Förnyelsen tar form

Nu börjar förnyelsen av socialdemokraterna under Monas ledarskap ta form. De fyra områden som hon tog upp i sitt installationstal - jobben, välfärden, miljön och de internationella frågorna - får varsin rådslagsgrupp ledd av två personer vardera. Att den internationella gruppen elds av Jan Eliasson och Margot Wallström avslöjades direkt, de andra grupperna ska ledas av Carin Jämtin och Stefan Löfvén, ordf IF Metall (välfärden), Thomas Östros och riksdagsledamot Luciano Astudillo (jobben) samt Ulrica Messing och Götebrogs kommunalråd Annelie Hultén (miljön).

Exakt hur rådslagen ska gå till presenterades inte men man kan nog förutsätta att de kommer att innehålla ett moment av diskussion och studiecirklar ute på gräsrotsnivå som de senaste årens rådslag har gjort. Något som är efterlängtat i partiet, och förhoppningsvis finns även förutsättningar för såväl en bred diskussion i partiet som att denna breda diskussion kommer att få genomslag i det förslag på politiska riktlinjer som ska presenteras och antas på partikongressen 2009.

När det gäller namnen måste jag säga att det ser bra ut. Mona verkar ha lyckats sätta ihop grupper som tillsammans representerar stora delar av partiet. De tre storstäderna finns representerade, facket, några gamla statsråd, eu-nivån, riksdag och kommun. 4 män och 4 kvinnor och någorlunda åldersspridning. Någon tidning klagade på att det inte finns några nya namn, något jag tycker är lite missriktat. Dels är det knappast aktuellt för socialdemokratin att göra en total makeover och kasta ut alla gamla och ta in nya personer som moderaterna - sossarna är alldeles för mycket folkrörelse för att det ska vara möjligt och önskvärt - och dels kräver ett sådant här arbete tunga företrädare för att få genomslag, och då behöver det vara personer med erfarenhet och starka positioner i partiet. Dessutom stämmer inte riktigt bilden av att det bara är samma gamla personer som alltid. Även om det handlar om personer som funnits i ledande positioner inom socialdemokratin så hör knappast någon utom möjligen Tomas Östros till Perssons gäng. Tror någon att det är slump att Pär Nuder inte finns med i gruppen?

Jag tror faktiskt att de här rådslagsgrupperna har rätt bra förutsättningar att såväl förändra hur diskussionen i partiet förs som vilken politik den här diskussionen ska mynna ut i. Det här känns kul!

Pressmeddelande från socialdemokraterna.se
Andra intressanta bloggar om: politik, socialdemokraterna, mona sahlin, rådslag, förnyelse

Lågavlönade kvinnor - Svenskt näringsliv: 1-0

Allt som kan sägas om handelskonflikten, behovet av en låglönesatsning mot kvinnolönerna, svenskt näringslivs märkliga maktspel och nödvändigheten av facklig kamp har nog redan sagts på andra bloggar. Jag vill bara gratulera Handels, lyfta på hatten för Svensk handel och känna lite inspiration och glädje över en seger i kampen för mer jämställda löner. Ett jämställt Sverige har vi inte än på länge, men igår kväll togs ett litet steg i rätt riktning.

Andra bloggar om: handles, svensk handel, avtal, svenskt näringsliv, jämställdhet

Predikan: Jesus walks

Den här betraktelsen/predikan höll jag på en ungdomsmässa i förra veckan i Köpings kyrka. Texten den utgår ifrån hör egentligen till Palmsöndagen, som alltså är den här veckan. I kyrkan spelade jag låten i slutet, men här får ni videoversionen.

Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära. (Fil 2:5-11)

Jesus, gå med mig
Gud, visa mig vägen,
För det onda försöker bryta ner mig
Jesus, gå med mig,
Det enda jag ber om nu
Är att mina fötter inte ska ge upp.
Jesus, gå med mig.

Fastan som är nu, ungefär de sex veckorna före påsk, är en speciell tid i kyrkans år. Det är en period som präglas av enkelhet och av att avstå, en tid som innebär en förberedelse för påskens glädje genom att fokusera på det som är mest allvarligt och viktigt i livet. Det kan låta konstigt, men jag tror att det är först om man vågar se livet som det verkligen är, vågar se hur skört och smärtsamt livet kan vara, som vi verkligen kan förstå det värdefulla.

Fastan har en huvudperson: Jesus. Under de är veckorna får vi följa Jesus på hans vandring mot Jerusalem och mot döden. Han visste vart han var på väg och vad som skulle hända. Ändå väjer han inte, han tar inte en enklare väg eller smiter undan. Steg för steg går han mot slutet, för att han vet att det enda sättet han kan vinna över döden är att möta den i närkamp. Och för att när han går där, genom ensamhet, rädsla och tvivel, då går han på ett sätt varje människas väg. När Gud blir människa i Jesus, och den människan inte viker undan för det hemska, så betyder det att vår Gud inte är någon avlägsen typ, ingen som håller sig på avstånd. Det är en Gud som känner och längtar, som vet av egen erfarenhet hur livet som människa är. Som vet hur en sten i skon känns, hur trött kroppen blir efter en hel dags vandring, hur hunger och törst känns. Men också hur det känns när ens bästa vänner låtsas att de inte känner en eller sviker, hur det är att bli hånad och mobbad, hur piskslagen bränner över kroppen och till slut, hur dödsångest och förtvivlan är. Gud vet till och med hur det är att dö.

Jesus går nästan jämt i Bibeln, han vandrar runt och möte människor. Och mot slutet vandrar han mot Jerusalem och döden. Själva vandringen är en stark bild för mig, Jesus som är i ständig rörelse och på väg någonstans, men långsamt och utan hjälpmedel. Det finns ett uttryck, att man ska gå en mil i någons skor innan man dömer dem, ”walk a mile in my shoes”. Det är precis det Jesus gör, går mil efter mil i människornas skor. Det är också det jag uppfattar att bibeltexten vill uttrycka, att Jesus valde bort glans och ära för att istället ödmjuka sig och följa guds vilja, ända till döden. Och just eftersom han gick ända in i döden kunde han också besegra den.

I kyrkan används ibland ord som kan främmande för det här med Jesus och lidandet och korset. Man talar om frälsning och försoning och om lammet som offras för våra synders skull. Vad ska det betyda? Det kan kanske verka märkligt och obehagligt, lite konstigt. Vad har det med mig att göra? Men jag tror vi lika gärna kan uttrycka det på det här sättet: Gud blev människa i Jesus som tog på sig våra skor och vandrade i våra liv. Och eftersom Gud själv har varit människa och vet av erfarenhet vad det är att vara människa kan vi ha gemenskap med Gud. Och den gemenskapen grundar sig i den kärlek som vi och hela världen lever av, den kärlek som är starkare än döden. När Jesus går mot döden som en människa, drivs han av en kärlek så stark att döden inte kan vinna över honom. Och den kärleken får vi leva i. Vad som än händer oss, hur våra vägar än ser ut, så går Jesus där tillsammans med oss och delar allt.

Det finns en låt som för mig verkligen handlar om det här. Hur Jesus går tillsammans med oss, hur ingen enda människa står utanför Guds kärlek oavsett vilket liv han eller hon lever. Om längtan efter gemenskap och efter att veta vilken väg jag ska gå. Den får bli inledning till vår bön om förlåtelse idag, vår bön om förnyelse och gemenskap med Gud.

Jesus, gå med mig
Gud, visa mig vägen,
För det onda försöker bryta ner mig
Jesus, gå med mig,
Det enda jag ber om nu
Är att mina fötter inte ska ge upp.
Jesus, gå med mig.



Andra bloggar om: predikan, svenska kyrkan, jesus, fastan, kyrka

Ljungkvist avslöjar: kommissionen tackade nej till tsunamibanden

[Uppdaterad] Magnus Ljungkvist, Sverige meste medborgarjournalist och grävar-bloggare har gjort det igen. Strax efter att ha blivit snuvad på sin rättmätiga guldspade har han forskat i de så kallade tsunamibanden. Ljungkvists sensationella upptäckt var att den information som framställts som undangömd och mörkad av den förra regringen hade i själva verket erbjudits katastrofkommissionen, som tackat nej. Hela "skandalen", att regeringen skulle ha gömt banden och försökt lura kommissionen, var alltså helt grundlös. Och regeringen Reinfeldt, som inte bara använt banden som en fånig undanmanöver under regeringskrisen i höstas utan dessutom använt dem som motivering för att ytterligare smutskasta regeringen Persson och dess medarbetare (framför allt Lars Danielsson) framstår nu som enbart pinsamma. Tsunamibanden var inte en höna av en fjäder, utan snarare en hel hönsfarm.

Stöd förresten gärna Jinges initiativ till att ge ett kompensationspris till Magnus Ljungkvist. Det tänker jag göra.

[Uppdatering] Nu finns Magnus debattartikel (samma text som bloggposten som länkats till ovan) utlagd på Expressen.se.

Andra intressanta bloggar om: politik, magnus ljungkvist, guldspaden, tsunamibanden, reinfeldt, scoop

Nerladdningen av tv-serier förändrar marknaden

Svd skriver idag om nedladdning av amerikanska tv-serier i Sverige, och hur det påverkar svenska tv-kanaler. Exemplet är tv4 som köpt in succéserien Heroes som ska börja sändas i höst, ett år efter premiären i USA. Dock har en stor del av de tänkta tittarna redan sett serien, via nedladdning.

Trots att fenomenet med nerladdning av tv-serier växt snabbt de senaste åren skrivs det ganska lite i svenska media. Några mer omfattande undersökningar om hur vanligt det är verkar inte heller finnas. En fingervisning kan man kanske få från en site som undertexter.se, som lägger ut egenöversatta svenska texter till filmer och tv-serier. Ett exempel: texterna till senaste avsnittet av Lost som sändes i usa i onsdags har idag laddats ner drygt 10 000 gånger, det första avsnittet i årets säsong (som alltså sändes i höstas) som funnits ute betydligt längre har laddats ner nästan 33 000 gånger. För Heroes som svd skriver om är motsvarande siffror drygt 16 000 för senaste avsnittet och drygt 30 000 för årets första. Hur stor andel av de som laddar ner serien som också laddar ner undertexter går det knappast att veta, men det är sannolikt betydligt fler som ser serierna än de som använder undertext.se.

Artikeln konstaterar att tv-bolagen kommer att tvingas mot nya lösningar, på samma sätt som skivbolagen sent tvingats till att undersöka möjligheterna med legal nedladdning. I artikeln nämns till exempel reklamfinansierade gratistjänster på nätet. Det finns redan i usa - senaste avsnittet av i princip alla primetime-serier kan ses på respektive tv-bolags hemsida. Men det förutsätter ett amerikanskt ip-nummer. Man kan ju tänka sig att ett första steg för de andra ländernas tv-stationer som betalar dyrt för att visa de amerikanska serierna skulle börja med att trycka på för en internationell tillgång till avsnitten. Något som skulle kunna vara en bra affär samtidigt som det ytterligare ökade intresset för serierna bland tittare i många fler länder.

Precis som i frågan om musik är det nämligen inte så självklart att nedladdningen bara är negativa för tv-bolagen. Enligt insatta tv-bloggen Weird science i vintras ska tv-bolaget Fox på flit släppt några förhandsavsnitt av den nya säsongen av 24 på ett sådant sätt att det var uppenbart att de kommer att fildelas. Det intresse som finns bland fildelarna innebär en marknadsföringskanal, och det faktum att bloggar i Europa skriver om serier innan de kommer på de nationella tv-stationerna innebär sannolikt en stor fördel jämfört med de artiklar som skrivs utifrån pressreleaserna samma vecka som serierna får premiär.

Tiden då amerikanska tv-serier visas i Sverige ett eller flera år efter att de spelats in, eller då tv bara var det som visades på svensk tv i den ordinarie tablån är för länge sedan förbi. Förhoppningsvis inser såväl amerikanska tv-bolag som de svenska kanalerna det snart.

Bilden kommer från heroestheseries.com.
Andra intressanta bloggar om: kultur, tv, serier, tv-serier, fildelning, heroes, nerladdning

Identitetspolitik eller inte?

Det var med stort intresse jag läste Katrine Kielos analys av Sahlins linjetal hos PromeMorian och konflikten mellan identitetspolitik och klass- och könspolitik. Katrine är som alltid kristallklar i tanken och reder ut begreppen väl. Och till vissa delar håller jag helt med. Men jag vill göra några kommentarer på ett par områden.

För det första: i princip håller jag med om att det finns en konflikt mellan identitetspolitik och klass- och könspolitik, att det i socialdemokratin skett en förskjutning åt identitetshållet och att det är eller åtminstone kan vara problematiskt. I frågan som Katrine tar som huvudexempel, om unga flickor som mår dåligt, är det uppenbart att hennes analys smular sönder tanken att det är omänskliga ideal och sexualisering som ligger bakom tjejers dåliga hälsa. Där finns inte mycket att tillägga. Jag uppfattar den kommersiella expoateringen av kvinnors kroppar som ett problem, med den är ett symptom, inte orsaken. På den punkten är jag helt på Kielos sida. Men på andra punkter håller jag inte helt med. Dels gällande vad Sahlin uttryckte i sitt tal, dels i frågan om identitetspolitik bara är dåligt, och slutligen om man verkligen kan kalla alla frågor kring etnicitet för identitetspolitik.

Som sagt håller jag med om att Sahlins tal i frågan om ungas hälsa och situation lider av en brist på analys grundad i materiella villkor, kön och klass helt enkelt. Men jag håller inte med om att alla Sahlins förslag på jämställdhetsområdet lider av samma brist. De andra viktiga frågorna som Sahlin lyfter handlar om arbetsmarknaden, om rättvisa löner, bättre arbetsvillkor i offentlig sektor, rätten till heltid o.s.v. I debatten i aktuellt igår talade hon också om familjepolitiken och vikten av en mer delad föräldraförsäkring. Det är frågor som i allra högsta grad handlar om materiella villkor och en solid analys utifrån klass och kön. Så lite orättvist tycker jag nog det är att beskylla Sahlin för att missa det.

Sen till frågan om identitetspolitik bara är dåligt. Jag håller som sagt med om att den inte kan utgöra basen för en socialdemokratisk analys av världen eller formulering av hela politiken. Men på vissa områden räcker det inte med analys utifrån klass och kön. Jag tänker framför allt på hbt-frågorna - där det ju faktiskt handlar om en grupp som diskrimineras inte utifrån deras klassmässiga position eller kön, utan just utifrån sin identitet. Det var inte länge sedan samkönade par var direkt diskriminerade i svensk lagstiftning och fortfarande finns en del kvar (även om det kanske blir ändring när äktenskaps- och partnerskapsutredningen läggs fram imorgon). Hatbrott mot homosexuella är ett stort problem och osynliggörandet är utbrett. Det ger naturligtvis inte hbt-rörelsen frikort från en kritisk granskning i fråga om maktförhållanden, oavsett om det handlar om klass eller kön. Men klass- eller könsanalysen kommer inte ensam att lösa deras frågor.

Den tredje frågan tycker jag är den intressantaste. Och det är också här jag faktiskt inte riktigt hänger med i hur Katrine resonerar. Hon för ihop etnicitetsbegreppet med frågor om kultur, hbt och genus i identitetsfacket, och menar att det inte är en hållbar grund för politisk analys:
"Problemet är blatteskapet inte att stora delar av Sveriges blattar hör till underklassen. Att 'bejaka och erkänna kulturella och etniska skillnader' har börjat ersätta solidariteten som princip bland socialdemokrater som är inspirerade av identitetspolitisk teori."
Man kan naturligtvis kritisera etnicitetsbegreppet och det är verkligen inte okomplicerat. Men oavsett vilket begrepp man använder så finns det en strukturell diskriminering i Sverige som inte bara handlar om klass. Om man med Kielos ord ska säga att problemet är att stora delar av Sveriges blattar är underklass, så är ju den intressanta frågan varför det är så, särskilt som traditionella klassmarkörer som utbildnignsnivå, föräldrars utbildningsnivå eller yrke inte är helt utslagsgivande. Även människor med hög utbildning och välbetalda och respekterade jobb diskrimineras i Sverige och inte bara på arbetsmarknaden. Det finns hel enkelt förtryck eller strukturell diskriminering som drabbar icke-vita svenskar - oavsett om det tillskrivs "kultur", "etnicitet" eller "invandring". Lösningen på det är varken att tala om att bejaka kulturella skillnader eller att bara ägna sig åt klassanalys. Jag tror att vi behöver betydligt mer kunskap men också politisk vilja att se hur makt också har med vithet eller "svenskhet" (vilket är ett i det närmaste oanvändbart ord men jag tror ni fattar vad jag menar) att göra. Och att lära oss mer om hur den materiella grunden kring kön, klass och etnicitet interagerar och fungerar.

Andra intressanta bloggar om: politik, katrine kielos, etnicitet, klass, feminism, sahlin, identitetspolitik

Reaktionen visar sig

Jag har flera gånger skrivit om vilka helt orimliga reaktioner man kan få när man skriver om rasism, liksom när man skriver om feminism. Jag har stött på olika former av närmast bisarra kommentarer och påhopp här i bloggen och i olika kommentartrådar.

De var dock inte i närheten av den flod av gyttja från diverse olika grumliga vatten som mötte Matilda och Roya när de kombinerade dessa två laddade ämnen.

Jag hoppas bara att gyttjan inte hindrar de smarta och kvicka tjejerna från att fortsätta blogga om politik och annat. Turligt nog verkar det inte så, än i alla fall.

Andra bloggar om: politik, feminism, rasism, matilda & roya, reaktionen, gyttja

Framtidshoppet lever i Monas tal

Jag hade höga förväntningar på Mona Sahlins linjetal. Och jag måste tillstå att de i store delar infriades.

I stort var det ett välskrivet, inspirerande och på sitt sätt klassiskt socialdemokratiskt linjetal. Men det innehöll ändå några punkter som satte tonen för framtiden, och som visar på att det finns hopp om livet, också i ett av valförlusten sargat socialdemokratiskt parti.

Sahlin började med att fastslå att socialdemokratin är en befrielserörelse, och att vi alltför länge låtit begreppet frihet ägas av de borgerliga. Verklig frihet, att kunna förverkliga sina drömmar, få nya chanser, ges möjlighet till utbildning och förändring, det ligger den socialdemokratiska ideologins kärna. Och sådan frihet kräver jämlikhet och rättvisa, och är något mycket mer än den borgerliga valfriheten, menade Sahlin.

Hon fortsatte med att betona vikten av att låta internkritiken komma fram i partiet. Med ett citat av Anna Lindh lyfte hon fram att det i partiet finns många kärleksfulla kritiker, och de är centrala för att partiet inte ska stanna upp eller förfalla. Ett nytt ledarskap har efterfrågats, men det gäller inte bara i partiledningen utan på alla nivåer, lokalt och regionalt. Vi måste hela tiden försvara medborgarna, inte systemet.

De viktiga politiska områdena hon pekade på inför framtiden var miljön, jobben, välfärden och freden/internationellt arbete. På miljöområdet kom hon också med konkreta förslag, som att utveckla idén med gröna certifikat (som nu finns i tillverkningsindustrin) att även stå som modell för transportsektorn och energieffektiviseringen. Hon inbjöd också livsmedelsbranschen, transport, energibranschen till att tillsammans ta fram en ny enhetlig klimatmärkning för att underlätta för konsumenter som vill göra klimatvänliga val.

Den ovan nämnda självkritiken fanns också med i några av de politiska områden som hon berörde i talet, framför allt arbetsmarknadspolitiken. Sahlin markerade att en nya formulering av arbetslinjen behövs i socialdemokratin, där alla ska få möjlighet att arbeta, men att också alla förväntas arbeta efter förmåga. En lite tydligare rätt-och-plikt-retorik alltså. Samtidigt slog hon fast att en av de viktigaste delarna i det arbetet är att ta krafttag mot diskrimineringen på arbetsmarknaden och att integrationspolitikens viktigaste punkt är antidiskriminering, något hon också förankrat i LO. Hon tog också upp frågan om a-kassan som valfråga 2010, men använde inte ordet "återställa" utan betonade vikten av att ha en bra a-kassa men som också kompletteras med bättre matchning på arbetsmarknaden, mer utbildningsmöjligheter och nya chanser för den som blivit utan jobb.
Sahlin missade naturligtvis inte heller chansen att tala om en av sina hjärtefrågor, småföretagarna. Hon menade att vi måste se att småföretagarnas situation och behov är mer lika vanliga löntagares än storkapitalets direktörer. Den trygghet som löntagare behöver, har också entreprenören behov av.

I samma avsnitt förde hon också ett intressant resonemang om tjänstesektorn. Sahlin lyfte fram att tjänstesektorn ökar och att framtidens jobb utan tvekan finns där. Samtidigt vände hon sig emot den låglönesektor med okvalificerade tjänster som regeringens politik gynnar, och menade att det är möjligt att se att det finns fler jobb att skapa högre upp i förädlingskedjan. En ständigt ökande konsumtion av varor är ett problem eftersom vi kommer att behöva begränsa vår resursanvändning, och då kanske tillväxten snarare kan och ska finnas i de områden som gör livet lite mer värt att leva för människor. Kunskap, upplevelser, kommunikation, kultur o.s.v.

Gällande välfärden lyfte Sahlin framför allt de feministiska frågorna, om vikten av jämställda löner och bättre arbetsvillkor i offentlig sektor. Det är både nödvändigt för de kvinnor som jobbar där, och för de kvinnor som annars får stå för obetalt omvårdnadsarbete. Hård kritik framfördes också mot regeringens politik på det här området, och ett tydligt avståndstagande från försäkringslösningar och andra modeller som undergräver den sammanhållning som behövs i samhället. Även i välfärdspolitiken lyfte Sahlin behovet av internkritik, och då framför allt gällande helhetssynen på människor. Punktinsatser som vård håller ofta världsklass, men när det gäller människor med flera olika problematiker så faller de ofta mellan stolarna, och ofta blir systemen ogenomträngliga för människor. Människor som blir allas ansvar men ingens skyldighet. Sahlin skissade på en ny organisering, kanske med lokala välfärdskontor dit människor kan vända sig och som kan samordna insatser, efter norsk modell.

Det fjärde och sista området var internationellt, och där pekade hon på flera områden. Först behovet av att stödja en ekonomisk, rättvis och demokratisk utveckling i Afrika, och en stärkning av kampen mot HIV/AIDS. Andra viktiga frågor var stärkning av eu-arbetet, irak, mellanöstern och stärkning av fn. Sahlin lanserade också där talets största nyhet: en internationell arbetsgrupp i partiet ledd av Jan Eliasson och Margot Wallström. Fyktingpolitiken lyftes också upp, ett område där svaghet erkändes men att vi inte får vika från en human och solidarisk flyktingpolitik. Hon aviserade också behovet att ta diskussionen med sverigedemokraterna.


När jag har skrivit tidigare om eftervalsanalys och behov av förnyelse i partiet finns det några saker jag särskilt har efterlyst: självkritik, ett nytt ledarskap, en vidgning av maktanalysen att omfatta kön och etnicitet, en stärkt integrationspolitik med fokus på diskriminering och ideologisk fördjupning. Jag vet inte om Sahlin uppfyllde riktigt att det i sitt tal, men det känns som vi är på god väg. Särskilt glad blev jag över fokus på diskriminering i integrations- och arbetsmarknadspolitiken, nämnandet av Afrika och HIV/AIDS som en prioritering i utrikespolitiken, det tydliga nämnandet av feminismen som en viktig analys i partiet och den tydliga inbjudan till mer av interndemokrati och kärleksfull kritik i partiet. Liksom Nalin Pekgul påpekade saknade även jag ett nämnande av behovet av en mer delad föräldraförsäkringen, men det tror jag att vi kan återkomma till.
Överhuvudtaget tycker jag att Sahlin lyckades peka mot en förnyelse av partiet utan att lämna det positiva i partiet arv. Kanske blev den här inriktningen mot framtiden tydligast när hon lanserade den internationella arbetsgruppen och välkomnade Margot Wallström tillbaka i den svenska politiken. Den är en ny tid som börjar i partiet nu.

Nu är ribban satt. Nu börjar förverkligandet. Jag har stort hopp till att det faktiskt kan bli förändring under Monas ledning.

Talet refereras och analyseras i DN, svd, ekot, svt. Hela talet finns hos socialdemokraterna och hos sveriges radio.

Andra intressanta bloggar om: politik, socialdemokraterna, mona sahlin, mona, linjetal, tal, framtid, förnyelse, kongress

Perssons avskedstal utan större överraskningar

I förmiddags höll Göran Persson sitt avskedstal, över en timme ägnade han åt att sammanfatta sina år som partiordförande och statsminister. Talet innehöll ungefär det man kunde förvänta sig, och var på många sätt ett typiskt Perssontal. Han talade om den sanerade ekonomin och den bevarade välfärdsmodellen, om det gröna folkhemmet, gjorde en kort historieskrivning över sin regeringstid och talade om framtidens frågor. Några storslängar mot regeringen och många tack till partiet och människor.

Det som möjligen förvånade eller åtminstone inte var helt givet, var att han som han själv uttryckte det föregrep valanalysgruppen genom att peka på risken för att missnöjet mot den nya regeringen inte kommer att gynna socialdemokratin utan snarare sverigedemokraterna och andra missnöjespartier. Kanske inget väldigt kontroversiellt i sig, men det är ju en viktig del av sossarnas oppositionspolitik just nu att påpeka hur vanliga människor drabbas av regeringens nedskärningar, och då är det kanske en viktig poäng att det inte alltid är en fördel för oss att elda på missnöjet utan att vara konstruktiva.

Den andra punkten som förvånade var att han i slutminuterna spekulerade på klassiskt manér om möjligheten att gå till val 2010 på återställa a-kassan och andra försämringar som den borgerliga regeringen gjort. Persson hävdade med bestämdhet att reformutrymme kommer att finnas och att det inte är någon omöjlighet att återställa a-kassan. Svårare, men inte omöjligt, menar han att det kommer att bli att ta tillbaka de utsålda sjukhusen i offentlig regi.

Jag vet inte om Persson har rätt i sak. Däremot tror jag att det är dumt att redan idag bestämma sig för att det antingen är omöjligt eller nödvändigt att gå till val på en viss fråga eller på vissa förslag. Jag återkommer till detta i ett senare inlägg.

Perssons tal finns refererat hos dn. Hela talet finns hos sveriges radio och hos svt.

Andra intressanta bloggar om: politik, socialdemokraterna, göran persson, kongress, tal

Mona är vald!

Nu är hon vald! Socialdemokratin har fått en ny ordförande, vad mer finns att säga? Grattis Mona!

Jag följer som många andra kongressen via tv:n, och via bloggarna. Tyvärr verkar tekniken strula och de "inbäddade bloggarna", alltså de s-bloggare som bjudits in att bevaka kongressen har inte fått så bra tillgång till kongressen som de trodde. Några, som Erik Laakso, Matilda & Roya och Helena Markstedt skriver ändå, medan Jonas Morian lämnat kongressen och bloggar hemifrån tv:n. Flera av de andra bloggarna som ska finnas på plats har fortfarande inte skrivit något.

Kyrkan tar inte steget fullt ut

Idag har svenska kyrkan sagt sig vara beredda att förrätta registrering av partnerskap i kyrkan. Tidigare har ju kyrkan välsignat parterskap, men den juridiska delen har fått skötas av borgerliga partnerskapsförrättare. Nu vill alltså biskoparna att alla ska kunna få juridiskt giltiga vigslar i kyrkan. Men med ett stort förbehåll - begreppet äktenskap ska bara gälla heterosexuella relationer, och de vill att begreppet partnerskap ska finnas kvar för de samkönade relationerna. Det säger Västeråsbiskopen Claes-Bertil Ytterberg till TT idag, vilket bland andra DN, Svd och svt rapporterar. Han vill också ta bort begreppet äktenskapsbalk och vill istället ha en samlevnadsbalk.

På onsdag ska den statliga utredningen om äktenskapsbalken presenteras, och allt tyder på att förslaget kommer att innebära en könsneutral lagstiftning, med samma villkor för alla par oavsett kön. Enligt förhandstipsen ska förslaget innebära att kyrkorna får behålla vigslerätten, men att det är upp till varje präst/motsvarande att ansöka om vigselrätt och då måste man alltså viga alla par, även samkönade.

Kyrkans hållning är i min mening förlegad på den här punkten. Naturligtvis är det bra att man går bort ifrån den stora juridiska skillnaden mellan olika par, men problemen med att behålla begreppet partnerskap är stora. Den stora poängen med utredningens förslag är just att få bort den begreppsmässiga skillnaden mellan äktenskap och partnerskap, och då blir den hållning som Ytterberg och kyrkostyrelsen står för problematisk och innebär snarare ett steg tillbaka eller åtminstone inget steg framåt. När samhället är berett att ta nästa steg och ta bort de juridiska skillnaderna mellan par, vill kyrkan behålla de olika begreppen och hålla fast vid äktenskapet som ett närmast heligt begrepp.

Byt gärna ut äktenskapsbalken mot en samlevnadsbalk, men den måste vara helt fri från åtskillnad och diskriminering mellan olika par beroende på kön och sexualitet till såväl begrepp som regler. Passa gärna på att samtidigt ta bort en av de gamla kvarlevorna från statskyrkan och låt staten sköta den juridiska myndighetsutövningen för alla par. Vigselrätten är i mina ögon ett av de stora hindren i den här frågan och jag anser inte att det finns skäl för kyrkan (eller andra samfund heller) att behålla vigselsrätten bara av gammal tradition eller för att folk inte ska gå ur kyrkan.

Jag har tidigare skrivit om äktenskap och partnerskap, bla här och här.
Andra intressanta bloggar om: politik, äktenskap, partnerskap, svenska kyrkan, kyrkan

Politisk korrekthet i Tendens

Imorgon tisdag sänder Tendens i P1 del två (av fyra) i deras programserie om politisk (in)korrekthet, gjord av Mia Blomgren. Där medverkar bland annat jag i en intervju om vad politisk korrekthet kan vara, om begreppet och om mitt engagemang i jämlikhetsfrågor. Intervjun tog sin utgångspunkt dels från en text jag skrev här på bloggen för något år sedan om humor, sexism och politisk korrekthet, dels från den här bilden av Nina Hemmingsson. Programmet sänds imorgon tisdag 13/3 kl 11.03 i P1 och några gånger i repris. Sedan ligger det kvar här i en månad. Där finns också förra veckans program.

Andra bloggar om: radio, politiskt korrekt, tendens, p1

Kvinnodagen

Det är internationella kvinnodagen. Jag borde skriva ett knivskarpt inlägg om tillståndet för feminismen eller kvinnors rättigheter. Tyvärr har min bihåleinflammation återvänt with a vengance och jag är utslagen av penicillin, huvudvärk och självömkan. Den mest intellektuella aktivitet jag kan ägna mig åt just nu är att se på video, och även det är på gränsen.

Så jag föreslår att ni läser Syrran istället.

Syskonen på väg till Sverige!

Yes! Kanal 5 har köpt in Brothers and sisters, en amerikansk dramaserie om fem vuxna syskon i Los Angeles. Serien handlar om hur syskonens liv efter pappans död, hur de hanterar sina äktenskap och relationer (eller brist därpå), familjeföretaget, karriärer och inte minst familjelivet och sin mamma. I rollerna finns bland andra Calista Flockhart (Ally McBeal) som republikanska politiska kommentatorn Kitty och Rachel Griffiths (Brenda i Six feet under) som hennes duktiga storasyster Sarah. Efter sju-åtta avsnitt belönas man dessutom med en av mina all-time-favorites från Vita huset - nu i republikansk version.

Man behöver inte (som jag) ha fyra syskon i hyfsat nära ålder för att uppskatta ett drama med intressanta karaktärer, trovärdiga storylines och bra skådisar. Även om det såklart tillför en extra dimension. Dock ska påpekas att mina syskon och föräldrar i mycket liten utsträckning påminner om familjen Walker, annat än till antalet...

På Kanal 5:s sida finns mer info och en trailer. Första avsnittet sänds på femman 18 mars, om knappt två veckor alltså.

På Youtube finns bland annat det här klippet från seriens första avsnitt:



Andra intressanta bloggar om: tv, kanal 5, brothers and sisters, syskon, calista flockhart, hajp

Dags att dra gränsen mot de odemokratiska vänstergrupperna

Jag missade tyvärr socialistiskt forum i Uppsala igår söndag. Det brukar - både i de lokala varianterna och det "stora" forumet i Stockholm - vara många olika diskussioner, samtal och föredrag där i princip alla vänstergrupper är välkomna och också dyker upp. Jag har alltid tyckt att det har varit roligt och spännande att se hela den bredd som finns, och samtidigt ganska komplicerat att grupper och rörelser som är så olika och inte ens är överens om var gränserna går för vad som är demokrati ska kunna samlas under samma rubrik.

Ett ämne där detta blir uppenbart är Kuba. På forumet i Stockholm i höstas var jag med och modererade ett seminarium med Laboremus kubagrupp, där de presenterade sitt projekt för att stödja den (social)demokratiska oppositionen på Kuba. Seminariet blev märkligt då en stor majoritet av dem som kom hade helt andra uppfattningar om grundläggande demokratiska spelregler än den absoluta majoriteten inom vänstern och det offentliga samtalet i Sverige överhuvudtaget. Jag trodde aldrig jag skulle behöva försvara åsikten att det är bättre att det finns flera olika partier och att alla som vill kan starta ett parti och rösta på vem dem vill. Men så var det.

Och nu verkar situationen på seminariet på Socialistiskt forum i Uppsala ha varit liknande, om inte ännu svårare. Anna Ardin, som var en av inledarna på seminariet menar nu att det är en återvändsgränd att fortsätta med den här typen av seminarier tillsammans med exempelvis Svensk-kubanska föreningen:

Av ovanstående praktiska och av principiella skäl anser jag att vi inte borde arrangera saker tillsammans med de människor som står på fel sida av det kritstreck som Per-Albin Hansson drog upp på 1930-talet, som skiljer oss demokrater från de andra. Jag tycker inte att vi ska samarbeta med kommunistiska partier, gamla stalinister, svensk-kubanska föreningen och liknande organisationer. Det finns många demokratiskt socialistiska och sociala rörelser som delar vår ideologi där mänskliga rättigheter och demokrati är grunden. Jag ser kommunisterna som lika lite socialister som nationalsocialisterna och därför borde vi ha samma förhållningssätt till dem båda. Vi tillhör inte samma grundideologi, ”socialistiskt forum” är en onaturlig konstruktion, eftersom vi inte pratar om socialismer som går att jämföra på samma dag.

Jag är beredd att hålla med henne. I princip tycker jag att det är viktigt att vänstern jobbar tillsammans, och jag tycker att en av socialdemokratins stora styrkor är att vi inte har splittrats i olika "renläriga" grupper utan har hållit ihop, och jag skulle gärna se mer samarbete med såväl vänstergrupper som sociala rörelser och miljörörelsen. Men vi måste vara överens om grundläggande demokratiska principer. Och grupper som på allvar förespråkar enpartistat och försvarar att politiska fångar sitter i fängelse har i min mening straffat ut sig själva från det samtalet.

Bilden föreställer Anna Ardin och är tagen av Mattias Wiggberg.
Andra intressanta bloggar om: politik, socialistiskt forum, kuba, demokrati, anna ardin

Vill du jobba med mig i Köping?

Köpings församling där jag jobbar söker en ny barn- och ungdomspräst. Känner du dig manad att jobba med och utveckla barn- och ungdomsverksamheten i en kreativ, lagom stor stadsförsamling i en industristad i Mälardalen? Då kanske det här är jobbet för dig. Senast 26 mars ska ansökan vara inne och hela annonsen finns här.

Fler röster om abortdebatten

Förra veckans utspel av kyrkoledarna Hedin och Arborelius som jag skrev om i söndags har väckt mycket uppmärksamhet i bloggosfären. Nu fortsätter diskussionen i Kyrkans tidning som i dagens nummer har en intervju med två kristdemokratiska riksdagsledamöter, Cathrine Pålsson Ahlgren som stöder Hägglunds förslag och Annelie Enochsson som inte gör det. Tidningen kommenterar även på ledarplats och publicerar även en abortkritisk debattartikel.

Intressant i sammanhanget är även radioprogrammet Människor och tro den 23/2 som gjordes innan hedins och arborelius utspel, men som lyfter fram hur förslaget om att tillåta utländska kvinnor att göra abort i Sverige hanteras av kristdemokraterna. Mycket intressant.

Andra bloggar om: religion, abort, arborelius, hedin, kyrka, politik