I gårdagens unt kunde man läsa om att den borgerliga studentföreningen Heimdal beslutat att se över reglerna för sitt arkiv, för att eventuellt lätta på sekretessen. I nuläget får bara disputerade personer med särskilt tillstånd från styrelsen tillgång till arkivet, något som diskuterats bland annat i samband med Ola Larsmos dramatisering av Bollhusmötet förra veckan. Heimdal har hävdat att föreningen som sådan inte hade någon koppling till nazismen eller högerextrema rörelser under 30-talet, däremot att enstaka medlemmar hade det, vilket man tar avstånd ifrån. Men exempelvis Larsmo har alltså inte fått tillgång till arkivet för att undersöka saken närmare, eller se vilka processer som fanns inom föreningen. (Läs gärna unt:s kommentar till bollhusteatern och arkivsekretessen här)
Oavsett vad som finns i Heimdals arkiv, vore det välkommet med en öppenhet. Det är viktigt att vi får en god kunskap om historien, inte minst för att lära oss och se hur exempelvis en studentförening kan bli en plats där extremism kan växa och få fäste. Det är också viktigt att den öppenheten finns utan att den ligger nutida aktiva till last - om det visar sig att det fanns nazistiska tendenser inom Heimdal betyder det naturligtvis inte att nutida heimdaliter kan beskyllas för kopplingar till nazism eller högerextremism.
Min egen förening Laboremus har en stolt historia under 30-talet, laboremiterna stod upp för att Sverige skulle ta emot judiska flyktingar. Å andra sidan drog de extrema vänstervindarna med sig laboremiterna i slutet av sextiotalet, och på sjuttiotalet lämnade föreningen socialdemokratin under nästen ett decennium. Om detta kan man läsa i vår jubileumsbok Var blev ni av, ljuva drömmar? (utgiven på ordfront 2002).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar