Här följer min predikan som jag höll i morse i morgonmässan i domkyrkan. Den utgår från Lukasevangeliet 7:36-50.
Det är min favorit-Jesus vi får möta i dagens text. Jesus som förlåter, som lyfter upp en kvinna som maktmännen föraktar, som talar i tydliga men underfundiga liknelser, Jesus som visar på Guds oerhörda nåd, kärlek och förlåtelse. En tacksam text, som är lätt att läsa eller höra. En konkret berättelse, med en liknelse i mitten som är lätt att förstå och så en tydlig poäng på slutet. Lite lagom utmanande men inte så mycket att det blir jobbigt.
Eller?
Jag tror att Jesus även vill utmana mig och dig i dagens text. Och jag tror att utmaningen ligger i dagens tema.
Temat för den här söndagen är Den kämpande tron. De andra texterna handlar bland annat om Jakob som brottas med Gud, om Elia som flyr från sina förföljare, om den kanaaneiska kvinnan som argumenterar med Jesus, om Paulus som beskriver sina svårigheter. Texter som på målande sätt beskriver hur människor utsätts för prövningar eller möter en Gud som de får brottas med, fysiskt eller verbalt. Och så den här texten, om hur Gud förlåter och upprättar en utsatt kvinna. Hur handlar den om den kämpande tron?
Farisén Simon har bjudit hem Jesus, som har tackat ja till inbjudan. När kvinnan, som kallas synderska, dyker upp verkar de flesta bli obehagliga till mods. Kanske inte bara för att hon inte anses fin eller godkänd, jag skulle tro att hennes kombination av kroppslighet och översvallande känslor inte var helt lätt att hantera eller förhålla sig till. Och när så männen i sällskapet muttrar om vem hon är avbryter Jesus dem och framhåller kvinnan som exempel på någon som fått mycket förlåtet och därför visar stor kärlek och tacksamhet, till skillnad från Simon. Jesus förlåter hennes synder, upprättar henne och lämnar männen förbryllade.
I sammanhanget är det så självklart att kvinnan är lägre stående, en som man inte vill ha med att göra. Hennes beteende är pinsamt och hennes närvaro oacceptabel. Jesus vänder på perspektivet, och gör henne till ett föredöme. Hennes känslosamma ömhetsbetygelser uppfattar han inte som pinsamma utan omtänksamma, hennes dramatik som ett utryck för äkta tacksamhet och kärlek. Fariséns svala korrekthet framstår som självgod eller känslokall. Samtidigt har han ju ändå bjudit in Jesus. Kanske var bara det ett risktagande, och kanske var själva inbjudan ett tafatt försök uttrycka det som kvinnan så konkret visade. Jag uppfattar inte Jesu ord till Simon som enbart tillrättavisande, när han pekar på att den som fått mycket förlåtet visar större kärlek. I hans berättelse finns också ett löfte. Förlåtelsen är en verklighet, för kvinnan såväl som för farisén.
Simon får sin tro utmanad, och får kanske kämpa med den, när hans uppdelning av vilka som är godkända och inte upphävs av Jesus. Jesus lyfter upp den mest utsatta till föredöme, upprättar henne och förlåter henne. Men är verkligen den största utmaningen för Simon att Jesus upphäver hans bilder av vem Gud är, när han förlåter kvinnan? Kanske är det, att förlåtelsen också gäller honom. Att den totala omvändning, förändring, upprättelse som Jesus ger kvinnan, möjligheten att börja om, att den finns också för honom.
Tron på att Guds kärlek, förlåtelse och nåd är gränslös och finns för var och en av oss är en grundpelare och en självklarhet i den kristna tron, och har så alltid varit. I berättelse efter berättelse hör vi om hur Jesus förlåter, upprättar och förnyar. Ändå är det så svårt att begripa att det faktiskt också gäller mig. Att kämpa med sin tro – eller att låta tron kämpa med mig – är inte bara att försöka förstå vem Gud är, hur obegripligheter kan hänga ihop eller varför det finns lidande trots att Gud är god. Allt det som brukar uppfattas som svårt och tungt, som Guds frånvaro. Guds närvaro, nåden, förlåtelsen är också obegriplig. Och att den finns också för mig.
Det är min favorit-Jesus vi möter idag. Den Jesus som är lätt att gilla. Men också den Jesus som utmanar mig och vill å mig att förstå att jag kan vara farisén, som behöver få mina föreställningar utmanade. Och jag kan vara kvinnan som blir upprättad och upplyft, trots att varken jag eller min omgivning tror att det är möjligt. Den Jesus som vänder på perspektiven och inte gör det som förväntas. Den Jesus som alltid låter sin kärlek gå ett steg längre än vi kan tänka eller förstå - ända in i döden. Den Jesus som säger: För dig utgiven. För dig utgjutet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar