenhet än du tror

I dagarna har jag åter gett mig in i den frustrerande aktiviteten att diskutera med antifeminister, denna gång i en kommentarstråd till Katrines inlägg om Harald Treutigers och Lars Leijonborgs inte så roliga "skämt" om Victoria Silvstedt och Marit Paulsen. I debatten har jag blivit jämförd med fascister och nazister, blivit kallad sexist och att jag vill förbjuda alla skämt alternativt inrätta en skämtpolis, inte ha någon självinsikt samt ha hyllat Göran Persson som Ledaren och feminstisk förebild. Men inget av det upprörde mig så mycket som den sista (senaste) kommentaren, från signaturen jonas n, apropå att jag hävdat mig ha andra åsikter och erfarenheter än honom: "Och jag har svårt att tänka mig vilka erfarenheter som skulle föranleda en total revision av hur jag mfl uppfattar situation: dvs som tämligen harmlös och väldigt förståelig i sammanhanget".

Jo, det är precis det jag har, jonas. Nämligen erfarenheten av att vara kvinna i ett patriarkalt samhälle. Och det är nog det som gör att uppfattar situationen totalt annorlunda.

Erfarenheten av att sitta i ett fikarum på ett jobb med mest killar, som skämtar på ett sätt som är lite lite över gränsen, och upptäcka att jag inte vågar säga ifrån för att det skulle paja stämningen - alla mina feministiska teorier till trots.

Erfarenheten av att ta en taxi hem när jag fått punka på cykeln mitt i natten för att jag har höga klackar, bara för säkerhets skull.

Erfarenheten av att sitta i ett sammansträdesrum och se med egna ögon hur det kvinnor säger liksom bara försvinner, och hur mina egna ord blir mindre och färre när det jag säger inte tas på allvar.

Erfarenheten av att fundera när jag klär upp mig för att gå ut, hur sexigt/utmanande jag kan klä mig för att vara tillräckligt attraktiv för att uppfattas som intressant men utan att vara för mycket eller slampig eller vulgär, och inse att jag har lagt en del energi på att bygga upp en garderob som balanserar på (förhoppningsvis) rätt sida gränsen.

Erfarenheten av medelålders män som gärna vill påpeka hur bra de tycker att jag är och hur mycket de vill stötta mig - tills jag uttrycker en egen åsikt eller ännu värre går emot dem, då kan det bli ganska fula slag tillbaka.

Erfarenheten av att ens kropp och utseende ständigt är tillgängliga för kommentarer och ibland beröring - och av att när jag säger ifrån när jag blir tafsad på mötas av ett hånflin.

Erfarenheten av att höra väninnors berättelser om dejter som blivit obehagliga, om killar som fortsätter ringa massor av gånger efter att de ombetts lägga av, om sex som gått in i gränszonen mellan "hårt" och "okontrollerbart", om regelrätta våldtäkter.

Erfarenheten av att märka hur killar i mina politiska sammanhang blir nervösa för att tjejerna träffas (utan killar) regelbundet och uppenbarligen inte bara pratar om killar eller mens. Organiserade kvinnor skrämmer på något märkligt sätt fortfarande.

Erfarenheten av att veta att min lön sannolikt kommer vara lägre och mina karriärmöjligheter sämre, på grund av mitt kön eller att det statistisk sett är mer sannolikt att jag kommer vara hemma med barn (fast jag inte har några).

Erfarenheten av hur otroligt svårt det är för kvinnor att bli valda till uppdrag när de står emot en man, även i fall där det är uppenbart för alla att kvinnan har mer meriter, efterenhet och kompetens.

Erfarenheten av att röra mig i organisationer (akademien, kyrkan, politiken) där gubbväldet liksom sitter i väggarna, där ingen vill ha det men det ändå letar sig in i minsta detalj.

Med det här vill jag inte utmåla mig som ett offer eller att det är mest synd om mig. Jag har på många sätt en priviligierad plats i samhället - jag är vit i ett rikt land, har fått en akademisk utbildning och är dessutom i en familj med akademiker i flera generationer bakåt, har sluppit undan såväl partnervåld som andra typer av grovt våld. Det har på många sätt gått hyffsat bra för mig.

Men ingen - allra minst någon som jonas som inte känner mig - ska komma och påstå att jag inte har erfarenhet av att vara kvinna i ett patriarkalt samhälle. Och ingen ska påstå att de erfarenheterna inte kan eller ska omsättas i politisk handling.

Andra bloggar om: feminism, jämställdhet, patrikarkat, politik, erfarenhet

S-studenter vill ha treterminssystem

...vilket jag skriver mer om på promemorian idag.

Bästa banankakan

Dags för ett litet avslöjande i den personliga kategorin. Trots att det inte passar så bra med min image som intellektuell politisk feminist, så är det ett faktum att jag besitter betydande husmors-skills. Jag gillar - och är hyffsat bra på - såväl bakning och matlagning som handarbete och annat. Så helger som denna när jag varit hemma och skrivit varvar jag gärna skrivande med diverse hemmafix. Förra veckan kokade jag marmelad på rabarber från trädgården och idag har jag bakat världens bästa banankaka, med vibbar från barndomen då receptet finns i en gammal kokbok i föräldrahemmet. (Tack mamma, som grävde fram receptet).
Lättbakat, knappast särskilt nyttigt men osannolikt god.

BÄSTA BANANKAKAN
(c:a 20 bitar)

125 g smör/margarin
2 ägg
1 dl filmjölk (eller yoghurt)
2 1/2 dl socker
2 1/2 dl mosad banan (helst rättvisemärkt)
1 tsk vaniljsocker
2 tsk bakpulver
5 dl vetemjöl

Smörj och bröa en bakform, rund eller avlång (2 l). Rör socker och smör rösigt. Lägg i äggen ett i taget, rör slätt. Blanda mjölet med vaniljsocker och bakpulver. Rör ner bananmos, filmjölk och mjölblandningen i smeten. Häll smeten i formen och bred ut smeten så att det blir slätt. Grädda kakan i 175-200 grader c:a 40 minuter, i avlång form c:a 1 timme. Kolla med sticka när den är klar. Låt kakan svalna något innan den tas ur formen, låt den sedan kallna på galler i en bakduk.

Andra bloggar om: recept, banankaka, bakning, husmor
Pingat på Intressant.se

Om yogatränande fångar

... som bakar kladdkaka skriver jag idag på promemorian. Välkomna dit!

Kanye West rockade hårt på Skeppsholmen

Igår hade jag det stora nöjet att se Kanye West spela på Stockholms jazzfestival på Skeppsholmen. Efter förra årets höjdarupplevelse med Lauryn Hill var mina förväntningar höga, och de blev i stort sett infriade. På scenen var förutom Kanye själv - i ovanligt baggy jeans, svart skjorta, röd jacka och stort blingigt halssmycke - två körsångare, sju stråkspelande kvinnor i svarta långklänningar och röd ögonsminkning samt en harpa. Stråkarna lyfte verkligen, inte bara de låtar som har stråkarrangemang i original utan även flera andra.

Låtvalet var ganska väntat, en blandning av hitar och mer okända spår från hans två album (The collage dropout 2004 och Late registration 2005), dessutom gör han ett medley av låtar han producerat för andra artister. Mer oväntat var kanske stråkarnas och körens parti med (snuttar ur) låtar som Eurythmics Sweet dreams, Gnarls Barkleys Crazy och Beatles Eleonor Rigby. Ännu mer oväntat blir det längre fram när Kanye låter DJ A-Trak spela några favoritlåtar - som A-has Take on me med tillhörande dansshow från Kanye.

Mina favoriter var såklart hiten Jesus walks - förutom att texten är bra så är soundet och det suggestiva beatet helt fantastiskt, kanske en av de bästa hiphop-låtar som gjorts i min mening - men också den söta Hey Mama från Late registration, där Kanye visar att han egentligen mest är mammas pojke (Hey Mama / I wanna scream so loud for you/ 'Cause I'm so proud of you...). Även mindre kända We don't care, Spaceship och Crack music lyfte, liksom såklart de stora hitarna, Gold Digger, Diamonds from Sierra Leone, Slow jamz, All falls down och Through the wire. När man tänker på det, är det nästan osannolikt att han bara gjort två album, med tanke på hur stort och bra material han har.

Några svenska dagstidningar har redan hunnit recencera: svd och dn.
Nedan följer några fler bilder. Autentiska 165-cm-över-marken-bilder, och alltså kantade med händer och huvuden (som min utsikt alltid är på konserter...)





Andra bloggar om: recensioner, konsert, stockholm jazzfestival, kanye west, musik

Om kolonialism

nytt inlägg på promemorian: Kolonialism - nu på hemmaplan.

Följeslagare stannar på Västbanken

Kyrkans tidning rapporterar idag att de ekumeniska följeslagarna, utsända av Sveriges Kristna Råd genom Kyrkornas världsråd, stannar på Västbanken trots krigsutbrottet. Beslutet är dock under ständig omprövning. Bland de utsända följeslagarna finns Madeleine Dahl, vars resebrev jag har publicerat här på bloggen.

Andra bloggar om: palestina, israel, konflikt, fred, kyrka, religion

Om långa straff för sexualbrottslingar

... skriver jag idag i mitt första inlägg på PromeMorian. Läs där!

Jämställt sex - ja tack!

Jämställdheten dödar sexlivet, kan man läsa i svd idag. Det är kontentan av en intervju med sexologen Helena Cewers som menar att par ställer så höga krav på sig själva att de "tappar gnistan". Och av någon märklig anledning skyller hon detta på jämställdheten. Det hon egentligen beskriver är att de har höga krav, är stressade och dessutom att de "snackar sönder", alltså distanserar sig och intellektualiserar sexualiteten, vilket enligt sexologen leder till lustproblem. Detta, som knappast per definition har med maktbalansen mellan könen (varken i förhållandet eller i samhället) att göra, kopplar hon ändå till en i mina ögon minst sagt föråldrad syn på sexualitet och män och kvinnor.

Helena Cewers varnar för att bli alltför trendkänslig i sänghalmen. Modevågorna som berättar för oss alla vad som är rätt och fel riskerar att göra oss döva för vad vi själva vill. Och hon tillägger att det faktiskt inte är så dumt att vara lite egoistisk. Bra sex kräver i regel att man tar för sig, visar vad man vill.
–Frågan är om vi ska ha jämställt sex. Det är faktiskt en trend som kan ge problem, säger hon.
---
– De är ofta jättebra på konflikthantering. Båda vill ha lust, men det funkar inte. Han vill gärna ha sex, men inte när inte hon vill. Som självständig kvinna känner hon att hon inte kan ställa upp bara för att han vill. Det är osensuellt. Han respekterar henne så mycket att han inte tränger sig på.
De här paren snackar sönder sin åtrå, menar Helena Cewers. Lusten dör i diskussionerna.
–Någonstans tror jag att tjejen här längtar efter ett lejon som säger: ”Jag vill ha dig!” Gärna en lejonhanne som är varm, omtänksam och inte aggressiv, men en som är tydlig i sin lust till sin kvinna.
---
Helena Cewers är ofta ute och föreläser om lust. När det är obalans i lustförhållandena kan den ena parten tänka: Why not? Varför inte?
– Det är i mina egna tankar jag kan bestämma mig för hur jag ska tolka situationen. Han vill ha mig, jag har inte precis lust. Ska jag verkligen ställa upp? Tja, why not? säger Helena Cewers.

Cewers målar up en bild där kvinnor egentligen vill bli tagna av en riktig man så att hon får känna sig som en kvinna. Där lika makt, möjligheter och skyldigheter ligger i vägen för sexet eftersom attraktion egentligen bygger på under- och överordning. Cewers klagar också på att vi är för orgasmfixerade och att det kan vara bra på sikt för sexlivet att "ställa upp". Frågan är vems orgasm som är oviktig och vem som ska ställa upp. Jag har en gissning...

Det behöver kanske inte påpekas att jag tycker att Cewers är helt ute och cyklar. Hon kan mycket väl ha rätt i att överanalyserande, prestationsångest och höga krav är dåligt för sexlivet. Men ingen ska komma och lura i mig att det beror på att män och kvinnor får mer lika möjligheter i arbetslivet, mer gemensamt ansvar i hemmet och kvinnor mer makt över sina egna liv. Och framför allt mer möjlighet till njutning och initiativ sexuellt. Det borde snarare vara tvärtom - om det är viktigt, som Cewers säger, att ta för sig och visa vad man vill, så borde ju sexet bli bättre om båda får (lika) möjligheter att ta för sig och visa vad man vill.

Det verkar finnas någon sorts utbredd myt (bland män) om att kvinnor i allmänhet och feminister i synnerhet talar med dubbla tungor - de (vi) säger sig vilja ha jämställda velourmän men när det gäller faller de för karlakarlar och vill bli uppvaktade och förförda och då står de jämställda killarna där lurade. Jag vet inte vad den här myten kommer ifrån, men jag känner inte igen något av den från verkligheten. Tvärtom, tjejer omkring mig (liksom jag själv) skulle aldrig byta en diskande blöjbytare mot en soffpotatis, en diskuterande jämlik partner mot en patriarkal familjefar eller ömsesidigt, upptäckande sex mot halvtråkigt ställa-upp-penetrationssex utan orgasm. Jämställd relation och jämställt sex - ja tack!

Det finns för övrigt undersökningar som visar att (mer) jämställda par är lyckligare, framför allt kvinnorna i dessa förhållanden. Det finns också undersökningar som visar på samband bland kvinnor mellan negativa sexuella upplevelser och sexuella problem som olust - alltså: kvinnor som haft sex utan att vilja det får oftare problem med olust senare.

Som kuriosa kan nämnas att den som är sugen på att se den antifeministiska reaktionen i vitögat rekommenderas läsning av läsarkommentarerna till svd-artikeln.

Andra bloggar om: sex, jämställdhet, antifeminism, kvinnor, samhälle, reaktionär
Intressant.se

Sommarjobb nr 2

Förutom mitt vanliga sommarjobb inom kriminalvården har jag nu tagit ett till: som sommarvikarie på Jonas Morians blogg PromeMorian. Eller jobb och jobb, det är väl snarare ett ideellt uppdrag :-). Hur som helst kommer jag ha ansvar för bloggen de kommande veckorna, med viss hjälp av några gästbloggare. Jag kommer fortsätta skriva här också, framför allt sådant som handlar om kyrkan och sånt. Politikinläggen kommer främst hamna på promeMorian, med länkar på den här bloggen (jag kommer inte dubbelposta dem). Hoppas att ni följer med mig dit!

Ytterligare en öppet homosexuell biskop i episkopala kyrkan?

Kyrkans tidning rapporterar idag om att den episkopala kyrkan i USA (dvs den anglikanska kyrkans amerikanska gren) har nominerat ytterligare en öppet homosexuell man till biskop, nämligen Michael Barlowe som är den enda nominerade kandidaten till posten som biskop i Newark, New Jersey. Sedan 2003 är den öppet homosexuelle Gene Robinson biskop i New Hampshire, vilket har lett till stora diskussioner inom den anglikanska kyrkogemenskapen som rymmer kyrkor i alla världsdelar, med delvis olika uppfattningar i sexualmoraliska frågor. Som jag skrivit om tidigare har episkopala kyrkan också nyligen valt en kvinna som presiding bishop (=kyrkoledare, motsvarande ärkebiskop) vilket även det väckt en del reaktioner i de mer konservativa kyrkorna, och även en hel del konfrontationer mellan de olika grenarna av den anglikanska kyrkan.

Det är naturligtvis en viktig markering av den episkopala kyrkan att de har rätt att välja sina egna biskopar, och ett viktigt steg för att visa att sexualitet inte ska vara en diskrimineringsgrund för att förvägra någon uppdrag inom kyrkan. Samtidigt blir det allt tydligare att kyrkor, även inom samma kyrkofamilj, har svårt att hitta ett konstruktivt sätt att kommunicera kring de frågor som bränner - och det gäller inte minst frågor kring sexualitet och kön, framför allt i samband med ämbetet.

Andra bloggar om: Religion, kyrka, biskopar, hbt, usa

Gästblogg: Rakels grav

Min goda vän Madeleine Dahl befinner sig i Betlehem som ekumenisk följeslagare (mer info nedan). Hon kommer med jämna mellanrum de närmaste månaderna att skriva artiklar för publiering i Sverige, och några sådana kommer jag publicera som gästbloggar här hos mig. Det här är den fjärde artikeln, de tidigare finns här, här och här. Den som vill publicera något som Madeleine har skrivit eller komma i kontakt med henne kan maila på dahl_madeleine@hotmail.com.

"De bröt upp från Betel, och strax före Efrata var tiden inne för Rakel att föda. Förlossningen blev svår, men när det var som svårast sade barnmorskan till henne: "Var lugn, också denna gång får du en son. Hon var nu döende, och när livet höll på att fly gav hon honom namnet Ben-Oni. Men hans far kallade honom Benjamin. Så dog Rakel och blev begravd vid vägen till Efrata, det nuvarande Betlehem. Jakob reste en sten över hennes grav; denna Rakels gravsten står där än i dag." (1 Mos 35:16-20)

Rakels grav har i alla tider ansetts vara en helig plats för såväl muslimer, kristna, som judar, då Rakel betraktas som en viktig förmoder för dem alla. Därför har graven fram till den senaste intifadan varit öppen för människor som tillhör samtliga dessa tre monoteistiska religioner. Företrädare för judendomen anser emellertid att det judiska folket har en särskild relation till Rakel, då hon var gift med Jakob, som senare fick namnet Israel.

Idag är Rakels grav omringad av en 1,3 km lång och 12 meter hög betongmur i ett led att annektera hela området till Jerusalem. När den andra intifadan startade 2001 stängde den israeliska försvarsmakten av huvudvägen mellan Jerusalem och Betlehem och ockuperade ett flertal byggnader runt Rakels grav. En militäranläggning byggdes kring graven och endast judar och turister tillåts idag besöka den.

Juliette Bannoura, som arbetar på ARIJ (Applied Research Institute Jerusalem) berättar att planer på att bygga en religiös judisk skola på området har funnits redan sedan 2002. Projektet finasieras av amerikanska judar. Dess ledare Miriam Adani antydde i februari 2005, i en artikel i Jerusalem Post, att segregationsplanen i norra Betlehem var "det första steget mot grundandet av en judisk församling runt Rakels grav." Annekterandet av Rakels grav till Jerusalem är en del av den israeliska regeringens plan, "the Jerusalem envelope", som går ut på att på palestinsk mark runt Jerusalem utöka bosättningen Har Adar så att den omsluter bosättningarna Giv’at Ze’ev och Ma’ale Adumim och sedan sträcker sig söderut på Västbanken mot bosättningen Gush Etzion.

Redan 1996 tog den israeliska militären över den strategiskt högst byggnaden i området kring Rakels grav, nämligen familjen Nassars åtta våningar höga hotell. Fram till år 2000 kunde de driva restaurangen, "men vem vill komma och äta i ett hus ockuperat av den israeliska militären?", säger den fd restaurangchefen George Nassar uppgivet. Idag är restaurangen i det närmaste sönderslagen. På de få borden står halvtomma spritflaskor och jag förmodar krasst att den andra halvan befinner sig i soldaternas magar. George och hans mamma Carmen bor fortfarande kvar i huset, men Carmens andra barn samt barnbarn har tvingats flytta. "Soldaterna gör allt för att vi ska försvinna härifrån", berättar Carmen. "Ofta kommer de in i lägenheten mitt i natten och slår oss eller skjuter omkring sig. Var ska vi leva och vad ska vi leva av? Allting har tagits ifrån oss." Familjen Nassar tvingas dessutom att betala för den el och det vatten som soldaterna förbrukar.

Ett 40-tal affärer i kvarteren kring Rakels grav har tvingats att slå igen. En del ligger strax utanför muren som omger graven och en del fanns innanför muren. Det som förr var en av Betlehems huvudgator har nu förvandlats till en spökstad. I ett rött litet hus innanför murarna driver Khalil emellertid fortfarande ett café. Det känns absurt att dricka sitt arabiska kaffe, och istället för att blicka ut över den fd pilgrimsvägen från Jerusalem till Betlehem, blicka ut över en grå metongmur. Förutom jag och min kollega har Khalil en gäst till idag. Liksom vi tog han sig in genom det hål som fortfarande finns i muren. Men hur många dagar till kommer den öppningen att finnas? Palestinska arbetare i desperat behov av bröd på bordet är i full gång med att slutföra det bygge, som innebär ytterligare en förlust av land till Israel.

Ett fåtal familjer bor fortfarande kvar i sina hus som helt har avskärmats av muren. En av dessa är familjen Anastas. Deras hus är omringat av muren på två sidor och en mur på husets tredje sida är under konstruktion. Det är mot samtliga dessa sidor som lägenheten har fönster. "Vi kommer inte att få någon sol. Vi kommer att dö här", säger Claire Anastas. "Det är inte så farligt för mig, jag har levt, men mina barn, de har precis börjat sina liv", fortsätter Claire gråtande. Alla fyra barnen har psykiska problem, men familjen har inte råd att ge dem den hjälp de behöver. "Vi har förlorat allt", berättar Claire, "vår affärsverksamhet på bottenvåningen, vår psykiska hälsa, våra grannar, vår trädgård, vår framtid…" "Vi lever i en grav mamma", sa Claires åttaårige son en dag. "Vad kommer härnäst mamma?"

Från Jerusalem går speciella bussar till Rakels grav. Dessa tar sig in i Betlehem genom en särskild port i muren, som endast leder till gravområdet. När jag försöker gå ombord på en av dessa bussar för att med egna ögon kunna se den grav, som orsakat så mycket problem för alla som bor runt ikring den, säger en passagerare aggressivt att bussen bara är till för judar. Den muslimske busschauffören försäkrar mig om att så inte är fallet, men råder mig att besöka graven till fots. Så jag bestämmer mig för att ta vägen genom hålet i muren. Kommendören för Rakels gravområdet släpper in mig i den synagoga som byggts över graven. Vi har ett långt samtal om nödvändigheten att bygga en mur kring en helig plats och därmed utestänga den för en hel befolkningsgrupp som också håller den för helig. Argumenten är desamma som alltid: säkerhet. "Palestinierna skulle döda oss här annars. Och dessutom…", fortsätter han, "så ger murbygget de fattiga palestinierna arbetstillfällen". Som om muren skulle vara något sorts välgörenhetsprojekt och inte den stöld av land som fallet med Rakels grav tydligt visar att det är…

Vid ingången till graven finns två gamla tvagningsanordningar från ottomansk tid. Några av de arabiska inskriptionerna är överspacklade. Ännu ett tydigt tecken på att det syskon som delar samma fader inte längre får finnas i familjen. Sorgsen går jag in till kvinnosidan och ber om försoning för en splittrad familj, för syskonkärlek bland Abrahams barn. I mina tårar möter jag Rakels tårar från då.

"Rakel gråter över sina barn. Hon låter inte trösta sig, ty hennes barn finns inte mer." (Jer 31:15)

När jag frågar vilka som är Rakels barn, svarar mig mannen med korkskruvslockar och svart kippa att det är bara judar som är Rakels barn. Jag tänker att det är i denna självvalda isolering som segregationen och förtrycket börjar. Då spelar det ingen roll hur högt kristna och muslimer ropar: "Rakel är faktiskt vår mamma också!"

/Madeleine Dahl,
ekumenisk följeslagare i Betlehem

* Jag arbetar för Sveriges Kristna Råd (SKR) som Ekumenisk Följeslagare inom Kyrkornas Världsråds Ekumeniska

Följeslagarprogram i Palestina och Israel: EAPPI, (Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel). De synpunkter/reflektioner som uttryckts här ovan är helt och hållet personliga och inte nödvändigtvis ett uttryck för vad min arbetsgivare; Sveriges Kristna Råd eller Kyrkornas Världsråd ställer sig bakom. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig; (dahl_madeleine@hotmail.com), och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Emanuel Furbacken (emanuel.furbacken@skr.org) eller Joanna Lilja (joanna.lilja@skr.org).

"Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred"
Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet:Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.

Andra bloggar om: palestina, israel, fred, konflikt, betlehem

Integrationspolitiken segregerar

Idag presenterade professor Masoud Kamali det sista (och tolfte) delbetänkandet i utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering på DN debatt. Kamali är mycket kritisk till hela grunden för integrationspolitiken, eftersom den bygger på ett uppdelande mellan vi och dem, en syn på samhället som mer eller mindre enhetligt där "invandrarna" ska integreras med "oss". Trots att syftet egentligen är att göra samhället sammanhållet och jämlikt blir effekten precis det motsatta. Problemet förläggs till dem som ska integreras och den strukturella diskrimineringen i majoritetssamhället blir osynlig. Kamali föreslår en skrotning av alla myndigheter som har integration i sitt uppdrag, för att istället satsa på ett litet introduktionsverk som kan ge nyanlända flyktingar en bra start i Sverige. Han menar också att mer av en helhetssyn behövs i politiken - en integrationspolitik som inte syftar till att integrera "invandrare" med "oss" utan en politik för att göra samhället mer integrerat på alla sätt - minskade klyftor och sociala orättvisor framför allt.

Jag tror att Kamali har helt rätt, den misslyckade integrationspolitiken beror inte på dem som invandrar till Sverige utan på det svenska samhällets oförmåga att erkänna sin egen fördomsfullhet och i vissa delar rasism. Trots att det inte är medvetet eller önskat, finns det en rasism, eller en oreflekterad "vit-centrism" i det svenska samhället som vi inte vill se. Lösningarna på problemen är inte fler särlösningar och projekt utan på en sammanhållen politik för ett rättvisare samhälle. Ett samhälle där alla får chans till arbete och utbildning, oavsett bakgrund, där ingen diskrimineras - och när det händer ska det tas på allvar. Men då måste vi också erkänna att de chanserna inte är lika idag.

Det ska bli mycket spännande att se hur regeringen tar emot utredningen och framför allt hur den ska omsättas i konkreta politiska förslag. Och kanske lika spännande - hur debatten kommer att bli kring utredningen och förslagen.

Andra bloggar om: politik, integration, kamali, segregering, rasism, diskriminering

Det är näringslivet som bjuder på sprit, inte staten

Det populäraste videoklippet just nu på knuff.se är Martin Borgs film Mingelfonden - gratis är gott, som finns på Skattebetalarnas förenings hemsida. Han går runt i Almedalen och filmar minglet och låter Skattebetalarnas förening uttala sig om hur mycket pengar statliga bolag och myndigheter lägger på att vara i Almedalen (2 miljoner) och skramlar sedan ihop pengar till en mingelfond. Men de öl han köper för pengarna åker han ut till Tofta strand och minglar bland "vanligt folk" som klagar på hur skattepengarna används.

Den stora logiska luckan i det här (förutom att Skattebetalarnas förening får framstå som objektiva folkets företrädare) är att inga eller väldigt lite skattepengar går till "mingel", åtminstone om det betyder bjudsprit (-vin, -öl). Statliga bolag och myndigheter finns på plats i Almedalen och ordnar aktiviteter och seminarier, men det är inte de som står för grillbuféer, lunchföredrag med mat och gratis vin/öl/drinkar. Det gör näringslivet i olika former - svenskt näringsliv, almega, pr-byråerna och fler. På de seminarier som ordnas av myndigheter (och partier och ideella organisationer också, ska tilläggas) har man tur om det bjuds på kaffe, oftast finns inte ens vatten eller frukt. Vill man bli bjuden flott ska man hänga hos kapitalet, inte staten.

Man kan naturligtvis ha åsikter om huruvida statliga myndigheter och bolag ska ägna sig åt folkbildning/opinionsbildning. Men när de nu har det uppdraget, är det knappast orimligt att de är på en av de viktigaste opinionsbildningsplatserna i Sverige. En av de myndigheter som "anklagas" i filmen är SIDA - som ordnade arrangemang i sina egna lokaler belägna vid Donners plats, mitt i smeten, sannolikt med sin egna befintliga personal. Jag skulle ärligt talat vara mer upprörd över användandet av "mina" skattepengar om SIDA inte tog tillfället i akt att lyfta de globala frågorna när hela tycker-etablisemanget bokstavligt talat flyttar in på deras bakgård. Jag har också svårt att tycka att det är konstigt att riksutställningars fördomsbibliotek som brukar finnas på olika stora evenemang finns i Visby just den här veckan.

Skattebetalarnas förening kör med en dåligt underbyggd populism. Jag diskuterar gärna hur skattepengar används - eftersom jag till skillnad från de som kallar sig "skattebetalarna" faktiskt gillar att vara en (skattebetalare, alltså) - men utifrån rimliga utgångspunkter. Inte insinueringar om att almedalens mingelfester som näringslivet bjuder på skulle vara bekostade med skattemedel.

Andra bloggar om: politik, almedalen, bjud, skattebetalarnas förening, populism, opinionsbildning

Använd en aktiv röst

Ni har väl inte missat Amnestys kampanj inför valet? Kampanjen heter En aktiv röst och lyfter upp några viktiga frågor: Sverige ska öka insatserna mot våld mot kvinnor, Sverige ska respektera det absoluta förbudet mot tortyr och Sverige ska inte exportera vapen till länder som kränker mänskliga rättigheter. Jobbar i kampanjen gör bl a min uppsalakompis Syrran
och aktiviteter sker runt om i landet och på nätet. På sidan kan man bland annat se olika politiker svara på vilken som är den viktigaste globala rättvisefrågan, skriva under veckans vädjande eller läsa mer om frågorna och om vad partierna tycker.

För övrigt är sidan (helt utan min inblandning) kodad av min bror Johannes, frilansande webb developer. Han finns här om man vill anlita honom.

Andra bloggar om: val 2006, politik, amnesty, en aktiv röst, kampanj

Paper om Sex and the City

Nu ligger mitt paper om Sex and the City uppe här i högerspalten, ett paper som jag presenterade i söndags på Conference on Media Religion and Culture i Sigtuna. Det är en kortversion på engelska av min d-uppsats. Mer om konferensen kommer snart, lovar.

Church of England välkomnar kvinnor som biskopar

Den anglikanska kyrkan i England sa i helgen ja till att tillåta kvinnor att bli biskopar, när deras General Synod (motsvarande kyrkomötet, alltså nationellt högsta beslutande organ) samlades i helgen, skriver kyrkans tidning.

Kvinnor har kunnat vara präster i Church of England i tio år, men kvinnor som biskopar har inte accepterats tidigare. Beslutet nu innebär att man enats om att det inte finns några teologiska problem med kvinnor som biskopar, däremot kommer det att ta ett tag innan regler och ordningar skrivits om. Dessutom lär det dröja ytterligare innan det finns tillräckligt meriterade kvinnor eftersom bara tio år gått sedan den första kvinnan vigdes. I Sverige dröjde det nästan 40 år efter att de första kvinnorna vigdes 1960 till Christina Odenberg blev biskop i Lund 1997.

Förutom att det naturligtvis är ett glädjande besked för engelska kyrkan, kan det sannolikt betyda mycket för resten av den anglikanska kyrkan också. Redan tidigare finns kvinnor som biskopar i anglikanska kyrkan i Kanada, Nya Zealand och USA - där även motsvarande ärkebiskopen är kvinna, nyss valdes Katharine Jefferts Schori till posten. Eftersom Church of England är något av huvudkyrka för anglikanska kyrkan kan beslutet förhoppningsvis spridas, och hjälpa till att befästa kvinnors plats som likvärdiga präster i kyrkor runt om i världen.

Andra bloggar om: kyrka, religion, biskop, kvinnor, england, church of england

Almedalen - kortversionen

När jag lämnade Visby i onsdags morse trodde jag att jag kastat in handduken för tidigt och gått innan kaffet och avecen. Nu inser jag att jag - enligt Fredrik Anderssons krönika på Almedalsbloggen - gjorde helt rätt och gjorde en Almedalsweekend. Efter en vecka på resande fot är jag för trött för djupsinniga analyser av almedalens påverkan på demokratin och liknande, det blir en kort sammanfattning istället.

En bunt intressanta seminarier: exempelvis ordfronts om flyktingpolitik med bl a Gustaf Fridolin och Sanna Vestin, SFS politikerdebatt om studiemedlet (även om så väldigt mycket nytt knappast framkom) och den aningens spretiga debatten mellan bl a Gudrun Schyman, Margareta Winberg, Birgitta Ohlsson på push-up-festivalen. Jag halkade också in på en ungdomsförbundsdebatt om vården, där Ung Vänsters Ida Gabrielsson gjorde ett mycket starkt intryck. Har aldrig sett henne live förut - hon var påläst, snabb och duktig, vilket inte kan ha varit lätt bland alla oranga t-shirts i pubiken.

Trevliga bjudtillställningar: SACOs mingel med buffé och vin på hotell almedalen på måndagskvällen - tillställningen var väldigt studentpolitikertät vilket antagligen kan förklaras med att Ludvig Larsson, lobbyist på civilingenjörsförbundet, tidigare ordförande för Uppsala studentkår och SACO studentråd, hade stått för många av inbjudningarna. Trevligt hur som helst. De serverade också årets buffétrend: sill och potatis! På mina tre dagar i almedalen åt jag sill tre gånger. Det mest osannolika bjudet jag hamnade på var en mycket flott middag som en påverkare bjöd till för att diskutera sin fråga. Jag halkade med tillsammans med en god vän med betydligt mer politiskt inflytande än jag, men det var väldigt gott och trevligt. Och intressant som fenomen, det måste jag säga...

Tal: Jag tyckte inte att Persson var sitt bästa, även om det stundtals var riktigt bra. Fler nyheter hade varit roligare, men, men.... Jag gick in i stan tillsammans med ssu, riktigt skoj även om jag kan haja att folk lessnade på deras skanderande efter några dagar. Och nej, jag ropade inte med i ramsan "vi älskar Göran..." Pinsamt tyst om utrikesfrågorna - man tycker ju att temat "se sig själv i andra" skulle vara ganska lätt att sträcka ut lite utanför landets gränser. Även om det är sorgligt kan jag förstå varför Persson inte vill tala om övergreppen i Gaza. Men biståndet? De internationella implikationerna för miljöpolitiken? Även viktiga områden som integration och jämställdhet lyste med sin frånvaro, tyvärr.
Göran Hägglund hörde jag knappt (fastnade hos SACO, se ovan), men var positivt överraskad av mp. Särskilt Peter Eriksson var bättre än vanligt. De gör totalt politiskt självmål med förlsaget om deltids-vårdnadsbidrag, men det kommer ju aldrig gå igenom ändå, får vi hoppas (inte i ett samarbete med s och v i alla fall). Däremot bra om miljön, internationell solidaritet och utrikespolitiken ("med en borgerlig regering hade sverige kunnat vara i krig i irak idag").

Kändisspotting: total. För många för att räkna upp, men jag är barnsligt förtjust i att känna igen folk.

Uteliv: söndagkvällen började på munkkällaren med massa s-studenter, som sedan gjorde misstaget att gå vidae till sossefesten på Hamnplan 5. Den var nämligen på totalt utdöende när vi kom. istället gick vi till beryktade Donner Brunn där jag hamnade med s-studenters ordförande Magdalena, fp-riksdagsmannen Axel Darvik och en folkpartistisk ledarskribent som såg ut att vara ungefär 23 och ett halvt. Väldigt trevligt, men kändes väldigt almedalen. Måndagskvällen var det studentfest utanför muren på södra sidan och på tisdagen grillning hos Almedalsbloggens ena halva strax utanför norderport. Kvällen - och min weekend - avslutades på munkkällaren och ett i bokstavlig mening hett dansgolv (antagligen runt 40 grader) i mycket trevligt sällskap.

Andra bloggar om: Almedalen, politik, Visby, lobbying, bjud

Bloggblogg - mycket på g

Det har kommit klagomål på att jag inte bloggar. De senaste dagarna har jag varit i almedalen (utan dator) och prioriterat seminarier, tal, mingel, bjudvin och vänner framför bibliotekets datorsal. Nu är jag i Sigtuna och den 5:e internationella konferansen om media, religion och kultur har precis sparkat igång. Rapport kommer snart, jag lovar!