Min goda vän Madeleine Dahl befinner sig i Betlehem som ekumenisk följeslagare (mer info nedan). Hon kommer med jämna mellanrum de närmaste månaderna att skriva artiklar för publiering i Sverige, och några sådana kommer jag publicera som gästbloggar här hos mig. Det här är den tredje artikeln, de tidigare finns här och här. Den som vill publicera något som Madeleine har skrivit eller komma i kontakt med henne kan maila på dahl_madeleine@hotmail.com.
Vackert belägen på en kulle mellan Jerusalem och Betlehem ligger den lilla byn Nuaman. Byn har 200 invånare som samtliga tillhör familjerna Shawarwa och Darawi. 1967 i samband med sexdagarskriget annekterades byn till Västra Jerusalem och därmed till staten Israel.[1] Invånarna däremot folkbokfördes i den närliggande byn Umm at-Tala, som blev ockuperat palestinsk territorium. Därmed blev Nuamans land israelisk mark emedan deras invånare räknades som bosatta på de ockuperade områdena. Fram till 1992 innebar denna paradox inga problem. Detta år anlände emellertid representanter från den israeliska regeringen till byn och deklarerade att all slags byggnation där var förbjuden. Först då erfor byborna att byn tillhörde Jerusalem. Några försökte ansöka om att bli invånare i Jerusalem, men samtliga nekades. Det blev då uppenbart att Israel ville ha marken, men inte människorna.[2]
Med glädje i blicken
och framtidstro i Dina händer
byggde Du det hus
som skulle vara ett hem
för Dig och den familj
Du just grundat
Med samma händer öppnar Du brevet
som säger
att det hem Du byggt inte får finnas,
att Du inte får finnas där Du är
När bulldozern kommer
och förstör
det som är Din trygghet,
Ditt livs investering,
Din plats på jorden
hjälper Dina händer Dig
att för en stund
dölja den bittra verklighet
som ett liv i ockuperat land innebär
Som vanligt lämnar Du tidigt nästa morgon Din by
för att med de händer
som torkat så många tårar
bygga hem
åt dem
som förstört Ditt
1994 blockerade den israeliska armén den väg som leder norrut från Nuaman mot Jerusalem.
Därmed nekades byborna tillgång till Jerusalem, som var deras hälso-, utbildnings och
ekonomiska center. 1996 tvingades barnen i Nuaman lämna sin skola i byn Umm Tuba, som
tillhör Jerusalem och istället flytta till en skola i byn Al Khas på den ockuperade Västbanken. 2003 blockerades även vägen som går till Betlehem och Västbanken. Blockeringen var ett led i den israeliska regeringens planerade murbygge.[3] För tillfället består muren av taggtråd och på byns odlingsmark kryllar det av grävmaskiner som har fullt upp med att bygga en checkpoint. Idag består checkpointen av några soldater i en jeep, som bestämmer om människor får passera eller inte. Som folkbokförda på de ockuperade palestinska territorierna ska Nuamans invånare kunna passera checkpointen utan problem, men i realiteten blir de trakasserade där varje dag.
Iklädd Din blå och vitrutiga skoluniform
går Du försiktigt den dammiga vägen fram
Du vet
att efter nästa krök
kommer soldaterna att vara inom synhåll
och Du saktar ytterligare in på stegen
Solen steker obarmhärtigt
Din rädsla
och tvingar Dig
att närma Dig öppningen i det provisoriska taggtrådsstängslet
Från militärjeepen hörs musik
och på sitt språk
uppmanar soldaten
Dig och Dina vänner
att dansa för honom
Förödmjukelsen ligger tung över Dina späda axlar
när Du inser
att lyda
är Ditt enda sätt att komma till skolan
På andra sidan öppningen i taggtrådsstängslet
börjar Du springa
bort från förlöjligande,
bort från förtryck,
bort från det hem
som blivit Ditt fängelse
veckor.
Hur länge orkar en människa leva som fånge i sitt eget hem? Byborna vet dock att straffet är hårt gentemot dem som bryter mot ”fångvaktarens” regler. 16 december 2005 var Mahmud och Da’ud Shawarma från Nuaman på väg till Jerusalem. De stoppades av gränspolisen som anklagade dem för illegalt uppehälle i Israel. Mahmud vägrade att följa med till polisstationen. Flera timmar senare återfanns han, fastbunden vid sin åsna, svårt slagen och medvetslös. Fem dagar senare dog han, utan att ha återfått medvetandet. Kvar i Mahmuds hus på den eftertraktade marken på en kulle mellan Jerusalem och Betlehem bor hans änka och åtta barn i en tillvaro där varje dag är en kamp för överlevnad.[6] En kamp för bröd på bordet och en kamp för att kunna känna mänsklig värdighet i det hem som blivit ett fängelse.
/Madeleine Dahl,
ekumenisk följeslagare i Betlehem
* Jag arbetar för Sveriges Kristna Råd (SKR) som Ekumenisk Följeslagare inom Kyrkornas Världsråds Ekumeniska
Följeslagarprogram i Palestina och Israel: EAPPI, (Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel). De synpunkter/reflektioner som uttryckts här ovan är helt och hållet personliga och inte nödvändigtvis ett uttryck för vad min arbetsgivare; Sveriges Kristna Råd eller Kyrkornas Världsråd ställer sig bakom.
"Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred"
Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet:Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.
[5]
[6] http://al-nueman.tripod.com
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar