Bollhusmötet - att lära av historien

I fredags besökte jag Uppsala stadsteaters iscensättning av Bollhusmötet 1939 - ett arrangemang på Förintelsens minnesdag, en del av Forum för Levande historias satsning På denna plats, där man har olika arrangemang på platser där historiska händelser ägde rum. Manuset är skrivet av Ola Larsmo, författare och skribent i DN (vars kulturdel publicerat en artikel om pjäsen här), och för regin stod Johan Huldt.

Bollhusmötet var ett möte sammankallat av Uppsala studentkår, där 1500 studenter samlades i studenternas tennishall för att diskutera huruvida kåren skulle ställa sig bakom en skrivelse mot att släppa in "intellektuell arbetskraft" i Sverige - det handlade om 10 judiska läkare. Skrivelsen argumenterade framför allt utifrån arbetsmarknadsargument - man var rädd för att "importen" av läkare och andra akademiker skulle göra studenterna arbetslösa. Dock fanns under ytan också en tydligt främlingsfientlig strömning. På mötet fanns det få som argumenterade mot skrivelsen som helhet - diskussionen kom att handla om huruvida man skulle ha med en mening om att man ändå insåg flyktingarnas svåra situation och att Sverige inte borde undandra sig ansvar. Till slut röstade studenterna för den hårdare skrivningen - där man tog avstånd från att tillåta de judiska läkarna att arbeta i Sverige och utan att säga något om att Sverige borde bistå flyktingarna.

Särskilt intressant var det för oss från Laboremus som var där - sossestudenterna hörde till den mindre grupp som tydligt motsatte sig den hårdare skrivningen och argumenterade för att Sverige borde ta såväl ett internationellt ansvar för flyktingfrågan, som för att Sverige borde släppa in de judiska akademikerna i landet. Tillsammans med kristna studenterna, nykterhetsrörelsens studentorganisation och Verdandi hade man gjort en skrivelse med just detta innehåll ställd till kungen, vilket i sin tur fått andra studenter att reagera och krävt av kåren att göra den här skrivelsen. På andra sidan under bollhusmötet fanns en stor mängd studenter, varav en del var medlemmar i Heimdal, den borgerliga studentföreningen.

Men det var också intressant, eftersom det var kusligt lätt att känna igen sig i argumentationen. Dels att många menade att studenterna inte skulle ta ställning för att Sverige skulle engagera sig i flyktingfrågan, eftersom det låg utanför kårens intresseområde. Man menade att kåren skulle anta ett "opolitiskt", fackligt perspektiv - och därmed värna de egna jobben och hålla de judiska läkarna borta. Det var naturligtvis en annan situation, och ingen skulle väl idag hävda att en så självklar sak som att värna de mänskliga rättigheterna är ett kontroversiellt politiskt ställningstagande. Men det är ändå tänkvärt att en så tydlig politisk ståndpunkt med fruktansvärda konsekvenser kan framställas som ett objektivt, opolitiskt "fackligt" ställningstagande.

Ekon kändes också igen från den aktuella diskussionen kring utbyggnaden av högskolan, dimensioneringen av platser kopplat till arbetslösheten bland akademiker. Det handlar såklart om olika frågor, men det var ändå påfallande hur lika bollhusdebattörernas tal om vikten av att inte släppa in fler för att säkra jobben för de som redan är inne är en del argumentation om att vi inte kan ta in fler studenter i högskolan eftersom akademikerarbetslösheten är så hög. Med det vill jag naturligtvis inte säga att de som vill minska dimensioneringen är nazistsympatisörer i smyg. Det är inte något försök att göra en guilt by association. Men det var ändå märkligt hur det förekom nästan precis samma formuleringar då som man kan höra i debatten nu.

Tanken med iscensättningen var väl främst att vi ska lära oss av historien i frågor om främlingsfientlighet, flyktingfrågor och att inte glömma förintelsen. Men jag tror också att vi studentpolitiker har en del att lära av bollhusmötet även i en del kår- och studentpolitiska frågor.