I dagarna har jag åter gett mig in i den frustrerande aktiviteten att diskutera med antifeminister, denna gång i en kommentarstråd till Katrines inlägg om Harald Treutigers och Lars Leijonborgs inte så roliga "skämt" om Victoria Silvstedt och Marit Paulsen. I debatten har jag blivit jämförd med fascister och nazister, blivit kallad sexist och att jag vill förbjuda alla skämt alternativt inrätta en skämtpolis, inte ha någon självinsikt samt ha hyllat Göran Persson som Ledaren och feminstisk förebild. Men inget av det upprörde mig så mycket som den sista (senaste) kommentaren, från signaturen jonas n, apropå att jag hävdat mig ha andra åsikter och erfarenheter än honom: "Och jag har svårt att tänka mig vilka erfarenheter som skulle föranleda en total revision av hur jag mfl uppfattar situation: dvs som tämligen harmlös och väldigt förståelig i sammanhanget".
Jo, det är precis det jag har, jonas. Nämligen erfarenheten av att vara kvinna i ett patriarkalt samhälle. Och det är nog det som gör att uppfattar situationen totalt annorlunda.
Erfarenheten av att sitta i ett fikarum på ett jobb med mest killar, som skämtar på ett sätt som är lite lite över gränsen, och upptäcka att jag inte vågar säga ifrån för att det skulle paja stämningen - alla mina feministiska teorier till trots.
Erfarenheten av att ta en taxi hem när jag fått punka på cykeln mitt i natten för att jag har höga klackar, bara för säkerhets skull.
Erfarenheten av att sitta i ett sammansträdesrum och se med egna ögon hur det kvinnor säger liksom bara försvinner, och hur mina egna ord blir mindre och färre när det jag säger inte tas på allvar.
Erfarenheten av att fundera när jag klär upp mig för att gå ut, hur sexigt/utmanande jag kan klä mig för att vara tillräckligt attraktiv för att uppfattas som intressant men utan att vara för mycket eller slampig eller vulgär, och inse att jag har lagt en del energi på att bygga upp en garderob som balanserar på (förhoppningsvis) rätt sida gränsen.
Erfarenheten av medelålders män som gärna vill påpeka hur bra de tycker att jag är och hur mycket de vill stötta mig - tills jag uttrycker en egen åsikt eller ännu värre går emot dem, då kan det bli ganska fula slag tillbaka.
Erfarenheten av att ens kropp och utseende ständigt är tillgängliga för kommentarer och ibland beröring - och av att när jag säger ifrån när jag blir tafsad på mötas av ett hånflin.
Erfarenheten av att höra väninnors berättelser om dejter som blivit obehagliga, om killar som fortsätter ringa massor av gånger efter att de ombetts lägga av, om sex som gått in i gränszonen mellan "hårt" och "okontrollerbart", om regelrätta våldtäkter.
Erfarenheten av att märka hur killar i mina politiska sammanhang blir nervösa för att tjejerna träffas (utan killar) regelbundet och uppenbarligen inte bara pratar om killar eller mens. Organiserade kvinnor skrämmer på något märkligt sätt fortfarande.
Erfarenheten av att veta att min lön sannolikt kommer vara lägre och mina karriärmöjligheter sämre, på grund av mitt kön eller att det statistisk sett är mer sannolikt att jag kommer vara hemma med barn (fast jag inte har några).
Erfarenheten av hur otroligt svårt det är för kvinnor att bli valda till uppdrag när de står emot en man, även i fall där det är uppenbart för alla att kvinnan har mer meriter, efterenhet och kompetens.
Erfarenheten av att röra mig i organisationer (akademien, kyrkan, politiken) där gubbväldet liksom sitter i väggarna, där ingen vill ha det men det ändå letar sig in i minsta detalj.
Med det här vill jag inte utmåla mig som ett offer eller att det är mest synd om mig. Jag har på många sätt en priviligierad plats i samhället - jag är vit i ett rikt land, har fått en akademisk utbildning och är dessutom i en familj med akademiker i flera generationer bakåt, har sluppit undan såväl partnervåld som andra typer av grovt våld. Det har på många sätt gått hyffsat bra för mig.
Men ingen - allra minst någon som jonas som inte känner mig - ska komma och påstå att jag inte har erfarenhet av att vara kvinna i ett patriarkalt samhälle. Och ingen ska påstå att de erfarenheterna inte kan eller ska omsättas i politisk handling.
Andra bloggar om: feminism, jämställdhet, patrikarkat, politik, erfarenhet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar