Jag skrev häromdagen på oppositionen.se om ordningsbetygen som folkpartiet hotar med att införa. Knappt har debattvågorna lagt sig förrän nästa tokförslag kommer: betyg (eller betygsliknande skriftliga omdömen, vad det nu är för skillnad) redan från sju års ålder.
Jag är generellt skeptisk till betyg. Om detta är trots eller tack vare att jag själv hade väldigt lätt i skolan och därmed även höga betyg vet jag inte. Visst känner jag igen det som många säger, att betygen ger en en fingervisning om hur man ligger till, det kan ge en sporre att anstränga sig och det ger en mål att kämpa för. Men jag är också övertygad om att det innebär en onödig sortering och en stämpling, och ju tidigare desto värre.
Frågan är om de redan duktigas, de redan framgångsrikas, de redan lyckades längtan efter den bekräftelse ett högt betyg innebär ska väga så tungt i jämförelse med den som redan mycket väl vet att hon eller han är svag, har missat eller har sämre förutsättningar längtan efter att slippa att få den vetskapen skriftligen offentliggjord och för alltid nedskriven i officiella dokument. Jag är som sagt skeptisk. Särskilt med tanke på att betygen tyvärr inte är blinda för sådant som social och etnisk bakgrund. Inte så att det är avgörande för ens betyg, men den som har studievan bakgrund med föräldrar med hög utbildning, tid och möjligheter att hjälpa sina barn - eller åtminstone ger trygga och stabila hemförhållanden - har naturligtvis fördelar i skolan.
Läs gärna Per Westberg i betygsfrågan, dels i hans egen blogg, dels i en kommentar hos Sven-Gunnar Hoffstedt. Johanna Graf skriver också bra.
Andra intressanta bloggar om: politik, skola, betyg, jan björklund, skolpolitik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar