I Betlehem, där Gud en gång blev människa, görs idag människor till något annat än människor. I den stad där kärlek och försoning föddes på strån i ett stall föds idag istället hat och förtvivlan intill murens tjocka väggar.
När jag kommer dit en torsdagsmorgon strax före fem ringlar sig kön, liksom varje vardag, hundratals meter längs med muren och ut på gatan. Många har köat ända sedan klockan fyra för att säkert hinna till jobbet. Uppskattningsvis möter mig 500 människors oroliga blickar. Checkpointen ska vara öppen 24 timmar om dygnet, men när jag frågar en soldat varför de inte har öppnat än, svarar hon att ”de där inte har tillstånd att vara i Jerusalem före fem på morgonen”.
Det är mycket komplicerat att få tillstånd att åka till Jerusalem. För det första får man inte vara kriminellt belastad. Sedan måste man ha en speciell orsak, oftast hälso- eller arbetsrelaterad. Redan vid ansökan om tillståndet börjar vägen till att bli något annat än människa. Långt från Betlehem, i ett plåtskjul mitt ute i ingenstans, köar människor i hettan för att få tillstånd att besöka en stad som ligger endast 10 minuters bilfärd bort. Tillstånden utfärdas för maximalt tre månader och ofta händer det att många nekas.
Så öppnas slutligen den lilla gallerdörren i muren. Det hela påminner mig om djur som förs till slakt. En efter en förs de palestinska arbetarna genom järnsnurran och visar upp sitt tillstånd för den avpersonifierade israeliska soldaten bakom färgat skottsäkert glas. Därefter börjar en i bästa fall 45 minuters lång väntan för att komma till kontrollpunkt två. Kontrollpunkt nummer två är en mycket känslig metalldetektor. Alla, d.v.s. alla palestinier, tvingas ta av sig skärp, skor, ja allt som kan tänkas innehålla metall. Ofta får de gå flera gånger tills de till slut har tagit av sig allt som orsakar pipandet. Förödmjukelsen är stor när en man inser att det är hans jeansknappar som gör att det piper. Resolut klipper han bort dem och kan äntligen gå igenom. Ovanför hans och de hundratals andras huvuden går soldater och patrullerar med sina maskingevär. Där är inte lätt att känna sitt människovärde.
På andra sidan metalldetektorn finns en skylt som indikerar ”specialbehandling”. Särskilt misstänkta eller människor som opponerat sig mot soldaternas agerande får gå in genom dörren, som bär denna skylt. En kvinna berättar att det räckte att hon frågade en av de skrikiga kvinnliga soldaterna om hon inte kunde tala med lite mindre bokstäver. Väl inne i rummet låstes alla dörrar och hon var ensam, sånär som på soldaterna som patrullerade ovanför hennes huvud. Efter ett tag hördes plötsligt ett låsljud och hon förstod att hon skulle gå ut genom den dörr, varifrån ljudet kom. Proceduren upprepades en gång till tills hon slutligen kom in i ett rum av betong. Det är där bomben som hon misstänktes ha med dig skulle kunna detonera.
Det finns också andra former av specialbehandling. De är inte en del av checkpointens utrustning. De är en del av soldaternas förmåga att göra palestinierna till något annat än människor. Jag fick bevittna en sådan denna torsdagsmorgon strax före klockan sju. En ung palestinier på väg till sitt jobb i Tel Aviv hade köat i ungefär en timma, innan han nu äntligen kommit fram till metalldetektorn. Plötsligt kommer en turistgrupp eskorterad av en soldat. Soldaten tvingar alla att backa, varefter han släpper förbi turistgruppen. Den unge palestiniern upprörs över detta och ifrågasätter soldatens handlande. När den unge palestiniern äntligen kommit igenom metalldetektorn och står och köar för den sista kontrollpunkten, där id-kort och tillstånd noggrant kontrolleras, börjar soldaten knuffa honom. Sekunden senare brottar soldaten ner honom och tar strypgrepp. Den unge palestiniern gör knappt något motstånd, medan soldaten vrider bak hans armar, sätter på handklovar och därefter vrider ytterligare tills jag kan höra ljud av ben som knäcks. Den unge palestiniern förs till ett bakre rum och när jag frågar soldaterna vad som händer får jag svaret: ”det har inte du med att göra”, varpå jag kastas ut ur checkpointen.
Jag tänker att på samma gång som checkpointen gör palestinier till något annat än människor i soldaternas ögon, så gör den också soldaterna till något annat än människor i palestiniernas ögon. Att varje dag definieras som en potentiell terrorist och att varje dag se den andre som en sådan föder inte försoning. Den anordning som ska förhindra palestinier att utföra hatdåd i Israel stegrar istället hatet på båda sidor.
Efter att ha tvingats släppa den unge palestiniern med blicken möter jag rädslan i den unge soldatens ögon och ser plötsligt något annat. Jag inser att den stora utmaningen i denna och vid alla andra checkpoints är att se att offret inte är så olik förövaren, att alla är människor. Men insikten förutsätter ett val: du kan sänka blicken eller du kan höja den.
Mitt morgonskift är slut. Jag vandrar eftertänksamt tillbaka genom checkpointen. På muren har den israeliska turistinformationen hängt en skylt, som säger mig att än dröjer det länge innan de mångas blickar höjs och ser människan i den andre. Skylten välkomnar mig till Betlehem med orden ”Frid vare med dig”. Hånfullt ekar de i mitt huvud när jag går ut genom muren och tänker på den ofrid som råder varje morgon vid checkpoint 300 i Betlehem.
/Madeleine Dahl,
Andra bloggar om: betlehem, fred, konflikt, israel, palestina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar