måndag, februari 26, 2007

Leende guldbruna ögon


Missa inte premiären på svt:s nya drama Leende guldbruna ögon ikväll. Serien i tre delar handlar om "Sveriges första blattedansband" Lennartz och har bland andra Yankho Kamwendo och Fares Fares. Förutom seriens hemsida (se ovan) har svt även gjort en egen sida för det fiktiva bandet, inklusive en myspace-sida.
Jag hoppas på välgjort drama, skildringar av de fördomar och diskriminering som möter icke-vita svenskar och uthärdliga mängder dansbandsmusik.
Andra bloggar om: , , ,

söndag, februari 25, 2007

Hedin och Arborelius är kontraproduktiva

Pingstledaren Hedin och katolske biskopen Arborelius lyckades verkligen få bloggosfären på fötter så här på en söndag. I skrivande stund 33 kommenterande bloggar på knuff.se och snart säkert fler. Och eftersom så många redan sagt så många kloka saker (som Sven Elander, Ulf Bjereld och Kulturbloggen) så finns det kanske inte så mycket mer att säga i sakfrågan. Jag blir mer nyfiken på hur de tänker och varför de gör det här utspelet.
Olika kyrkliga ledare har de senaste åren allt oftare uttalat sig i samhällsdebatten med utspel som i varierande grad kan kallas politiska. Minns till exempel Sveriges kristna råds Påskupprop och KG Hammars uttalanden mot Irakkriget. Men mig veterligen är det här första gången kyrkliga ledare uttalar sig partipolitiskt. Och det är stor skillnad på att säga "vi tycker så här i den här frågan, och ni (=alla politiker, eller regeringen) borde göra något åt det" och på att säga "vi borde göra så här, annars säger vi till våra medlemmar att rösta bort er".

Jag är annars en vän av att kyrkliga företrädare deltar i samhällsdebatten, men inte på ett sådant här sätt. Förutom att jag verkligen tycker att de har fel i sak så finns det flera saker som stör mig. Framför allt att de har en så tydlig partipolitisk inriktning och att det snarare handlar om att hota med röster än att lita till andra argument. Det stör mig naturligtvis också att de uttalar sig som om deras ståndpunkt var den självklara kristna ståndpunkten eller att de företrädde "den kristna rösten" i Sverige. Det finns många kristna - liksom många andra - som tycker att abortfrågan är en komplicerad moralfråga. Det betyder inte att alla kristna tycker att polska kvinnor hellre ska dö i illegala aborter än att få göra abort i Sverige.

Jag tror att det här utspelet är kontraproduktivt på flera sätt. Dels för att det är så uppenbart att de inte talar för så vansinnigt många väljare, dels för att det knappast finns något annat seriöst parti än kd att rekommendera för väljare som vill ha en restriktiv abortlagstiftning (det skulle väl vara soffan, i så fall). Men framför allt så framstår utspelet som oprofessionellt, det irriterar sannolikt andra kristna grupper och det kommer knappast påverka i sakfrågan. Pingstledaren och den katolske biskopen har knappast förbättrat kristna kyrkors möjligheter att påverka samhällsdebatten idag.

Andra intressanta bloggar om: , , ,

fredag, februari 23, 2007

Reinfeldt kommer att få ångra sig

Alltså, det finns väl inte så mycket mer klokt att tillägga till diskussionen om Carl Bildt. Mer än att jag fullständigt baxnar över hur han lyckas bara glida igenom det här. Oavsett exakt hur varje ägande eller deltagande i komittéer, lobbygrupper och företag ser ut, så är det uppenbart att Bildt är en belastning, och jag tror att Reinfeldt så småningom kommer att få äta upp den glättiga tonen han använde när han avfärdade kritiken. Och lite lustigt att han menade att de som kritiserar Bildt inte "gillar privat ägande". Kanske inte en åsikt jag sådär i förbifarten skulle tillskriva Expressens ledarsida.

Andra bloggar om: , , ,

onsdag, februari 21, 2007

Snart biskopsval i Västerås

Biskopen i Västerås, Claes-Bertil Ytterberg, meddelar idag att han ämnar gå i pension den 1 maj nästa år, skriver kyrkans tidning. Då ska han snart fylla 65 och kommer att ha varit biskop i 20 år, längst av alla biskopar i Norden. Enligt ett pressmeddelande från Västerås stift kommer valprocessen tidigast komma igång under senare delen av hösten 2007.

Jag tycker att det ska bli spännande med ett biskopsval i mitt stift. Även om jag är väldigt glad att jag hann bli klar så att jag kunde prästvigas av Claes-Bertil som varit "min"biskop under studietiden och tidigare, så ska det bli roligt och spännande att se vad som händer i framtiden och vem som ska leda vårt stift framöver. Räkna med att jag återkommer i frågan.

Bilden kommer från Västerås stifts hemsida.

Andra bloggar om: , , ,

tisdag, februari 20, 2007

bloggblogg - från sjuksängen

Jag har begåvats med en elakartad bihåleinflammation, orsakad av en inflammerad tand. Det är ungefär så hemskt som det låter. Därav är min blogginspiration och ork gravt nedsatt för tillfället. Men jag är snart tillbaka. Tills dess kan ni gärna läsa syrran om livegna hushållsnära arbetare eller karolina ramqvist om kvinnors valfrihet eller magnus ljungkvist om danmarks inställning till flyktingmottagande. Till exempel.

fredag, februari 16, 2007

Kyrkans begravningsbyrå ifrågasätts

Kungsör är en av de församlingar i Svenska kyrkan som har startat en begravningsbyrå. Verksamheten går så bra att Fonus på orten ifrågasätter om konkurrensen verkligen är likvärdig. Fonus går nu till länsstyrelsen för att de ska pröva om svenska kyrkan utnyttjar sin ställning som ansvarig för begravningsväsendet i den kommersiella verksamheten begravningsbyrån.
Detta skrev Kyrkans tidning igår och svt rapporterar också idag.

Jag tycker det finns all anledning för de församlingar som bedriver begravningsverksamhet att ta till sig kritiken. Även om det inte formellt är så att kyrkan utnyttjar sin ställning eller att det är otillbörlig konkurrens, så tycker jag att det finns anledning att fundera kring vad som är församlingens uppgift. Jag är rätt skeptisk till att försäljning av begravningstjänster hör dit.

Andra bloggar om: , , , , ,

tisdag, februari 13, 2007

Obligatoriet - studentinflytande eller billig öl?


Stig Strömholms försvar för kårobligatoriet, eller egentligen nations-obligatoriet, har fått sveriges bloggare att gå igång. Inte minst den klatschiga rubriken "liberal-talibanerna" har fått de liberala bloggarna att se rött (eller kanske blått...)

Strömholms artikel är intressent ur flera aspekter. Försvaret av just Uppsalas (och ibland Lunds) nationer rör i reella tal en marginell del av obligatorieanslutna studenter - det är ju bara i Lund och Uppsala det finns obligatoriska nationer, och i Stockholm finns motsvarande fakultetsföreningar. De allra flesta studenterna i sverige är bara med i en studentkår, som i vissa (kanske de flesta) fall också har en del av den fest- och kulturverksamhet som nationerna har men med kortare historia, kanske färre traditioner och mindre och/eller mer nybyggda hus.

Samtidigt har försvaret av nationerna varit centralt i hur obligatoriefrågan har utvecklats - när riksdagen med två röster avslog ett avskaffande 2004 var det just på grund av två borgerliga riksdagsledamöter med starka band till uppsalas nationer, och deras uttryckliga oro för vad som skulle hända med nationerna om skattebefrielsen försvann.

Frågorna om nation och kår hänger naturlgitvis ihop, inte minst eftersom de ligger inom samma lagstiftning. Men samtidigt är det väldigt olika saker det handlar om. Kårobligatoriet handlar för de flesta studentkårer om möjligheten till studentinflytande. Nationsobligatoriet handlar om bevarandet av gamla hus, traditionstyngda sociala sammanhang och studentliv.

Nationelivet i Uppsala är på många sätt fantastiskt men samtidigt också problematiskt. Nationerna är en plats där massvis av studenter har fått ett socialt sammanhang och vänner, har fått erfarenhet av arbete (inte minst i restaurang/krogbranschen), entreprenörskap, förtroendeuppdrag och förenings- och kulturliv, det ger nätverk och blir för många ett andra hem. Nationerna har dessutom bibliotek, stipendier och bostäder som många studenter har nytta av. Själva ha jag haft oräkneliga roliga kvällar på nation under mina studier och har även varit aktiv i en nationsanknuten förening.
Samtidigt är nationerna i allmänhet inte så öppna för alla som de vill vara. Även om alla studenter är välkomna på arrangemangen är det inte alla som känner sig lika hemma i det inre föreningslivet eller organisationerna som nationerna utgör. Samma snedrekrytering och de strukturer inom akademien som gynnar dem med studievan bakgrund finns i minst lika hög grad inom nationerna. Där finns ofta en konservatism som inte finns på andra håll - ända in i detta decennium har det förekommit att homosexuella par inte tillåts gå på bal tillsammans eller hyra en lägenhet i nationsbostäder (även om det inte har varit regeln). På många nationer utgör (utomeuropeiska) utbytesstudenter en stor del av den lågbetalda arbetskraften som plockar glas, diskar, står i dörren o.s.v. medan de är väldigt få bland ämbetsmän och andra förtroendevalda på nationerna. Sett över tid har kvinnor varit underrepresenterade bland kuratorerna, nationernas ledare. Själva organisationerna som nationerna utgör är ofta hierarkiska och/eller har otydliga eller informella maktstrukturer. I princip all nationernas verksamhet kretsar kring alkohol och alkoholromantiken är mycket närvarande, samtidigt som de försök som görs att få en sundare relation till alkohol ofta inte slår igenom så tydligt som exempelvis Studenthälsan skulle önska.

Nu behöver ju studenter i Uppsala inte vara med i nation eftersom det finns en kostnadsfri och verksamhetsfri nation. men det finns ändå en väldigt tydlig norm, ett subventionerat studentliv som är det "riktiga" i Uppsala. Och det handlar till stor del om traditionella umgängesformer som verkligen inte alla trivs med.

Med allt detta sagt menar jag inte att nationerna bara är onda eller dåliga eller borde avskaffas. Däremot tycker jag att vi behöver en nyanserad diskussion. Om man vill kritisera nationerna utmålas man inom kår- och studentlivet i Uppsala ofta som "nationshatare" (ett epitet jag fick under min kårtid, trots att jag besökte nationer flera gånger i veckan) och det är väldigt svårt att få till en nyanserad debatt kring nationernas styrkor och problem och hur man kan arbeta för att få ett rikt och utvecklande studentliv - för alla.

I frågan om kårobligatoriet så tror jag att det är mycket möjligt att ha ett starkt studentinflytande utan obligatoriska kårer och att kårerna skulle kunna bli vassare och mer engagerade utan lagtvång. Men det är en fråga som ska behandlas för sig och hanteras för att hitta ett starkt och fungerande studentinflytande. Jag är inte säker på att det arbetet stärks av att kulturminnesmärka konservativa traditioner, gamla hus och billig öl.

Bilden föreställer Södermanlands-Nerikes nation (i folkmun "snerran") i Uppsala.

Andra intressanta bloggar om: , , , , , ,

måndag, februari 12, 2007

Bloggbaserad nyhet - nu med credd

Dn.se skriver idag i en kort notis om att svt visar en nerklippt version av Life on Mars, istället för originalet som visats på BBC. Den här nyheten är inte bara intressant i sig, utan kanske framförallt att det är en bloggbaserad nyhet, som dessutom ger credd till bloggaren i fråga. Det var häromdagen som Kjell Häglund på tv-bloggen weird science uppmärksammade att några scener saknades i versionen som visades på svt. och nu har även svt uppmärksammat och kommenterat saker. Extra intressant ur ett bloggnyhetsperspektiv är att artikeln inte bara nämner den aktuella bloggen utan dessutom länkar i texten. Kanske ytterligare ett tecken på att traditionella nyhetsmedia och bloggvärlden knyts närmare varandra.

Andra intressanta bloggar om: , , , , ,

söndag, februari 11, 2007

Predikan: Det levande ordet

Predikan på Sexagesima eller Reformationsdagen (11/2 -2007)
Tema: Det levande ordet
Bibeltexter: Psaltaren 119:129-135, Romarbrevet 10:13-17, Johannesevangeliet 7:40-52

Vad är ett levande ord? Kan ett ord verkligen leva? Är det inte tvärtom så att orden tråkar ut, dödar, är tomma och meningslösa – ”mycket snack och lite verkstad”, ”det är bara tomma ord” säger vi ofta. Som menade vi att det är handlingar och action, att göra något som spelar roll? Snacka går ju… Men vad är orden värda om det inte ligger något bakom? Kan en människa verkligen tro eller älska eller hoppas bara på grund av ord, av vad hon får höra?
Men ändå är ju orden viktiga. Och kanske är levande ord inte direkt levande i sig, men att de gör levande. Ord som ger hopp och livskraft, som är grundade i verklig övertygelse, kärlek, engagemang. Det finns också en väldig kraft i benämnandet, att säga som det är, att kalla saker vid dess rätta namn. Att sätta ord på det som händer, på våra tankar och känslor kan befria och göra oss hela. Sanningen ska göra er fria, står det i Johannesevangeliet. Kanske är det sådana ord som är de levande orden? Ord som också har med tron, hoppet och kärleken att göra.

Den här söndagen som har temat Det levande ordet är också reformationsdagen, den dagen då vi lägger fokus vid de saker som var centrala i den lutherska reformationen. En av de absolut vikigaste punkterna var just ordet, bibeln. Luther menade att kyrkan ägnade alldeles för mycket kraft åt onödiga eller direkt felaktiga saker och att det var viktigt att gå till källan, nämligen Bibeln. Alla skulle kunna läsa bibeln själv, på sitt eget språk, och bibelläsningen, ordet, den intellektuella förståelsen uppvärderades. Men går det att tänka likadant idag – nu när vi vet så mycket om bibelböckernas tillkomsthistoria, om arkeologi och historia, om naturvetenskap och evolution. Går det att tro på bibeln idag, utan att säga att allt som står i den är bokstavligt sant och har hänt precis som det beskrivs?

Ja, jag är övertygad om att det finns mycket att hämta i Bibeln, att Bibeln berättar sanningar om Gud, om livet och världen och om att vara människa. Det går att läsa bibeln på allvar och att ha bibeln som grund för sin kristna tro utan att vara fundamentalist eller förneka den vetenskapligt baserade kunskap vi har idag. Bibeln är inte en lärobok i evolutionsbiologi eller historia, inte en instruktionsbok med exakta angivelser för hur varje människa ska leva sitt liv i detalj, inte heller en fullständig systematisk katalog över allt vi kan veta om världen eller Gud. Bibeln är en samling texter, skrivna av människor i olika tider på olika språk, i olika genrer och med olika syften. Det som förenar dem är att de utgör trovärdiga vittnesmål om människors möte med och erfarenhet av Gud, och om Guds handlande med världen och människorna i historien. För att ett vittna ska vara trovärdigt behöver inte vittnesmålet vara fullständigt, detaljer kan skilja sig åt eller vara oklara. Ett vittnesmål är alltid en berättelse ur en persons perspektiv, per definition subjektivt, och gör inga anspråk på att ha en fullständig och objektiv kunskap. Vittnet är trovärdigt ändå – eller just därför, att människor själv berättar om sina erfarenheter.

Luther lär ha sagt att ”Bibeln är inte guds ord, men Guds ord finns i bibeln”. Jag tolkar det som att varje bokstav inte kan läsas som en instruktion direkt från Gud, men att Bibeln som helhet och i dess kärna berättar om Gud och är Guds tilltal till oss. Och framför allt så handlar bibeln om den som verkligen är Guds levande ord, Jesus Kristus. Luther kallade Kristus för Bibelns kärna och stjärna, och menade att varje bibeltext måste läsas i ljuset av Kristus, av att gud blev människa för världens skull, och att frälsningen inte är beroende av människors gärningar utan enbart av nåd. Jesus är det levande ordet, ordet och löftet som fick liv och kropp – ”ordet blev kött” som det så mustigt uttrycks i den gamla bibelöversättningen. Guds kärlek till oss är inte tomma ord, inget snack med lite verkstad. Gud har lagt handling bakom sina ord när orden blev handling. Gud är inte en avlägsen opersonlig makt som finns långt borta, utan en Gud med erfarenhet av det mänskliga livets villkor i alla dess bästa och värsta delar.

När Jesus talar till människor, talar han inte med tomma ord eller meningslöst snack. När Jesus talar väcker det liv – upprättar och befriar, tröstar och ger mod, provocerar och förbryllar. Maktens män vill göra sig av med honom samtidigt som de inte riktigt förstår vad han menar, vem har är eller vad han vill. Jesus talar med de levande orden, de som är vad vi behöver eller det som gör oss sannare och friare. Sådana ord som väcker tro, hopp och kärlek. Och Jesus kan göra det för att hans ord är grundade i handling. Han vandrar kärlekens väg och väjer inte ens för döden i sin kärlek till människorna.

Också vi kan vandra kärlekens väg, och öva oss i att tala de levande orden, orden som ger liv. Vi kan öva oss i att leva nära det levande ordet, genom bibelläsning, bön och gudstjänst, genom att finnas i de sammanhang där Kristus blir tydlig för oss. Vi kan välja att se hur vi kan sprida liv och kärlek, sanning och befrielse omkring oss, snarare än tomma ord eller ord som splittrar och förstör. I närheten kring den som själv är livet, det levande Ordet kan också vi bli redskap för att sprida de ord som leder till tro, hopp och kärlek.

Andra intressanta bloggar om: , , , , ,

lördag, februari 10, 2007

Stiftsgården in my heart - och på svt

En av mina käraste platser i världen är Stiftsgården i Rättvik, Svenska kyrkans kurs- och ungdomsgård vid Siljan. Till det yttre en kurs-, konferens- och ungdomsgård men under min tonsårstid och en bra bit längre mitt andra hem. På stiftsgården har jag lärt mig mycket om livet, mig själv, Gud, världen (inte minst om imperialism och globala orättvisor), kärleken och hur människor fungerar tillsammans.

Anledningen till denna lilla kärleksförklaring är att svt nu sänder fyra gudstjänster från Enhetens kapell på stiftsgården, men start imorgon och fyra söndagar framöver. En rad nuvarande och tidigare kända stiftsgårdsprofiler medverkar - imorgon bland annat föreståndare Christer Beijer, stiftsadjunkt Pelle Söderbäck, teologistudenten (tillika min gamla kompis) Marit Norén och musikern Kekke Paulsson.

Själv missar jag sändningen eftersom jag predikar i Köping (jodå, den kommer här sen), men ni kan liksom jag kolla på nätet i efterhand.

Andra bloggar om: , , , ,

fredag, februari 09, 2007

Mer om prästers extraknäck

Som jag skrivit om tidigare, behandlade svt:s Uppdrag Granskning häromveckan två aspekter på sidoinkomster för präster i svenska kyrkan - dels när präster har viglsar och dop "privat utanför tjänsten och tar betalt, dels biskopen i Visby Lennart Koskinen som har tagit rejält betalt för föredrag på sin fritid genom sitt företag han drev innan han blev biskop.

Båda dessa frågor har nu börjat hanteras av Svenska kyrkan. I veckan beslöt kyrkostyrelsens arbetsutskott att reglerna för prästers ersättning vid förrättningar utanför tjänsten ska ses över, rapporterar kyrkans tidning. Samma tidning har också gjort en genomgång (inte på nätet) av alla svenska kyrkans biskopar och deras sidoverksamheter, och det har visat sig att de flesta har få uppdrag vid sidan av och i princip inga är arvoderade med några stora summor. Biskopsmötet har dock bestämt sig för att ta upp frågan om sidouppdrag, och Koskinen har även anmält sig själv till Ansvarsnämnden för biskopar för att få prövat om han gjort något otillåtet.

Fortsättning lär följa.

Andra bloggar om: , , , ,

söndag, februari 04, 2007

The Queen

I helgen såg jag The Queen, en av de favorittippade filmerna inför Oscarsgalan och vinnare av två Golden Globe. Filmen handlar om den dramatiska veckan efter att prinsessan Diana dog, och framför allt om drottning Elizabeth och hennes hantering av situationen. Kungligheterna stannade på sitt slott i Skottland medan folket mer eller mindre rasade utanför Buckimham Palace i London. Tony Blair, nyligen tillträdd, försöker övertala drottningen att komma till London för att undvika ett regelrätt uppror samtidigt som hans egna opinionssiffror skjuter i höjden.

Eftersom jag själv är svag för politiska draman tyckte jag att spänningen mellan Blairs och drottningens sätt att hantera situationen, och inte minst det som skildrades som Blairs otroligt känsliga och skickliga sätt att förstå och hantera opinionen, var det mest spännande. Kungahusets oförmåga att förstå hur tiderna förändras är någon sorts grundläggande tema i filmen, men det matchas väldigt snyggt av Blairs ökade respekt och fascination av kungahuset. Blair och drottningen framstår som någon sorts antiteser, samtidigt som de på olika sätt försöker hantera och förstå samma sak - det brittiska folket. Det låter storslaget på gränsen till pretentiöst. Fast i filmen är det bara spännande och trovärdigt.

Förutom den spännande politiska situationen och karaktärernas utveckling kan man njuta av otroligt bra skådespelarinsatser, fantastiska skotska landskap, nyhetsklipp med prinsessan Diana, sörjande statschefer och masscener utanför Buckingham Palace, snygga vardagsklänningar och torr brittisk humor. Och den som liksom jag är lagd åt det anti-rojalistiska hållet får gott om vatten på sin kvarn. Kungahuset framstår inte direkt som en demokratisk institution i tiden om man säger så.

Andra intressanta bloggar om: , , ,

fredag, februari 02, 2007

Religionsneutrala helgdagar - redan tillämpat för präster

Företagarorganisationen Almega går idag ut och kräver "religionsneutrala" röda dagar, alltså att det inte självklart ska vara de kristna högtidsdagarna (+ första maj och sjätte juni) som ska vara lediga. Idag måste många människor ta tjänstledigt för att fira sina högtider. Tanken är att den arbetstagare som vill efter överenskommelse med arbetsgivaren ska kunna flytta sina lediga dagar till andra högtider eller liknande. Hanna Brandt Gozalez på fackförbundet sif säger till Kyrkans tidning att förslaget i princip är intressant men praktiska lösningar måste hittas och det får inte innebära någon försämring för de anställda.

Jag tycker att det är ett bra förslag som inte bara skulle betyda mycket för enskilda personer utan också för att förstärka Sverige som ett verkligt mångkulturellt och mångreligiöst samhälle. Med tanke på att det kommer från arbetsgivarsidan - som kanske är de som kommer att få hitta de praktiska lösnignarna och ta det eventuella merarbetet - så är kanske sannolikheten hyffsad att det går att genomföra.

Det intressanta i det här sammanhanget är att det finns ett kollektivavtal som redan tillämpar den här regeln - nämligen prästernas! Kanske inte i första hand för att garantera religionsfrihet utan frö att präster jobbar de flesta röda dagar, men rent praktiskt fungerar det likadant. Enligt vårt avtal ska vi jobba 40 timmar i veckan, men för att kompensera för de röda dagarna har vi tio sk extra fridagar, som ibland fortfarande kallas för sitt gamla namn prostdagar (av okänd anledning). Prostdagarna ska planeras i början på året och läggas ut jämnt fördelade, max ett visst antal (fem tror jag) får ligga samtidigt och får inte tas ut i samband med semester.

Så vitt jag har förstått fungerar systemet rätt bra. Det finns väl ingen anledning att det inte går att tillämpa på fler arbetsplatser och yrkeskategorier.

Andra intressanta bloggar om: , , , ,