I mellandagarna utkom nya numret av Socialdemokratiska studentförbundets tidskrift Libertas med tema I backspegeln, där de flesta av artiklarna handlar om eftervalsanalys av olika slag. Tyvärr ligger inte artiklarna på nätet (än) så här kommer mitt bidrag. Joel Malmqvist och Claes Nordmark har också lagt upp sina artiklar på sina respektive bloggar. (Läs också Jonas Morians kommentar).
Efter valet har framför allt Göran Persson fått utstå hård och omfattande kritik för sitt ledarskap och sin påstådda ovilja att lyssna på partiet. Det är säkert en rimlig kritik i vissa delar. Men framför allt är det en ganska bekväm kritik, eftersom Persson redan beslutat sig för att avgå. Kritiken blir ju mer komplicerad, vassare och framför allt mer angelägen om vi vågar se att den inte ska riktas mot den redan avväpnade Persson utan mot många fler i partiets topp. Att det inte (bara) handlar om en person utan om ett ledarskap som har utövats av flera.
I Ekots lördagsintervju den 21 oktober fick Pär Nuder bemöta en kritik mot det socialdemokratiska ledarskapet framförd av Aftonbladets ledarskribent Nisha Besara i tidskriften Arena. På två minuter lyckades Nuder illustrera i princip allt som är problematiskt med det socialdemokratiska ledarskapet och den rådande kulturen i partiet som Besara velat kritisera. Pär Nuder viftade bort Besaras kritik med att hon ”bara varit brevskrivare” och därför inte varit med på några viktiga möten och alltså inte kunde säga något om stämningen på de beslutande mötena. Det är minsann alltid högt i tak på de mötena, menade han. Och därmed har hon inget att säga till om i fråga om ledarskapet och den kultur som råder.
Förutom att Nuder hade fel om Besara – hon har även varit sakkunnig på justitiedepartementet förutom att hon har haft en rad andra uppdrag i partiet och SSU – så visar uttalandet inte bara på en skrämmande syn på interndemokrati utan även bristande insikter i organisationskunskap. Den som vet mest om ledarskapet i en organisation är inte den som utövar det, utan den som drabbas av det. Maktstrukturer har en förmåga att vara genomskinliga uppifrån men väl synliga och ogenomträngliga underifrån. Sannolikt har brevsvarare en väldigt bra bild av hur det politiska ledarskapet på departementen fungerar. Och sannolikt har klubbar och föreningar – vanliga medlemmar, helt enkelt – en välgrundad erfarenhet av hur ledarskapet i de olika partidistrikten så väl som partiledningen visar sig.
Flera debattörer som exempelvis Leif Pagrotsky och Nalin Pekgul har velat lyfta frågan om ledarskapet och om stämningen och kulturen i partiet. De har vittnat om jasägande, om rädsla för att göra fel eller rädsla för repressalier ”uppifrån”. Om att ledningen – regeringen, partistyrelsen, VU – har varit ovilliga att lyssna på synpunkterna från socialdemokrater som tycker annorlunda. Den här stämningen har sipprat nedåt i organisationen. Jag känner igen bilden av lågt i tak, av rädsla och av att man inte ska stöta sig med folk ”uppåt”. Inte så att folk inte tycker eller säger saker. Men att det verkar som att det inte går fram eller liksom försvinner på vägen. Och att den som är obekväm eller ifrågasätter inte lyssnas på medan den som stryker medhårs klättrar i organisationen. Inte så att det råder diktatur i partiet. Men partiledningen verkar ha varit partiellt lomhörd, och insikten att den kärleksfulla kritiken inifrån är viktig att ta till sig verkar tyvärr lysa med sin frånvaro.
Det som gör mig orolig är att det verkar som att valförlusten inte har lett till någon större självrannsakan på det här området. Inte bara Nuders avfärdande av Besaras kritik tyder på detta, utan även hur partiledningen till stora delar inte bemött den kritik som lyfts. Samtidigt utgår nya påbud – exempelvis har riksdagsledamöterna uppmanats att inte alls lämna några motioner i år utan allt fokus ska ligga på budgetmotionen. Kanske lite snopet för den riksdagsledamot som uppfattar sig vara vald av väljarna i det egna länet och inte av partiledningen.
Vi ska snart välja ny partiledare. Det är viktigt vem det blir och att hon väljer ett mer lyssnande ledarskap. Det är också viktigt att hela partitoppen ses över, kanske är det fler i VU och partistyrelsen som borde ställa sina platser till förfogande. Men ingenting av det spelar någon större roll om vi inte på allvar vågar släppa fram visionerna, tankarna, idéerna och engagemanget från medlemmarna. Låter människor på lokal nivå debattera och diskutera och låta det påverka politiken även centralt. De rådslag som genomförts de senaste åren är bra men de måste också få genomslag. Kanske tänker inte alla lokala medlemmar, sidoorganisationer och debattörer likadant, kanske är de inte lika strategiska valvinnartänkare, kanske är deras idéer ibland tokiga. Men i så fall kommer det att komma fram i diskussionen. Det är uppenbart att vi kan tänka olika utifrån den socialdemokratiska ideologin och våra erfarenheter, men det är inte farligt. Det som är farligt är om ledningen blir så osäker att idéerna kvävs i sin linda.
Valberedningen har tagit ett positivt första steg genom att låta medlemmar och lokala föreningar vara med och nominera partiledare. Låt oss hjälpas åt att se till att det inte blir en engångshändelse utan början på en process där socialdemokratin återigen kan bli ett folkrörelseparti värt namnet.
Andra intressanta bloggar om: politik, socialdemokraterna, ledarskap, eftervalsanalys, val2006
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar