Kort presentation av min uppsats om Sex and the city

Det har kommit lite påstötingar om att jag ska berätta lite om min uppsats. Och nu när den nästan är klar kan jag väl avslöja lite. Är inte helt klar med diskussionsdelen och så där, och har inte haft min sista handledning än, så jag tänker inte publicera något av det jag skrivit. Men i stora drag iaf. När den är helt klar kommer jag att lägga ut den, förhoppningsvis på min nya hemsida som jag har fått i julklapp av min snälla bror Johannes. Den är dock inte klar än, men det lär ni märka när den är.

Min uppsats går under arbetsnamnet "Frigörelse inom normerna" och är en d-uppsats (10p) i religionssociologi, inom fältet Media, Religion, Kultur. Jag har gjort gruppintervjuer med tjejer (runt 24-27 år, de flesta) som tittar på Sex and the city, om hur de uppfattar programmet och kopplar ihop det med egna erfarenheter och värderingar kring relationer, sexualitet och kön. Inom religionssociologin finns det en del forskning kring populärkultur och meningsskapande, där man menar att media och populärkultur i olika former kan fungera som ett verktyg eller en plats för människors identitets- och meningsskapande, och på så sätt fylla (i vid mening) religiösa funktioner. Min tes är att de olika värderingar, normer och historier om kärlek, sex och relationer tillsammans fungerar som en övergripande berättelse eller meningssystem som individer tolkar sina egna erfarenheter av kärlek och relationer utifrån. I den berättelsen finns också en hel del uppfattningar om kvinnor och män. Sex and the city - liksom naturligtvis många andra program, filmer, tidningar o.s.v. - kan fungera som en tolkningsnyckel eller verktyg för att göra såna tolkningar.

Intervjuerna stöder i stort sett min tes (även om det är en väldigt liten studie och man egentligen inte kan dra så mycket slutsatser utifrån den), och det är tydligt att det finns flera parallella normsystem - i tv-serien såväl som i verkligheten - som tjejerna förhåller sig till på olika sätt. De använder olika strategier för att balansera ett mer traditionellt kvinnoideal, romantiska idéer, heteronormativitet med deras mer medvetna ideal kring självständighet, ömsesidighet och frigjordhet. Titeln "frigörelse inom normerna" är ett citat från en av mina informanter, när hon beskriver varför hon gillar serien. Inom vissa givna ramar ger den möjlighet till frigörelse från traditionella relations- och kvinnoideal. De beskriver också hur de använder serien på olika sätt - som bollplank, för att ge exempel när man diskuterar eller ge stöd och tips.

Ja, typ det här handlar min uppsats om. Ni kommer få chans att läsa mer när allt är klart.

Fem favoriter

Inspirerad av RS på Kulturbloggen tänkte jag lista mina fem favoritinlägg under året - eller sen juni, då jag startade bloggen. Det gjorde jag i ett infall utan närmare överväganden eller planer, och jag är faktiskt förvånad över att det har varit så kul och att gått så bra att skriva. Sen är det ju såklart kul att folk vill läsa, men det roligaste med bloggandet är nog ändå att jag har hittat en form att skriva i som jag trivs med.

Snart kommer en stor årsbästalista. Men det blir nog tyvärr efter nyår, har bra flyt i uppsatsskrivandet och det gäller ju att smida medan järnet är varmt...

Så länge, här följer mina fem favoritinlägg under året:

Jag är politiskt korrekt - så jag har ingen humor!

Var finns den kristna vänstern?

Besviken på partistyrelsen

Jag vill inte vara en "stark kvinna"!

Namnunderskrifter - rätt väg för opinionsbildning?

Om akademikerarbetslösheten och snedrekryteringen

Oj, det blev visst sex stycken. oh well, så får det vara. Skulle nån mer göra en sån lista, länka i kommentarerna som vanligt.

God jul!

En liten julbild med krubban jag fick av Anna när hon kom hem från Argentina. Det blir kanske några helgpostningar framöver, ska vara ledig några dagar innan uppsatsarbetet kommer igång igen i början på nästa vecka.

God jul, bloggläsare!

Bloggblogg med bonusbild

Det blir inte mycket bloggat nu i uppsatsruschen. Så mycket att skriva och så lite tid. Och ska man hinna med att fira jul också mitt i alltihop. Hoppas ni har överseende med mitt låga postningstempo, återkommer nog med full kraft efter trettonhelgen. Som lite kompensation bjuder jag här på Domkyrkan i vinterskrud (bilden tagen igår vid 13.30 ungefär).

Jag är politiskt korrekt - så jag har ingen humor!

Debatten som jag refererade till i förra inlägget har fortsatt såväl hos Karin som här hos mig, och tagit lite nya vändningar. På ett ställe i debatten hos Karin blev jag anklagad för politisk korrekthet och för att därmed vilja döda i princip all humor. Men är verkligen politisk korrekthet ett hot mot humor – och är politisk korrekthet (bara) dåligt?

Om politisk korrekthet är en ängslighet inför att göra ”fel” så till den grad att uttryck inte tillåts, eller att man bara kan säga något som går i linje med en smal mittfåra, och det inte är grundat i någon analys eller övertygelse utan just ängslighet, då är det såklart problematiskt. Men jag tycker det är ganska sällan man stöter på den typen av politisk korrekthet. Betydligt oftare uppfattar jag att människor reagerar på att grupper i samhället – minoriteter eller underordnade på något sätt – inte ska behandlas eller beskrivas på ett nedvärderande sätt. Ibland är det grundat i en mer genomarbetad maktanalys, ibland mest i en känsla av att det inte är okej, och en insikt i att det fortfarande i vårt samhälle finns en norm, och att den normen är en vit, medelålders frisk heterosexuell medelklassman, och att alla, eller faktiskt de flesta, inte passar in i den normen.

I det senare fallet blir beskyllningarna om politisk korrekthet som feghet något missriktade, och även om man på ett sätt kan tycka att det är fånigt att man inte får säga eller skämta om vad som helst, så handlar det just tolkningsföreträde och vem som har rätt att definiera vad i samhället. Det som kallas för politisk korrekthet tycker jag oftast handlar om en vaksamhet på ogrundade skillnader och normer, en omsorg om att inte trampa på redan utsatta och en insikt om att hur vi pratar och hur vi skämtar är en del av hur vi formar samhället och uppfattar världen. Det är en grundläggande sociologisk kunskap att språket är en väldigt viktig del av hur vi lär oss om världen, och hur vi talar och interagerar med varandra är helt centralt för hur vi uppfattar men också är med och konstruerar den sociala verkligheten (det här kan man läsa mer om i sociologiklassikern Kunskapssociologi av Berger & Luckman). I det ljuset spelar det stor roll vilket språk man använder och inte minst hur man skämtar.

Flera av debattörerna har hävdat dels att man inte kan ”blanda ihop” skämt och trakasserier, att humor och skämt är oskyldigt och mobbing är något helt annat. Fast alla som har blivit obehagliga till mods av ett skämt någon gång håller nog inte med. Jag tror inte att det bara beror på att olika individer slumpmässigt har olika humor, utan på att vi lever i ett samhälle där det spelar roll vad man har för ursprung, för kön, för sexualitet bland annat. Och i de här aspekterna finns det tydliga maktstrukturer – det handlar inte alls bara om kön. Ofta används skämt och språkbruk för att definiera och konstruera kön, sexualitet, etnicitet, klass o.s.v. Kanske inte alltid som ett medvetet maktmedel, men hur man pratar om exempelvis homosexuella på en arbetsplats påverkar såklart hur lätt det är att accepteras som homosexuell just där – ingen slump att det nästan inte finns några öppet homosexuella fotbollsspelare med tanke på hur jargongen kan gå där (och nej, jag har aldrig varit i ett omklädningsrum men däremot läst en del forskning i frågan). I forskning kring sexuella trakasserier är mer eller mindre grova skämt om kvinnor (och sex) en ständigt återkommande strategi för att trakassera kvinnor. Det varierar i vilken grad skämtaren uppfattar det som medveten mobbing, det händer också att alla (även offret, till en början) bara tycker att det är "på skämt" - tills andra saker dyker upp.

En annan återkommande åsikt är att man måste kunna skämta om stereotyperna och att humorn är en motstrategi, ofta med exemplet judar som har en rik flora av (ganska grova) judeskämt. Jag tror absolut att det kan vara så – men då handlar det mycket om vem som säger vad med vilket syfte. Jag gillar exempelvis tidningen Gringo som mycket spelar på fördomar om förorten. Men jag skulle aldrig kunna skriva eller säga de saker som står där – just eftersom jag hör till majoritetssamhället ur den aspekten. Jag har inga erfarenheter av det utanförskap som förorten idag (bland mycket annat) innebär. På samma sätt är det en otrolig skillnad på om män skämtar om att kvinnor är som höns/inte har simultanförmåga/inte kan köra bil/inte gillar sex, och om kvinnor skämtar om den utsatthet det innebär att leva i ett samhälle där folk på allvar tror att kvinnor inte kan köra bil. Jag uppfattar det inte heller som befriande när kvinnor skämtar på ett sätt som bara upprepar stereotyper (varken om män eller kvinnor) men där kan man ju ha olika uppfattningar. Jag vidhåller dock att det är stor skillnad på när kvinnor och män skämtar på det sättet (om kvinnor, men även om män).

Det är kanske sant att man kan skämta om vad som helst. Men om den som är i en överordnad position på något sätt skämtar på bekostnad av en person eller grupp som är underordnad, vem är det då som kan avgöra om det är kul?

Om man ska vara hård, skulle man kunna säga att kravet på att ha rätt att skämta om ”vad som helst”, eller att politisk korrekthet är ett hot mot humorn, i själva verket bara handlar om att den som har makt eller finns i en överordnad position vill bevara just den positionen. Jag tror att det finns ett element av det, men jag tror att det i mycket handlar just om att man är omedveten om sin egen position. Det är inte alltid lätt att uppfatta att man tillhör en norm, och att ens oskyldiga skämt i själva verket bidrar till en syn på kvinnor eller homosexuella eller icke-vita som man inte alls egentligen står för. Men det gör det än viktigare att vara lyhörd och uppfatta hur ens skämt eller kommentarer landar.

Jag känner mig inte särskilt begränsad av min "politiska korrekthet". Jag tycker helt enkelt inte att det är särskilt kul att skämta på ett sätt där rådande maktordning och stereotyper reproduceras. Det betyder inte att jag inte skämtar om exempelvis kön, och då menar jag inte bara uttalad feministisk humor. Men ganska mycket såkallad humor uppfattar jag bara som upprepningar av den maktstruktur som markerar skillnaderna mellan män och kvinnor, och som överordnar män som grupp över kvinnor som grupp. Och det tycker inte jag är så särskilt kul.

Könskränkningar finns hela tiden

Idag har jag tillbringat dagen på Doktorand -05, Uppsala studentkårs utbildningsdag om sexuella trakasserier och könskränkningar. Jag är som bekant inte doktorand, utan var där som studentrepresentant i universitetets jämställdhetskommitté.
Det var både en väldigt intressant och ganska nedslående dag. Trots att jag läst en del samt arbetat praktiskt och politiskt med frågan lärde jag mycket nytt. Det finns en hel del ny forskning, inte minst här i Uppsala, om vad könskränkningar och sexuella trakaserier är, och framför allt hur processerna och erfarenheterna kan se ut. Särskilt intressant var presentationen av Fredrik Bondestams och Gunilla Carstensens kvalitativa studie om erfarenheter avkönskränkande processer bland doktorander i Uppsala. De menar att det är mycket problematiskt att se könskränkningar som enskilda isolerade händelser som kan avgränsas, anmälas och utredas. Istället måste man ha en förståelse av att det hela tiden pågår könskränkande processer - att det i akademin hela tiden upprätthålls och reproduceras en hierarkisk ordning mellan könen. Samtidigt som det kan tyckas hopplöst och svårt att arbeta mot dessa processer, är det viktigt att ändå hela tiden benämna och bemöta de olika uttryck som de här processerna tar. Och när det handlar om beteenden som faller inom ramen för det som är anmälningsbart, så ska man självklart göra det - eller åtminstone undersöka möjligheterna. Den viktigaste stategin, enligt Bondestam, var just att bryta tystnaden. Varje gång vi inte pratar om de här systematiska könskränkningarna, underlättar det för dem som utför och upprätthåller det kränkande klimatet, och genom att sätta ord på erfarenheterna kan man sakta arbeta mot förändring. (Hela Bondestams och Cartensens rapport finns som pdf här).

Som en ironisk illustration till detta ämne, läste jag Karin Långström Vinges vanligtvis mycket tänkvärda och underhållande blogg. Idag hade hon lagt ut en skämtbild om "kvinnans hjärna". Huruvida det är roligt eller inte kan man väl ha olika uppfattningar om. Jag tyckte att det inte var det minsta roligt, och skrev det i kommentarerna (bland alla "hö-hö"-kommentarer från män). Jag gjorde en lite längre utläggning om problemen med att reproducera steretyper om kvinnor och om mina erfarenheter av dagens diskussioner om könskränkande behandling. Ett inlägg som besvarades av en anonym kommentator med: "spänn av, gumman..."

I rest my case.

Fraggelnostalgi

Drabbades av total nostalgichock idag när jag upptäckte att svt:s barnkanalen sänder Fragglarna på eftermiddagarna! Nu är jag ganska sällan hemma under barnprogramstid, men det värmer onekligen ett 70-talisthjärta att veta att ännu en generation barn får njuta av mitt favvo-barnprogram.

Ärkebiskopskandidater

Idag spekulerar Kyrkans tidning vidare om ärkebiskopskandidater, vilket jag skrivit om tidigare.

Få känner sig kallade
"Vid en närmare granskning av kyrkans biskopar blir startfältet i ärkebiskopsvalet inte stort. Det är över 70 år sedan en icke biskopsvigd präst blev ärkebiskop.

De senaste tre ärkebiskoparna har tillträtt när de var mellan 54 och 61. Den blivande ärkebiskopen finns alltså troligen bland de biskopar som inte fyllt 62 när de tillträder.
(...)
Kvar finns Esbjörn Hagberg och Ragnar Persenius och Anders Wejryd.
(...) Flera hade hoppats på Caroline Krook som Svenska kyrkans första kvinnliga ärkebiskop. Utan henne blir det svårt att hitta en kvinnlig kandidat som skulle kunna konkurrera med biskoparna. Domprostarna Margareta Brandby-Cöster i Karlstad och Tulikki Koivonen Bylund i Uppsala, samt Christina Grenholm, professor i tros- och livsåskådningsvetenskap, nämns ändå som tänkbara. Men tydligt är att för kvinnliga kandidater krävs något utöver det vanliga.

Två förtroendevalda ger sina förslag till förklaringar:

– Det finns inga självklara lysande stjärnor.

– Vi har haft relativt många biskopsval tätt och då har man gått till botten och försökt hitta folk."

Den ljusnande framtid är vår

Bland allt prat om akademikerarbetslöshet och dystra framtidscenarier mitt i min uppsatshets (38 dagar till inlämning och examen) var det onekligen trevligt att läsa dn:s ekonomidel idag:

Präst och fritidspedagog framtidsyrken
(...)
"En säker karriär verkar den göra som väljer att bli präst. Behovet kommer att öka de närmaste åren och eftersom de flesta är över 50 år kommer pensionsavgångarna att säkra efterfrågan också på lång sikt."

Och listan över vilka eximina som leder till jobb (enligt scb):

• Lättast att få jobb
för nyutexaminerad:
Drift-, vvs- och kyltekniker
Fritidspedagoger
Verkstadsutbildade
Religionsvetare/Teologer
Specialpedagoger/speciallärare

• Svårast att få jobb
för nyutexaminerad:
Samhällsvetare
Ekonomer
Apotekare
Grundskollärare svenska/so
Sjukgymnaster

I och för sig ingen nyhet att man som präst är efterlängtad när man kommer ut. Men ändå, trevlig uppmuntran såhär en månad innan examen...

Är du smygsosse?

S-studenter har dragit igång en kampanj - som från början gjordes av s-studenter i Skåne lokalt - som går ut på att få ut smygsossarna ur garderoben. Det går ut på att man gör smygsosse-testet och svarar på 10 frågor och direkt får veta om ens åsikter ligger i linje med studentförbundets - om man är smygsosse, helt enkelt.

Testet finns på www.smygsosse.nu.

Hej konsument

Har haft en riktigt oproduktiv dag i mitt uppsatsskrivande idag - sov för länge, bestämde mig för att plugga hemma (funkar aldrig) och läste tidningen för länge. Dödsstöten kom med posten - nya Arena. Då gav jag upp och ägnade mig åt annat (läsa arena, till att börja med) . Till exempel att DN på stan utlyst en "hej konsument"-tävling, där läsarna ombeds besvara frågorn i hej konsument-spalten. Nu fanns inte alla frågor med längre, som "dyraste inköp" (min laptop), "favoritgrönsak" (squash) och "favoritprodukt på systemet" (Dunavar Pinot Gris), men ändå. Jag tror inte man får vara med i tävlingen om man svarar utifrån att man bor i Uppsala, men här är iaf mina svar. Se det som en fördjupad (eller förytligad, kanske) presentation.

Hej konsument

Namn: Marta Elisabet Axner

Senaste impulsköp: Reakläder på hm.com, bland annat en röd manchesterkjol för 59 spänn. Paketet har dock inte anlänt än, så huruvida det var bra eller dåligt återstår att se.

Bästa promenad: Runt Flogsta eller Hågadalen.

Äter lyxmiddag på: nation, alltså inte särskilt lyxigt. Men fick jag välja fritt så blir det nog Hambergs fisk på Sysslomansgatan.

Favoritgata: Hmm, svårt. Kanske S:t Johannesgatan, det är ju mina gamla hoods (bodde en korridor där länge). Annars finns ju alla ställen jag hänger mycket på antingen på eller runt Övre Slottsgatan, som Carolina Redeviva (universitetsbiblioteket), studentkåren och Domkyrkan. Om man läser resten av mina tips här inser jag att väldigt många ligger på Sysslomansgatan, så det är väl också en bra gata.

Bästa förfestmusiken: Aretha Franklin och annan gammal schysst soul

Reser helst till: Kapstaden

En bra gå-bort-present: Pocketbok - billigt, roligt och finns överallt.

Favoritlyxartikel: Champagne, om nu det är en artikel. Och fyrverkerier, det är ganska lyxigt.

Älsklingsljud: Kaffeperkulatorn. Särskilt på morgonen när jag ligger kvar i sängen och min kombo är uppe innan mig och gör kaffe. Vilket hon nästan alltid är.

Senaste upptäckt i Stockholm: Apoteket vid Hötorget som bara har skönhets- och må-bra-grejer och inga mediciner. Köpte skavsårsplåster där i somras som hjälpte mig överleva dagen. Senaste upptäckten i Uppsala: chokladcaféet på Sysslomansgatan.

Favoritgalleri: www.flickr.com Går aldrig på galleri.

Favvosajt: sr.se, och intressant.se. Och så massa bloggar, såklart.

Här bjuder jag mamma på middag: Det gör jag extremt sällan, men skulle nog gå till Le Park vid skolgatan/sysslomansgatan. Däremot händer det att jag bjuder pappa på lunch på Il forno di legna på S:t Olofsgatan.

Fikar gärna på: Café Övre slotts eller Katedralcaféet (vid Domkyrkan)

Favortfärg: Grön egentligen. Fast just nu har jag en rosa period.

Rockstjärna jag skulle vilja träffa: Ingen. Man ska inte träffa sina idoler, de gör sig bäst på avstånd. Inte för att jag direkt har några rockstjärnor som idoler. Men jag hade värsta crushen på Håkan Hellström när det begav sig (typ våren 2001), otroligt klyschigt, jag vet. Men honom skulle jag kunna tänka mig att hångla med fortfarande ;-).

Favvoskor: Mina svarta pumps med rund tå och slingback från bianco. Ett av mina dyraste och bästa impulsköp någonsin.

Klädkonto per månad: För stort i förhållande till studiemedlet, för litet i förhållande till vilka kläder jag skulle vilja ha. Och då snackar vi inte dyra designers utan bara snygga kläder med vettig kvalitet.

Mest överskattade affär: Vet inte riktigt, men jag har svårt för nördiga ljud/musikbutiker (typ HiFi-klubben). Sen finns det några riktigt överskattade caféer i Uppsala, Ovandahls till exempel. Dyrt och tråkigt och ganska sunkigt kaffebröd oftast (fast goda mackor ibland om man har tur).

Mode jag aldrig vill se igen: Grunge. Inte klädsamt på någon.

Bästa fyllekäket: Äter väldigt sällan fyllekäk på det klassiska sättet, vilket säkert beror på att korvmojarna utanför nationerna inte håller sig med sojakorv. Men makaroner och ketchup funkar alltid.

Dansar helst till: Beyoncé

Senast gnolade: ”Refuge (when it's cold outside)” med John Legend

Bästa diktsamlingen: Läser sällan dikter, åtminstone i diktsamlingar. Har överhuvudtaget en väldigt svag relation till lyrik, något som känns som en brist i min bildning.

Antar att kanske fler bloggare antar utmaningen i dn? länka isåfall gärna i kommentarerna.

Bra kampanj mot sexuella trakasserier

SFS, Sveriges förenade studentkårer, har dragit igång Det handlar om makt - en kampanj om sexuella trakasserier, riktad mot såväl studenter som lärosäten. Den handlar framför allt om upplysning - att lära sig mer om vad sexuella trakasserier är, att det är ett vanligt och allvarligt problem, vilka rättigheter man har samt vad som är lärosätets ansvar. Där finns också en kontaktlista för alla lärosäten med ansvarig person att kontakta. Extra plus för fina bilder av illustratören Nina Hemmingsson.

Sexuella trakasserier är ett allvarligt problem som finns överallt, men är särskilt utbrett inom högskolevärlden. C:a 15 % av kvinnliga studenter och 25 % av kvinnliga doktorander har blivit utsatta, enligt högskoleverkets rapport (6-7% av männen). Eftersom studenter och framför allt doktorander kan vara i en stark beroendesituation till sin handledare är man särskilt utsatt. Sexuella trakasserier är inte bara direkta sexuella närmanden, beröring eller förslag, utan all slags kränkande behandling på grund av kön. Det är alltid den som är drabbad som avgör om en upplevelse är kränkande eller inte, men trots det är det vanligt att det skämtas bort eller inte tas på allvar.

SFS vice ordförande Lotta Ljungquist skriver:
"Det handlar om makt! En individ utnyttjar sin makt genom att kränka en annan individ. Det handlar också om min personliga makt över mig själv och den jag är; att jag ska kunna bli lyssnad på oavsett om jag är kvinna eller man, att jag inte ska bli bedömd utifrån mitt kön."

Hela kampanjen finns här. Extra roligt tycker jag att det är, inte bara för att det är en bra kampanj i ett viktigt ämne, utan att det också är en fråga som jag har varit med och försökt driva i flera år på sfs fullmäktige. I år kom den med i verksamhetsplanen - och nu finns alltså kampanjen. Det är alltid kul att få se konkreta reslutat av det långsamma arbetet som politik i den här typen av organistioner innebär.

Vargavinter i Berlin

Dagens bloggtips: Vargavinter. Det är Petra som är tillbaks på ny plats med nytt koncept - handlar mest om hennes koleldade panna i Berlin och huruvida hon kommer överleva vintern. Det är betydligt mer spännande än det låter. Dessutom får man följa hennes reflektioner om etnicitet som en maktstruktur vi aldrig kommer undan - på samma sätt som kön och klass. Läs och njut!

Länk till julinsamlingen

Som jag skrev i förra inlägget är det världsaidsdagen idag, och då tänkte jag på att ytterligare uppmärksamma Svenska kyrkans Julinsamling. Svenska kyrkans internationella organisationer - Svenska Kyrkans Mission (SKM) och Lutherhjälpen - samlar ju in pengar och gör kampanjer under hela året, men har också varsin speciell insamlingsperiod då man satser extra och har ett tema. SKM har sin insamling mellan Första advent och Trettondedagen och den kallas alltså för julinsamlingen. Årets tema är "Jag vill ge mitt barn en framtid" och pengarna går till arbete mot HIV/AIDS.

SKM arbetar långsiktigt med olika projekt framför allt i Afrika men även på andra håll. Det handlar både om vård och upplysning, men också mycket om socialt arbete av olika slag, kombinerat med arbete för att stärka mänskliga rättigheter och bekämpa fattigdom. Några projekt presenteras i artiklar här:

Imponerande aidsarbete i Zimbabwe
Kvinnorna värst drabbade i Afrika
Kyrkan i Afrika måste våga tala om sex
Euni Motsas berättelse från Swaziland

Som ni ser här till höger har jag bytt ut min bildlänk till Lutherhjälpen mot en till SKMs julinsamling. Klicka på bilden så kommer du till ett formulär där du kan ge en gåva direkt via kort eller internetbank (skriv "julinsamling" i meddelanderutan), eller teckna sig för ett mer långsiktigt givande. Din gåva behövs!

P.s. Svenska kyrkan har en policy för HIV/AIDS-arbete som finns att läsa här.

AIDS - en fråga om kön och makt

Idag - den 1 december - firas eller kanske snarare uppmärksammas Världsaidsdagen, world aids day över hela världen. Ett tillfälle att uppmärksamma hur stora delar av framför allt Afrikas befolkning, men också en allt snabbare ökande andel av människorna i Asien och Österuropa, sjunkar in, tynar bort och dör. I Afrika söder om Sahara är HIV/AIDS inte längre bara en mänsklig tragedi för alla de som blir sjuka och dör eller som förlorar sina anhöriga, utan det är också ett stort strukturellt problem för samhällen som skulle behöva alla krafter för att bygga upp demokrati och välfärd.

I länder som Zimbabwe, Botswana och Zambia - och i viss mån även i Sydafrika - är en så stor del av den produktiva befolkningen sjuk att medellivslängden sjunker drastiskt, produktionen i jordbruket sjunker och det är svårt att besätta tjänster. Jag vistades en period i Zimbabwe 2002 (hos aidsprogrammet Thusanang), och då talades det om att man på vissa jobb anställde två personer per tjänst - sannolikheten var så stor att någon av dem skulle insjukna. På en del håll bestod många byar till stor del av äldre och barn eftersom föräldragenerationen till stor del dött ut. Förutom att det är ett stort problem att det finns väldigt liten produktiv arbetskraft, innebär det ockå att många lever väldigt utsatt, inte minst de (ofta flickor) som i tonåren blir familjeöverhuvuden och ansvariga för sina yngre syskon.

HIV/AIDS är, inte minst i Afrika, till stor del en fråga om kön och makt. Det är naturligtvis av yttersta vikt att det finns bra vård och mediciner, och att det förs en effektiv sexualupplysning utan moraliserande. Men ingen av dessa insatser spelar någon roll om inte kvinnor i lika hög utsträckning som män har makt över sina egna kroppar och rätt att definiera sin sexualitet och sin fysiska integritet. Om man är ekonomiskt beroende av en (sin) man, hur kan man då neka sexuellt umgänge? Om man lever i ett samhälle där kvinnor inte förväntas ha någon sexuell vilja medan män "alltid" vill, hur får man då en jämställd och ömsesidig sexuell relation? Det finns - som rapporterats ofta från Sydafrika - stora problem med regelrätta våldtäkter och sexuella övergrepp, men ett minst lika stort problem är den "tysta" sexuella ojämställdheten. Den kan finnas överallt, men verkar vara väldigt vanlig i södra Afrika, där den genom HIV/AIDS fått förödande konsekvenser.

Vill man uppmärksamma världsaidsdagen, kan man göra det på olika sätt. Man kan delta i seminarier och ljusminneshögtid hos Noaks ark (röda korset) i Stockholm eller andra evenemang runt om i landet (tack för länken, PromeMorian). Man kan bära det röda bandet på jackan för att visa solidaritet med de drabbade. Eller så kan man stödja någon av alla de organisationer som arbetar med HIV/AIDS i Afrika och på andra ställen. Själv stöder jag Svenska kyrkans arbete genom svenska kyrkans mission, som i år låter hela sin stora julinsamling gå till HIV/AIDS-arbete. Läs mer här - och ge en gåva direkt på webben. Där finns också en hel del bra artiklar om HIV/AIDS och om svenska kyrkans arbete med frågan.