För att styra upp lite bland de ibland spretiga inläggen på den här bloggen har jag startat en ny systerblogg till den här: Martas predikningar. Där kommer jag i fortsättningen att publicera predikningar och liknande.
Som första inlägg ligger där nu predikan jag höll i förmiddags i Köpings kyrka. Så småningom kommer jag lägga in även alla tidigare predikningar som finns på en här bloggen.
söndag, april 29, 2007
lördag, april 28, 2007
Mer dialog på första maj i Uppsala
Det drar ihop sig till första maj, denna arbetarrörelsens högtidsdag. I år laddas det ordentligt, och det är inte utan att det känns lite kul att faktiskt få demonstrera mot regeringen på riktigt. Även om det är roligare att sitta i regeringsställning än i opposition gör det ju demonstrerandet lite mindre motiverat. Antar att vi kommer se längre tåg än vanligt i år.
I Uppsala blåser förändringens vindar i partiet även över första maj-firandet. I år har nämligen de traditionella långa talen bytts ut mot dialog. Fler och fler (26/4) har kritiserat den stela envägskommunikationen och närmast ritualiserade första maj-firandet, och nu gör Uppsala abretarekommun ett försök att prova något annat. De två huvudtalarna Stefan Löfvén och Mattias Vepsä kommer hålla korta anföranden och sedan ingå i en paneldiskussion. Om jag förstått saken rätt kommer även vanliga mötesdeltagare kunna ställa frågor eller vara med och diskutera.
Det kanske inte verkar vara någon revolutionerande ny form av mötesteknik eller medborgardialog, men för att vara första maj är det närmast ett paradigmskifte. Första maj har varit manifestationernas och de långa talens dag, dagen då styrkebesked kommer från talarstolen. I år kommer styrkan av att fler än de i talarstolen får tala. Det är faktiskt stort.
(Jag var själv inte med på disktriktskongressen i Uppsala läns partidistrikt, men enligt rapporter från Erik Laakso och Peter Gustavsson verkar det inte som en slump att just Uppsala testar en ny form för första maj-firande. Som sagt, förändringens vindar blåser.)
(Parantes 2: missa inte Jonas Morians första maj-utmaning. Jag ska försöka hinna anta den!)
Andra intressanta bloggar om: politik, socialdemokraterna, första maj, förnyelse, uppsala
I Uppsala blåser förändringens vindar i partiet även över första maj-firandet. I år har nämligen de traditionella långa talen bytts ut mot dialog. Fler och fler (26/4) har kritiserat den stela envägskommunikationen och närmast ritualiserade första maj-firandet, och nu gör Uppsala abretarekommun ett försök att prova något annat. De två huvudtalarna Stefan Löfvén och Mattias Vepsä kommer hålla korta anföranden och sedan ingå i en paneldiskussion. Om jag förstått saken rätt kommer även vanliga mötesdeltagare kunna ställa frågor eller vara med och diskutera.
Det kanske inte verkar vara någon revolutionerande ny form av mötesteknik eller medborgardialog, men för att vara första maj är det närmast ett paradigmskifte. Första maj har varit manifestationernas och de långa talens dag, dagen då styrkebesked kommer från talarstolen. I år kommer styrkan av att fler än de i talarstolen får tala. Det är faktiskt stort.
(Jag var själv inte med på disktriktskongressen i Uppsala läns partidistrikt, men enligt rapporter från Erik Laakso och Peter Gustavsson verkar det inte som en slump att just Uppsala testar en ny form för första maj-firande. Som sagt, förändringens vindar blåser.)
(Parantes 2: missa inte Jonas Morians första maj-utmaning. Jag ska försöka hinna anta den!)
Andra intressanta bloggar om: politik, socialdemokraterna, första maj, förnyelse, uppsala
Röda kåren stark i Uppsala trots dåligt valdeltagande
Kårvalet är klart på Uppsala studentkår! Och det är bra och dåliga nyheter. Den sämsta nyheten är att valdeltagandet var katastrofala 7,1% - de senaste åren har det varierat mellan 11 och 14%. I år var första gången med internetval, och alla (inklusive undertecknad) har förutsatt att webbval ska öka valdeltagandet. Dags för utvärdering och omvärdering av hur valet organsieras, alltså.
Den goda nyheten är att det verkar finnas fortsatt stöd för en röd kår. Utan att ha någon aning om hur det kommer att gå i styrelsebildningen (och utan större insyn i förhandlingarna), visar valresultatet att förutsättningarna för en fortsatt s-vsf-uus-koalition eller s-vsf-gs-koalition är goda, och bättre än förutsättningarna för en högerstyrelse. En annan god nyhet är att högeroppositionen sannolikt kommer att bli seriösare och mer konstruktiv under nästa år eftersom den kommer att ledas av borgerliga studenter medan halvera åkt ut helt. Och tramspartierna gotiska förbundet och NSDAP kom inte heller in.
Valresultat i mandat (årets mandat inom parantes):
Vänsterns studentförbund (vsf): 8 (7)
Uppsala universitets studenter (uus): 8 (7)
Socialdemokratiska studneter (s): 7 (8)
Borgerliga studenter: 7 (-, nybildat)
Piratstudenterna: 6 (3)
Gröna studenter (gs): 5 (6)
Halvera.nu 0 (5)
Gotiska Förbundet 0 (-)
NSDAP 0 (-)
Valresultatet fanns först hos Anna Ardin.
Andra intressanta bloggar om: politik, uppsala, kårval, s-studenter, uppsala studentkår, studenter
Den goda nyheten är att det verkar finnas fortsatt stöd för en röd kår. Utan att ha någon aning om hur det kommer att gå i styrelsebildningen (och utan större insyn i förhandlingarna), visar valresultatet att förutsättningarna för en fortsatt s-vsf-uus-koalition eller s-vsf-gs-koalition är goda, och bättre än förutsättningarna för en högerstyrelse. En annan god nyhet är att högeroppositionen sannolikt kommer att bli seriösare och mer konstruktiv under nästa år eftersom den kommer att ledas av borgerliga studenter medan halvera åkt ut helt. Och tramspartierna gotiska förbundet och NSDAP kom inte heller in.
Valresultat i mandat (årets mandat inom parantes):
Vänsterns studentförbund (vsf): 8 (7)
Uppsala universitets studenter (uus): 8 (7)
Socialdemokratiska studneter (s): 7 (8)
Borgerliga studenter: 7 (-, nybildat)
Piratstudenterna: 6 (3)
Gröna studenter (gs): 5 (6)
Halvera.nu 0 (5)
Gotiska Förbundet 0 (-)
NSDAP 0 (-)
Valresultatet fanns först hos Anna Ardin.
Andra intressanta bloggar om: politik, uppsala, kårval, s-studenter, uppsala studentkår, studenter
fredag, april 27, 2007
Dagens must-read
är Katrine Kielos artikel i Tiden, publicerad på hennes blogg, om identitetspolitik och vad socialdemokratin borde ägna sig åt istället. Det är en mycket pedagogisk och klar redogörelse för vad identitetspolitik är (åtminstone enligt Kielos definition), vad som är problemet med den ur ett socialdemorkatiskt perspektiv och vad partiet borde ägna sig åt istället.
Efter Katrines gästblogg hos PromeMorian om identitetspolitik blev det en rejäl men ganska förvirrad debatt i delar av den svenska (socialdemokratiska) bloggosfären. Jag skulle tro att begreppen i och med det här är ordentligt utredda och att det är dags att ta tag i frågan på allvar.
Jag blev inspirerad att fundera vidare, och har i nuläget inte så mycket klokt att tillföra. Läs och debattera på Katrines blogg istället.
Andra bloggar om: politik, socialdemokraterna, identitetspolitik, bloggtips, katrine kielos
Efter Katrines gästblogg hos PromeMorian om identitetspolitik blev det en rejäl men ganska förvirrad debatt i delar av den svenska (socialdemokratiska) bloggosfären. Jag skulle tro att begreppen i och med det här är ordentligt utredda och att det är dags att ta tag i frågan på allvar.
Jag blev inspirerad att fundera vidare, och har i nuläget inte så mycket klokt att tillföra. Läs och debattera på Katrines blogg istället.
Andra bloggar om: politik, socialdemokraterna, identitetspolitik, bloggtips, katrine kielos
torsdag, april 26, 2007
Sista chansen...
... att rösta i Uppsala studentkårs kårval är idag torsdag kl 22.00. Det gör smidigast via kårvalets hemsida, det enda du behöver är koden på kårleget.
Jag tycker att du ska rösta på s-studenter, som jag skrivit om tidigare. Vill man veta mer om de andra partierna, kolla in valsidan.
Och till skillnad från en del andra tycker jag att borgerliga studenters omskrivna valfilm (finns på valsidan) är jätterolig. Och hellre seriösa borgerliga studenter än populisterna halvera. Men jag hoppas ju såklart att kåren fortsätter målas röd på insidan även nästa år.
Andra bloggar om: politik, kårval, s-studenter, studenter, utbildning, uppsala
Jag tycker att du ska rösta på s-studenter, som jag skrivit om tidigare. Vill man veta mer om de andra partierna, kolla in valsidan.
Och till skillnad från en del andra tycker jag att borgerliga studenters omskrivna valfilm (finns på valsidan) är jätterolig. Och hellre seriösa borgerliga studenter än populisterna halvera. Men jag hoppas ju såklart att kåren fortsätter målas röd på insidan även nästa år.
Andra bloggar om: politik, kårval, s-studenter, studenter, utbildning, uppsala
onsdag, april 25, 2007
Jag tror fortfarande på förnyelsen
Eftersom jag uppenbarligen inte anses höra till socialdemokratins viktigare opinionsbildare (sannolikt helt med rätta) har jag inte fått något förhandsex av den nya "samtalsboken" eller vad den ska kallas, ”På väg- om drömmar ilska och vilja”. Jag har alltså inte läst den eller ens sett den i sinnevärlden. Men när jag läser vad Katrine Kielos skriver om den gör det mig orolig. Och lite förvånad.
Kielos sågar den fullständigt, och menar att den varken ifrågasätter särskilt mycket av det gamla eller uppmuntrar till någon egentlig debatt eller diskussion om vart partiet eller politiken ska ta vägen. Det gör mig orolig, eftersom om det är något partiet behöver just nu så är det en seriös framtidsdiskussion, inte fler klatschiga meningslösa slogans från partihögkvarteret.
Men det gör mig också förvånad, och det är det som gör att oron inte biter sig fast. Jag tycker nämligen att rätt mycket på sistone tyder på att det inte är den här typen av icke-politik som är på ingång från Sahlin och den nya ledningen. Sahlin har redan tagit tjuren vid hornen gällande framtiden för samarbetet med v och mp, och de arbetsgrupper som hon tillsatte tror jag på som en väg till verklig självrannsakan och förnyelse i partiet (som har jag redan kommenterat). Boken presenteras också av Carin Jämtin och Luciano Astudillo, två av mina favoriter som jag har sett som några av dem som kommer att leda debatten framåt på allvar och som inte varit rädda för självkritik gällande partiet.
Tills motsatsen bevisas väljer jag att tro att det här är en kvardröjande effekt av det gamla, en rest av den allmäna kongressyran. Någon sorts diskussionsprotokoll i pocketformat som avslutar den gamla tiden i väntan på ett rejält rådslagsmaterial om de fyra framtidsämnena jobben, miljön, välfärden och internationellt samarbete. Och i det rådslagsmaterialet hoppas jag på ideologiska resonemang, konkreta förslag och öppenhet för en verklig framtidsdebatt.
Återkommer med en riktig kommentar när jag - som alla andra medlemmar i partiet - får boken hemskickad.
Andra intressanta bloggar om: politik, socialdemokraterna, på väg, katrine kielos, förnyelse
Kielos sågar den fullständigt, och menar att den varken ifrågasätter särskilt mycket av det gamla eller uppmuntrar till någon egentlig debatt eller diskussion om vart partiet eller politiken ska ta vägen. Det gör mig orolig, eftersom om det är något partiet behöver just nu så är det en seriös framtidsdiskussion, inte fler klatschiga meningslösa slogans från partihögkvarteret.
Men det gör mig också förvånad, och det är det som gör att oron inte biter sig fast. Jag tycker nämligen att rätt mycket på sistone tyder på att det inte är den här typen av icke-politik som är på ingång från Sahlin och den nya ledningen. Sahlin har redan tagit tjuren vid hornen gällande framtiden för samarbetet med v och mp, och de arbetsgrupper som hon tillsatte tror jag på som en väg till verklig självrannsakan och förnyelse i partiet (som har jag redan kommenterat). Boken presenteras också av Carin Jämtin och Luciano Astudillo, två av mina favoriter som jag har sett som några av dem som kommer att leda debatten framåt på allvar och som inte varit rädda för självkritik gällande partiet.
Tills motsatsen bevisas väljer jag att tro att det här är en kvardröjande effekt av det gamla, en rest av den allmäna kongressyran. Någon sorts diskussionsprotokoll i pocketformat som avslutar den gamla tiden i väntan på ett rejält rådslagsmaterial om de fyra framtidsämnena jobben, miljön, välfärden och internationellt samarbete. Och i det rådslagsmaterialet hoppas jag på ideologiska resonemang, konkreta förslag och öppenhet för en verklig framtidsdebatt.
Återkommer med en riktig kommentar när jag - som alla andra medlemmar i partiet - får boken hemskickad.
Andra intressanta bloggar om: politik, socialdemokraterna, på väg, katrine kielos, förnyelse
tisdag, april 24, 2007
måndag, april 23, 2007
Katrine är tillbaks!
Åter i verkligheten efter fyra dagar på Gotland så finns det lite i nyhetsflödet att ta tag i. Och en av de glädjande nyheterna är att Katrine Kielos blogg har vaknat till liv igen! Hon har hittills skrivit om debattstrategi gentemot sd och tafsande riksdagsmän och vi hoppas på mer. Välkommen tillbaks!
Andra bloggar om: bloggtips, katrine kielos
Andra bloggar om: bloggtips, katrine kielos
söndag, april 22, 2007
SFS direkt: Mentometermannen och e-yrkanden
I år har SFS-FUM varit betydligt mer hi-tech än tidigare år. Dels används så lite papper som möjligt, vilket är genomförbart eftersom mötespresidiet är helt datoriserat. Yrkanden kan mailas under pågående möte och protokoll och handlingar ligger som pdf-filer på hemsidan och läggs upp kontinuerligt. Mycket riktigt sitter också nästan varannan ledamot med en laptop i knät. För den som inte har tillgång till dator finns en extra tillgänglig för alla.
Den mer spännande hi-techgrejen är mentometerknapparna. För första gången genomförs omröstningarna med mentometer, vilket sparade extremt mycket tid vid presidievalet (valresultet klart efter c:a 30 sekunder istället för kanske 30 minuter) och även vid alla andra voteringar. Utrustningen sköts av "mentometermannen", Jan-Klas Neuman, som blivit något av en maskot under mötet. En riktig hjälte som suttit med under hela mötet, till skillnad från de flesta andra som kunnat bytas av med ersättare.
Andra bloggar om: sfs, sfsfum, mentometer
Den mer spännande hi-techgrejen är mentometerknapparna. För första gången genomförs omröstningarna med mentometer, vilket sparade extremt mycket tid vid presidievalet (valresultet klart efter c:a 30 sekunder istället för kanske 30 minuter) och även vid alla andra voteringar. Utrustningen sköts av "mentometermannen", Jan-Klas Neuman, som blivit något av en maskot under mötet. En riktig hjälte som suttit med under hela mötet, till skillnad från de flesta andra som kunnat bytas av med ersättare.
Andra bloggar om: sfs, sfsfum, mentometer
SFS direkt: Verksamhetsplanen
Det råder lite trött söndagmorgonsstämning i plenum här på SFS-FUM, trots att mötet ajournerades redan vid nio igår kväll. Nu är vi snart klara med verksamhetsplanen, och de viktigaste frågorna under nästa år kommer att handla om samverkan mellan högskolan och det omgivande samhället och om hur studentinflytandet ska säkras när kårobligatoriet försvinner. Eftersom jag har varit upptagen med olika val under gårdagen har jag inte följt debatten och vet inte så mycket om varken hur debatten har gått eller detaljerna i den färdiga verksamhetsplanen.
I SFS har verksamhetsplanen en stark ställning - det är den som avgör vilka frågor styrelsen och kansliet ska arbeta med under året, och sätter i bästa fall en del av agendan för den utbildningspolitiska debatten, i den mån SFS kan lyfta frågor och initiera debatt. De senaste åren har studenters ekonomi haft en framträdande plats i SFS verksamhetsplan och har ju också fått stort genomslag i debatten inte minst inför valet.
Mer info lär komma snart på SFS hemsida.
Andra bloggar om: sfs, sfsfum
I SFS har verksamhetsplanen en stark ställning - det är den som avgör vilka frågor styrelsen och kansliet ska arbeta med under året, och sätter i bästa fall en del av agendan för den utbildningspolitiska debatten, i den mån SFS kan lyfta frågor och initiera debatt. De senaste åren har studenters ekonomi haft en framträdande plats i SFS verksamhetsplan och har ju också fått stort genomslag i debatten inte minst inför valet.
Mer info lär komma snart på SFS hemsida.
Andra bloggar om: sfs, sfsfum
lördag, april 21, 2007
SFS direkt: Bilder från FUM
Jag har klantigt nog inte tagit med sladden till min kamera, därav bristen på bilder här på bloggen. Desto fler bilder från SFS-FUM i Visby finns hos Klas-Herman Lundgren.
Det finns fler bloggare här också, nämligen Alfred Gunnarsson från TLTH (Teknologkåren i Lund) och Jocke "Sulan" Qvarnström från S:HiK (Kalmar). Både dessa bloggare har uppdaterat betydligt fler gånger än jag och visar sina respektive perspektiv från SFS-FUM.
Andra bloggar om: sfs, sfsfum, bilder, bloggtips
Det finns fler bloggare här också, nämligen Alfred Gunnarsson från TLTH (Teknologkåren i Lund) och Jocke "Sulan" Qvarnström från S:HiK (Kalmar). Både dessa bloggare har uppdaterat betydligt fler gånger än jag och visar sina respektive perspektiv från SFS-FUM.
Andra bloggar om: sfs, sfsfum, bilder, bloggtips
SFS direkt: Uppsala studentkårs jämställdhetsgrupp får pris
För andra året i rad delar SFS ut ett jämställdhetspris under fum, och i år har priset tilldelats Uppsala studentkårs jämställdhetsgrupp. Ur pressmeddelandet:
Motiveringen lyder: Uppsala studentkårs jämställdhetsgrupp tilldelas SFS jämställdhetspris 2007 för att ha visat att det, även i en stor och komplicerad organisation, går att granska jämställdhetsarbetet på alla nivåer. Tack vare jämställdhetsgruppens starka, ideella engagemang går det inte att blunda för frånvaron av konkret jämställdhetsarbete i verksamhet som direkt berör studenter.
En väldigt glad Anna Ardin, jämlikhetsansvarig på Uppsala studentkår, tog emot priset under banketten igår och berättade om hur gruppen tagit in jämställdhetsplaner från uppsala universitets samtliga institutioner, granskat dem och kommit fram till att de var undermåliga. Gruppen har också hjälpt institutionerna förbättra sina planer vilket förhoppningsvis kommer att förbättra jämställdheten på hela universitetet.
Andra intressanta bloggar om: politik, sfs, sfsfum, anna ardin, jämställdhet, pris
fredag, april 20, 2007
SFS direkt: stadgedebatt
I vanlig ordning har stadgeändringar varit en stor punkt på SFS fullmäktige. Varje år brukar en eller ett par frågor bli riktigt heta potatisar och så även i år. Av någon anledning brukar SFS vara väldigt intresserade av just frågor kring organisationen som sådan, och då är naturligtvis stadgarna viktiga.
Årets heta potatisar gällande stadgan handlade dels om styrelsens storlek, dels detaljer kring hur val av styrelse sker. Och efter att frågan om att minska styrelsen har diskuterats i sisådär 4-5 år utan att fatta beslut har sfs nu till slut beslutat att minska styrelsen från 23 personer till 19. I frågan om styrelsevalet så är det lite för tekniskt komplicerat för att sammanfatta i några meningar - men ändringarna gick inte igenom. Kanske måste frågan processas några år till, precis som styrelsens storlek...
Stadgediskussionen avslutades före lunch och under eftermiddagen har verksamhetsplanen behandlats i åsiktstorg, och imorgon ska belsut fattas i plenum. Nu pågår debatt om samverkan mellan utbildning och arbetsliv, och senare ikväll blir det bankett.
Andra bloggar om: sfs, sfsfum, stadgar
Årets heta potatisar gällande stadgan handlade dels om styrelsens storlek, dels detaljer kring hur val av styrelse sker. Och efter att frågan om att minska styrelsen har diskuterats i sisådär 4-5 år utan att fatta beslut har sfs nu till slut beslutat att minska styrelsen från 23 personer till 19. I frågan om styrelsevalet så är det lite för tekniskt komplicerat för att sammanfatta i några meningar - men ändringarna gick inte igenom. Kanske måste frågan processas några år till, precis som styrelsens storlek...
Stadgediskussionen avslutades före lunch och under eftermiddagen har verksamhetsplanen behandlats i åsiktstorg, och imorgon ska belsut fattas i plenum. Nu pågår debatt om samverkan mellan utbildning och arbetsliv, och senare ikväll blir det bankett.
Andra bloggar om: sfs, sfsfum, stadgar
torsdag, april 19, 2007
SFS direkt: Nya presidiet
SFS direkt: Pelle och Anna valda
Pelle Rödin väljs om till ett andra år som vice ordförande för sfs och Anna Peterson från Chalmers, Göteborg blir den tredje personen i presidiet. För en dryg timme sedan var valet klart, och nu vet vi alltså att det är Elin, Pelle och Anna som ska leda SFS under nästa år.
Som ordförande i valberedningen är det naturligtvis extra roligt att gratulera dessa som dessutom utgjorde vårt förslag.
Pressmeddelande från SFS finns här.
Andra bloggar om: politik, sfs, studenter, pelle rödin, anna peterson, sfsfum
Som ordförande i valberedningen är det naturligtvis extra roligt att gratulera dessa som dessutom utgjorde vårt förslag.
Pressmeddelande från SFS finns här.
Andra bloggar om: politik, sfs, studenter, pelle rödin, anna peterson, sfsfum
SFS direkt: Elin omvald!
Elin Rosenberg blev nyss omvald till ordförande för Sveriges förenade studentkårer. Elin har varit ordförande under ett år och kommer nu alltså att sitta ett år till. Grattis Elin!Nu pågår pläderingar för olika kandidater till vice ordförande. Elin var enda kandidat till ordförandeposten, men nu finns tre kandidater till de två vice-posterna. Rapport kommer om en stund...
Andra bloggar om: politik, sfs, elin rosenberg, studenter
SFS direkt: snart öppnar SFSFUM
Sitter nu i Wisby strands plenumsal och om några minuter ska sfs fullmäktige klubbas igång. Efter lite strul för oss macanvändare är nu tekniken med oss, nätverket fungerar och alla är glada.
Första viktiga punken (efter formalia) är val av ordförande och vice ordförande i eftermiddag. Räkna med direktrapport här i bloggen...
Andra bloggar om: politik, sfs, studenter, visby, sfsfum
Första viktiga punken (efter formalia) är val av ordförande och vice ordförande i eftermiddag. Räkna med direktrapport här i bloggen...
Andra bloggar om: politik, sfs, studenter, visby, sfsfum
onsdag, april 18, 2007
Bloggblogg: till Visby på studentutflykt
Ikväll styr jag kosan mot rosornas ö och en utflykt till student(kårs)livet: SFS fullmäktige i Visby. Nu blir det fyra dagars utbildningspolitik, personval och kårmuppsmingel. Jag är ordförande i valberedningen/valnämnden, så för min del blir det nog mest rösträknande och annat pysslande. Och såklart rätt mycket minglande med nya och gamla kårvänner.
Fullmäktige ska äga rum i alldeles nya Wisby strand congress & event och enligt förhandsryktena ska uppkopplingen fungera bra - det kan alltså bli lite bloggande för min del...
Andra bloggar om: sfs, studenter, visby, gotland, sfsfum
Fullmäktige ska äga rum i alldeles nya Wisby strand congress & event och enligt förhandsryktena ska uppkopplingen fungera bra - det kan alltså bli lite bloggande för min del...
Andra bloggar om: sfs, studenter, visby, gotland, sfsfum
måndag, april 16, 2007
En man åt Victoria - årets satir?
Jag råkade nyss slå på TV7 (=aftonbladet) och hamnade mitt i vad som verkar vara en kandidat att bli årets roligaste satir:En man åt Victoria.Under devisen "Du betalar för henne. Du väljer honom." presenteras en rad lämpligare män åt kronprinsessan än gymägaren Daniel, och sedan får tittarna rösta efter att ha fått dem recenserade av Ameila Adamo och kändisreportern Maria Roswall. I det här första programmet är de fem kandiderna prinsar, i kommande program ska andra lämpliga kandidater i olika kategorier presenteras.
Allt är precis över gränsen - det måste vara på skämt. Men helt säkert är det inte med tanke på hur kungajournalistiken (eller vad det ska kallas) ibland ser ut...
Vill du ha en åsikt om aftonbladets prinsar, kan du rösta här.
Andra intressanta bloggar om: monarki, victoria, satir, en man åt victoria, politik
söndag, april 15, 2007
Mind the gap!
Ytterligare ett säkert vårtecken är här: kårvalsdags! Årets nyhet i Uppsala är att röstning i år sker på internet, förutom på kåren och campus. Och mitt kära s-studenter ställer naturligtvis upp, i år med smarta kampanjen Mind the gap. Klicka på rubrikerna för mer info.
Mind the gap
Brygga avståndet mellan studietid och arbetsliv!
Alla ska få in en fot på arbetsmarknaden redan under sin studietid. S-studenter vill fortsätta arbeta för att all utbildning ska ha en vettig arbetslivsanknytning och att studenter ska ha möjlighet till praktik samt en förbättrad verksamhetsförlagd utbildning (VFU). För doktorander bör universiteten erbjuda valfria kurser utanför själva avhandlingsområdet för att öka nydisputerades anställningsbarhet.
Minska klyftan mellan mäns och kvinnors villkor!
Kvinnors och mäns villkor inom akademin skiljer sig åt. Kvinnliga studenter mår
sämre än manliga, och kvinnor är fortfarande underrepresenterade inom de högre skikten i akademin. S-studenter kommer att prioritera jämställdhetsarbetet.
Fyll hålrummet mellan förväntningar och upplevelse!
Utbildningens kvalitet kan bli bättre. Minst 10 timmars lärarledd undervisning i
veckan och små grupper som möjliggör diskussion och frågor är vårt krav.
S-studenter kommer även att arbeta för bättre uppsatshandledning och ett bredare urval av teoretiska perspektiv i kurslitteraturen.
Utplåna skillnaden i chanser och möjligheter!
Det är 6-7 gånger större chans att man läser på universitetet om man kommer från en akademikerfamilj än om man har arbetarbakgrund. Det finns också en stor skillnad mellan olika etniska grupper. S-studenter kommer att fortsätta arbeta för att bryta den sociala och etniska snedrekryteringen till universitetet.
Slut gapet mellan studenters inkomster och utgifter!
Studiemedlet ligger under existensminimum. S-studenter kommer att fortsätta
arbeta för ett höjt studiemedel, rätt till socialbidrag vid arbetslöshet på sommaren, förbättrade sjukskrivningsvillkor, billigare kurslitteratur och bra studentrabatter. Vi tycker även att doktorander ska ha schysst finansiering och målet är att alla som doktorerar ska ha en fast tjänst.
fredag, april 13, 2007
Isobel om feminism, kärlek och snälla killar
Ibland är det liksom svårt att ta på, den motvind man som feminist kan känna i sammanhang eller bland människor som säger sig vara för samma saker som en själv. De på sistone väl debatterade "snälla killarna" exempelvis. Isobel sätter fingret på problemet hos en sådan idag. Läs!
(Hon kommenterar artikeln i sin blogg också)
Andra bloggar om: bloggtips, feminism, kärlek, Isobel Hadley-Kamptz, snälla killar
(Hon kommenterar artikeln i sin blogg också)
Andra bloggar om: bloggtips, feminism, kärlek, Isobel Hadley-Kamptz, snälla killar
tisdag, april 10, 2007
En liten bloggpärla
Tillbaks i vardagen i Köping tänkte jag passa på att tipsa om en liten bloggpärla: Notisören. Varje dag postar notisören en bild med liten kommentar om en plats, byggnad eller fenomen i Köping med omnejd. Inget fancy, bara ett sätt att varje dag lära sig något nytt om stan. Ganska anspråkslöst och alldeles underbart!
Andra bloggar om: bloggtips, köping
Andra bloggar om: bloggtips, köping
måndag, april 09, 2007
Predikan: Livet är starkare än döden
Här kommer lite i efterhand min påsknattspredikan. Den hölls på Finnåkers kursgård under ett (ungdoms)rollspelsläger med Camelot, en lokalavdelning i Svenska kyrkans unga som sysslar med spel och rollspel i olika former.
Påsknatten är en av de mest dramatiska tidpunkterna på året. Efter långfredagens lidande och smärta, det totala mörkret och döden och därefter påskaftons vakuum kommer så vändpunkten. På påsknatten så är plötsligt allting möjligt. Det som var dött, över, slut, finns igen. Han som var död är borta ur graven, och snart kommer de få möta honom igen. Det är natten då allt är möjligt, då hoppet får kraft, då vi får tro på att livet är starkare än döden.
När jag tänker på vad som är det mest centrala i min tro, vad som liksom är hela grejen med kyrkan och kristendomen och alltihop, då är det just den här natten. Natten då Kristus uppstår från det döda. Hoppet som den symboliserar och förkroppsligar, övertygelsen om att livet är starkare än döden, och den kraft som gör livet starkare är kärlek. Att Gud älskar människorna så mycket att Gud själv blir människa i Jesus, och sedan solidariserar sig med oss så mycket att han delar våra livsvillkor ända in i svek, tortyr och död. Men den kärleken är så stark att döden inte kan övervinna den och livet står som segrare.
När jag menar att uppståndelsen är det centrala i min tro, då menar jag det på olika sätt. Dels spelar det roll att det en gång har hänt. Att personen Jesus faktiskt levde och dog, och att han övervann döden genom Guds kärlek. Det spelar också roll med uppståndelsen så som man säger i trosbekännelsen - de dödas uppståndelse en gång vid tidens slut. Jag tror att Guds kärlek kommer att räcka för att alla människor oavsett vilka de är och hur de tänkt eller trott i sina liv ska få en möjlighet att leva även efter döden. Guds kärlek till alla kommer vara starkare än döden när tiden tar slut.
Men jag tror inte att uppståndelsen bara var något som hände en gång för länge sedan, eller något som kommer att hända när tiden eller världen tar slut. Det som gör att jag tror på uppståndelsen, och det som gör uppståndelsen viktig, det är att uppståndelsen händer hela tiden. Jag tror att Guds kärlek gör att livet är starkare än döden på olika sätt redan här och nu. Uppståndelsemönstret kan vi se spår av överallt. Min tydligaste bild för det här fick jag när jag för några år sedan fick möjligheten att åka till Zimbabwe i några månader. Ni har säkert hört en del på nyheterna om hur det är där nu, och det var nästan lika illa redan då. Det var som att resa i döden. Dels bokstavligt talat - där har minst en fjärdedel av den vuxna befolkningen HIV. I massvis med byar och städer har nästan hela den produktiva befolkningen dött ut - kvar finns gamla och barn. Förutom att massor med människor dör, innebär det att hela samhället håller på att förfalla, exempelvis är dödsfrekvensen bland lärare så hög att det dör fler lärare varje år än som nyutbildas. De barn som lämnas utnyttjas ofta på olika sätt, och människor får inte den vård de skulle kunna eftersom ekonomiska och andra förutsättningar saknas. Som om det inte var nog med AIDS, så är landet fattigt, de har flera år varit torka och ont om mat, och det råder ett hårt förtryckande politiskt system med våld och hot, ingen yttrandefrihet och alla resurser i landet har antingen tagits av ledarna eller helt enkelt förslösats - stora delar av den bördiga jorden ligger obrukad. Som sagt, på många sätt var det döden. Men samtidigt fanns det liv trots allt. Varje morgon gick människor upp, lagade frukost till sina barn, gick till jobbet, på sjukhuset ute på landet där jag bodde gjorde sjuksköterskorna "ultraljud" med en tratt på de gravida kvinnorna, de odlade och gav vatten till sitt boskap. Och det kändes som att de varje morgon bara genom att gå upp skrattade döden i ansiktet. Mitt i döden fanns det livskraft, livsgnista, hopp. Inte så att de inte förtvivlade eller inte ville att det skulle bli bättre. Absolut. Men mitt i döden fanns det liv, fanns det hopp. Och för mig är det en bild av att det kan finnas uppståndelse, liv som döden inte kan övervinna. Och det har sin grund i kärlek.
Och det är inte bara i sådana extrema situationer som uppståndelsemönstret visar sig. När någon plötsligt vågar säga ifrån när någon i deras närhet blir mobbad eller illa behandlad. När den som är ensam får nya vänner eller finner en plats där hon eller han kan vara sig själv. När en politisk ledare väljer att inte ta den fega vägen utan riskerar sin position för att få igenom ett fredsavtal eller en social reform. När nya plantor växer upp i öknen. Det kanske inte framstår som så stora under som att en människa väcks till liv från döden. Men liv i döden, och en kärlek som bär vad som än händer, det är det som uppståndelsen handlar om. Och tron och hoppet om uppståndelse, om liv mitt i döden, det är det som vi firar i natt.
Andra bloggar om: predikan, kyrkan, påsk, uppståndelsen, liv
Påsknatten är en av de mest dramatiska tidpunkterna på året. Efter långfredagens lidande och smärta, det totala mörkret och döden och därefter påskaftons vakuum kommer så vändpunkten. På påsknatten så är plötsligt allting möjligt. Det som var dött, över, slut, finns igen. Han som var död är borta ur graven, och snart kommer de få möta honom igen. Det är natten då allt är möjligt, då hoppet får kraft, då vi får tro på att livet är starkare än döden.
När jag tänker på vad som är det mest centrala i min tro, vad som liksom är hela grejen med kyrkan och kristendomen och alltihop, då är det just den här natten. Natten då Kristus uppstår från det döda. Hoppet som den symboliserar och förkroppsligar, övertygelsen om att livet är starkare än döden, och den kraft som gör livet starkare är kärlek. Att Gud älskar människorna så mycket att Gud själv blir människa i Jesus, och sedan solidariserar sig med oss så mycket att han delar våra livsvillkor ända in i svek, tortyr och död. Men den kärleken är så stark att döden inte kan övervinna den och livet står som segrare.
När jag menar att uppståndelsen är det centrala i min tro, då menar jag det på olika sätt. Dels spelar det roll att det en gång har hänt. Att personen Jesus faktiskt levde och dog, och att han övervann döden genom Guds kärlek. Det spelar också roll med uppståndelsen så som man säger i trosbekännelsen - de dödas uppståndelse en gång vid tidens slut. Jag tror att Guds kärlek kommer att räcka för att alla människor oavsett vilka de är och hur de tänkt eller trott i sina liv ska få en möjlighet att leva även efter döden. Guds kärlek till alla kommer vara starkare än döden när tiden tar slut.
Men jag tror inte att uppståndelsen bara var något som hände en gång för länge sedan, eller något som kommer att hända när tiden eller världen tar slut. Det som gör att jag tror på uppståndelsen, och det som gör uppståndelsen viktig, det är att uppståndelsen händer hela tiden. Jag tror att Guds kärlek gör att livet är starkare än döden på olika sätt redan här och nu. Uppståndelsemönstret kan vi se spår av överallt. Min tydligaste bild för det här fick jag när jag för några år sedan fick möjligheten att åka till Zimbabwe i några månader. Ni har säkert hört en del på nyheterna om hur det är där nu, och det var nästan lika illa redan då. Det var som att resa i döden. Dels bokstavligt talat - där har minst en fjärdedel av den vuxna befolkningen HIV. I massvis med byar och städer har nästan hela den produktiva befolkningen dött ut - kvar finns gamla och barn. Förutom att massor med människor dör, innebär det att hela samhället håller på att förfalla, exempelvis är dödsfrekvensen bland lärare så hög att det dör fler lärare varje år än som nyutbildas. De barn som lämnas utnyttjas ofta på olika sätt, och människor får inte den vård de skulle kunna eftersom ekonomiska och andra förutsättningar saknas. Som om det inte var nog med AIDS, så är landet fattigt, de har flera år varit torka och ont om mat, och det råder ett hårt förtryckande politiskt system med våld och hot, ingen yttrandefrihet och alla resurser i landet har antingen tagits av ledarna eller helt enkelt förslösats - stora delar av den bördiga jorden ligger obrukad. Som sagt, på många sätt var det döden. Men samtidigt fanns det liv trots allt. Varje morgon gick människor upp, lagade frukost till sina barn, gick till jobbet, på sjukhuset ute på landet där jag bodde gjorde sjuksköterskorna "ultraljud" med en tratt på de gravida kvinnorna, de odlade och gav vatten till sitt boskap. Och det kändes som att de varje morgon bara genom att gå upp skrattade döden i ansiktet. Mitt i döden fanns det livskraft, livsgnista, hopp. Inte så att de inte förtvivlade eller inte ville att det skulle bli bättre. Absolut. Men mitt i döden fanns det liv, fanns det hopp. Och för mig är det en bild av att det kan finnas uppståndelse, liv som döden inte kan övervinna. Och det har sin grund i kärlek.
Och det är inte bara i sådana extrema situationer som uppståndelsemönstret visar sig. När någon plötsligt vågar säga ifrån när någon i deras närhet blir mobbad eller illa behandlad. När den som är ensam får nya vänner eller finner en plats där hon eller han kan vara sig själv. När en politisk ledare väljer att inte ta den fega vägen utan riskerar sin position för att få igenom ett fredsavtal eller en social reform. När nya plantor växer upp i öknen. Det kanske inte framstår som så stora under som att en människa väcks till liv från döden. Men liv i döden, och en kärlek som bär vad som än händer, det är det som uppståndelsen handlar om. Och tron och hoppet om uppståndelse, om liv mitt i döden, det är det som vi firar i natt.
Andra bloggar om: predikan, kyrkan, påsk, uppståndelsen, liv
fredag, april 06, 2007
Bloggblogg: Glad påsk!
Jag åker ut på landet över helgen och kommer inte att kunna blogga eller kolla kommentarer. Jag slår på moderering, så kommentera gärna så kommer de upp efter helgen.Glad påsk!
Predikan: så som Jesu smärta var - aldrig någons varit har?
Predikan idag på långfredagen, Johannesevangeliet 19:17-37. Psalmen som nämns är nr 142 i psalmboken: Skåda, skåda, nu här alla.
Så som Jesus smärta var, aldrig någons varit har.
Det sjöng vi i psalmen i början på gudstjänsten. Men jag vet faktiskt inte om det är sant. Går det att mäta smärta och lidande? Kan de jämföras?
I en by i Zimbabwe följer en åldrande kvinna sin son till graven. Barnbarnen går bredvid, som de gjorde också vid sin mammas begravning något år tidigare. Nu ser deras familj ut som så många andra här - farmor, farfar och barnbarn. AIDS har svept bort en hel generation - det är inte bara ett lidande för varje människa som förloras, utan också ett långsiktigt lidande för hela samhället. Hur ska de gamla orka bruka jorden? Hur ska döttrarna klara skolgången utan en "Sugar Daddy" - någon som betalar skolavgifter och böcker och kläder i utbyte mot sexuella tjänster? Och hur ska det ens kunna finnas skolor och sjukhus och vägar och allt annat i ett land som inte bara drabbats av en omänsklig sjukdom som slår ut stora delar av den arbetande och skattebetalande befolkningen, utan också av torka och hårt politiskt förtryck? Och hur mäter man den smärtan?
På förlossningsavdelningen kommer de inrusande med skräck i blicken. Hon har så ont, och han är så rädd. Efter flera missfall trodde de verkligen, den här gången skulle det gå. Som de hade längtat efter det här barnet. De hade klarat sig förbi den första kritiska tiden, och förbi gränsen när det brukar gå att rädda även mycket små barn. Men det räckte inte. Innan de hinner göra kejsarsnittet har barnets hjärta redan slutat slå. Och föräldrarna står både inför den gränslösa sorgen och snart beslutet: är det värt smärtan att försöka igen? Hur många gånger klarar en människa att hoppas och sedan se hoppet krossas brutalt?
På spanska solkusten sköljs ännu en kropp upp på stranden. En ung kille, desperat efter livschanser och en annan framtid än den i fattigdom och hopplöshet, tog risken. Han satsade alla pengar han hade och försökte bege sig till Europa. Men som så många andra små och dåliga båtar från Nordafrika klarade inte den här att ta sig fram, och killen som nu flyter i vattnet är en av tiotusentals som hittas drunknade längs Europas stränder varje år. Och då vet vi inte heller hur många som aldrig ens når land utan drunknar till havs. Människor som är beredda att riskera sina liv för chansen att kanske, kanske slippa undan fattigdomen - och måste ta en livsfarlig väg eftersom de rika länderna stängt sina gränser.
På en kvinnojour någonstans i Mälardalen kommer en kvinna in med ett litet barn i handen. Hon har för en gångs skull inte försökt sminka över blåmärkena eller hitta på en ursäkt för den brutna armen. Nu vill hon bara bort, få gömma sig, slippa undan. Rädslan för vad som kan hända har blivit starkare än skammen och just nu bryr hon sig inte om blickarna och viskningarna från folk utanför. Hon hoppas bara att det ska bli annorlunda nu. Och att hon inte ska bli en av de 15-20 kvinnor som slås ihjäl i Sverige varje år av en man de lever eller levt tillsammans med. Men även om hon just nu är skyddad kommer tankarna - kan hon gömma sig för alltid? Kommer hon att kunna stå emot när han vädjar om förlåtelse och säger att han inte kan leva utan henne? Hur ska hon förklara för sonen att han aldrig kan träffa sin pappa? Och varför har just hon hamnat här?
Så som Jesus smärta var, aldrig någons varit har.
Jo, det tror jag. Smärtan och lidandet i världen är ständigt, överallt, ofrånkomligt och outhärdligt. Vi gör vårt bästa för att slippa undan, vi byter kanal eller bläddrar förbi utrikessidorna eller tittar bort när vi ser någon på gatan som kanske skulle behöva vår hjälp. Vi försöker bygga säkerhetssystem och installera larm och gardera oss, ha kontroll på allting och på så sätt hålla lidandet och smärtan borta. Men det går aldrig helt. Katastrofen är nära som ett hjärtslag, en felbedömning i trafiken, några dåliga beslut eller ren och skär otur då vi är vid fel plats vid fel tillfälle. Och för många människor i världen ges aldrig ens möjligheten att fatta de dåliga besluten - många lever utlämnade till andra människors makt och beslut utan möjlighet att påverka eller ens möjlighet att överleva länge nog att kunna ha en åsikt. Det mänskliga lidandet och smärtan tar sig många uttryck, och Jesus på korset framstår i mina ögon ibland som den mest mänskliga av alla Jesusgestalningar. Smärtan, rädslan och utsattheten, om än på olika sätt och i olika grad, förenar oss människor.
I Johannes version av korsfästelsen som vi har läst idag, framstår Jesus som lugn och tyst. Inget ångestskrik om varför Gud har övergivit, utan Jesus verkar förstå vad som händer. Men evangelisten verkar ändå famla efter en mening. Allt som händer förklaras med ett skriftställe, som om lidandet måste ha en mening, frågan "varför" måste hela tiden kunna besvaras. Och vi som vet vad som händer på påskdagen kan ju se att Jesus lidande är meningsfullt i ordets sanna bemärkelse. Jesus lidande och död är en förutsättning för hela världens liv, för att övervinna dödens makt, för att knyta ihop Gud och mänskligheten, för att en gång för alla visa att livet är starkare än döden i slutändan. Kan vi tänka oss något mer meningsfullt?
Men där vid korsets fot är det långt till påskmorgon. För Johannes, Jesu mor Maria och de andra kvinnorna som ser Jesus tyna bort kan knappast några profetord kännas tröstande. De hade satsat allt på honom och nu var hans och deras vänner på flykt och han själv blev torterad och mördad, han som skulle göra så att allt blev annorlunda. Känslan av meningslöshet måste ha varit stark också för dem, just där och då.
När vi människor möter lidande och smärta kommer ofta frågan om det finns någon mening i lidandet, varför något händer. Frågan varför är nog djupt mänsklig, men jag vet inte om den alltid är rätt fråga att ställa. Eller, det är i vilket fall riskabelt att försöka svara på den. Det är lätt att hamna i mer eller mindre fromma floskler som att gud ville det, eller det var nog bäst det som skedde, eller att det nog finns en högre mening som vi inte kan förstå. Så kanske det skulle kunna vara i vissa fall. Men oftast tror jag att den här sortens meningssökande i lidandet leder tanken fel. Oftast tror jag att vårt mänskliga lidande är helt meningslöst. Det är inte så att Gud vill att barn ska svälta ihjäl eller tvingas in i prostitution. Det finns ingen högre mening med AIDS eller trafikolyckor. Det är inte bäst att ett barn förlorar en förälder, även om det är efter en lång tids sjukdom. Det betyder inte att det inte går att hitta mening i en svår situation, eller att goda saker kan komma ur det som var ont. Men lidandet, smärtan, är i sig inte meningsfull. Och vad skulle det säga om Gud, om Gud ville att människor skulle lida? Som prästen Joyce Tenghamn formulerar sig: Tack gode Gud, att jag inte finner någon mening i det meningslösa. Just därför härdar jag ut.
Men i smärtan, lidandet, meningslösheten är det ändå inte tomt. Jesus finns där tillsammans med oss. På korset bär Jesus våra smärtor och vårt lidande. Inte så att vi inte lider - det är ju uppenbart. Men så att vi inte behöver lida själva. Mitt i det outhärdligt meningslösa kan vi ändå veta: Jesus har också varit här. Nog kan vår smärta vara svår som Jesus. Och inte upplevde Jesus exakt alla former av mänsklig smärta - vad vi vet förlorade han aldrig ett barn, eller våldtogs eller tvingades till barnsoldat, eller vad vi nu kan komma på. Men genom sin dödskamp har han skådat såväl döden som smärtan i vitögat, och som varje smärta är individuell men ändå allmänmänsklig, så tror jag att Jesus har levt i och mött varje människas smärta. När jag står vid avgrundens rand, när kaos omger mig, när jag nästan inte kan leva på grund av livets orättvisor och grymhet, då vet jag: Jesus står här bredvid. Jesus har gått där jag går, frågat det jag frågat, känt och tänkt som jag. Det finns kanske ingen mening, men jag behöver inte gå genom meningslösheten ensam.
Sista versen i psalmen slutar annorlunda. Så som Jesus kärlek var, aldrig någons varit har. Och det tror jag är sant. Därför att den kärleken är så stark och så genomgripande och så stor, att den räcker för mer än vi kan tänka. Jesus älskar med en kärlek som inte ens döden kunde kväva, och som därför kan bära oss genom död till liv. Jesus älskar mänskligheten tillbaka till Gud. Jesus älskar så att det räcker också till var och en av oss. Jesus älskar så att han vill vara med oss, var och en, i våra smärtor och våra mörker, dag efter dag delar han vårt lidande och bär oss genom mörkret. Det betyder inte att mörkret försvinner. Men att vi får lita på att mitt i det innersta mörkret finns en låga, ett hopp, en röst som viskar: du är inte ensam. Jag har varit här förut. Och jag tänker stanna här hos dig.
Andra intressanta bloggar om: predikan, kyrkan, Jesus, långfredag, lidande, mening
Så som Jesus smärta var, aldrig någons varit har.
Det sjöng vi i psalmen i början på gudstjänsten. Men jag vet faktiskt inte om det är sant. Går det att mäta smärta och lidande? Kan de jämföras?
I en by i Zimbabwe följer en åldrande kvinna sin son till graven. Barnbarnen går bredvid, som de gjorde också vid sin mammas begravning något år tidigare. Nu ser deras familj ut som så många andra här - farmor, farfar och barnbarn. AIDS har svept bort en hel generation - det är inte bara ett lidande för varje människa som förloras, utan också ett långsiktigt lidande för hela samhället. Hur ska de gamla orka bruka jorden? Hur ska döttrarna klara skolgången utan en "Sugar Daddy" - någon som betalar skolavgifter och böcker och kläder i utbyte mot sexuella tjänster? Och hur ska det ens kunna finnas skolor och sjukhus och vägar och allt annat i ett land som inte bara drabbats av en omänsklig sjukdom som slår ut stora delar av den arbetande och skattebetalande befolkningen, utan också av torka och hårt politiskt förtryck? Och hur mäter man den smärtan?
På förlossningsavdelningen kommer de inrusande med skräck i blicken. Hon har så ont, och han är så rädd. Efter flera missfall trodde de verkligen, den här gången skulle det gå. Som de hade längtat efter det här barnet. De hade klarat sig förbi den första kritiska tiden, och förbi gränsen när det brukar gå att rädda även mycket små barn. Men det räckte inte. Innan de hinner göra kejsarsnittet har barnets hjärta redan slutat slå. Och föräldrarna står både inför den gränslösa sorgen och snart beslutet: är det värt smärtan att försöka igen? Hur många gånger klarar en människa att hoppas och sedan se hoppet krossas brutalt?
På spanska solkusten sköljs ännu en kropp upp på stranden. En ung kille, desperat efter livschanser och en annan framtid än den i fattigdom och hopplöshet, tog risken. Han satsade alla pengar han hade och försökte bege sig till Europa. Men som så många andra små och dåliga båtar från Nordafrika klarade inte den här att ta sig fram, och killen som nu flyter i vattnet är en av tiotusentals som hittas drunknade längs Europas stränder varje år. Och då vet vi inte heller hur många som aldrig ens når land utan drunknar till havs. Människor som är beredda att riskera sina liv för chansen att kanske, kanske slippa undan fattigdomen - och måste ta en livsfarlig väg eftersom de rika länderna stängt sina gränser.
På en kvinnojour någonstans i Mälardalen kommer en kvinna in med ett litet barn i handen. Hon har för en gångs skull inte försökt sminka över blåmärkena eller hitta på en ursäkt för den brutna armen. Nu vill hon bara bort, få gömma sig, slippa undan. Rädslan för vad som kan hända har blivit starkare än skammen och just nu bryr hon sig inte om blickarna och viskningarna från folk utanför. Hon hoppas bara att det ska bli annorlunda nu. Och att hon inte ska bli en av de 15-20 kvinnor som slås ihjäl i Sverige varje år av en man de lever eller levt tillsammans med. Men även om hon just nu är skyddad kommer tankarna - kan hon gömma sig för alltid? Kommer hon att kunna stå emot när han vädjar om förlåtelse och säger att han inte kan leva utan henne? Hur ska hon förklara för sonen att han aldrig kan träffa sin pappa? Och varför har just hon hamnat här?
Så som Jesus smärta var, aldrig någons varit har.
Jo, det tror jag. Smärtan och lidandet i världen är ständigt, överallt, ofrånkomligt och outhärdligt. Vi gör vårt bästa för att slippa undan, vi byter kanal eller bläddrar förbi utrikessidorna eller tittar bort när vi ser någon på gatan som kanske skulle behöva vår hjälp. Vi försöker bygga säkerhetssystem och installera larm och gardera oss, ha kontroll på allting och på så sätt hålla lidandet och smärtan borta. Men det går aldrig helt. Katastrofen är nära som ett hjärtslag, en felbedömning i trafiken, några dåliga beslut eller ren och skär otur då vi är vid fel plats vid fel tillfälle. Och för många människor i världen ges aldrig ens möjligheten att fatta de dåliga besluten - många lever utlämnade till andra människors makt och beslut utan möjlighet att påverka eller ens möjlighet att överleva länge nog att kunna ha en åsikt. Det mänskliga lidandet och smärtan tar sig många uttryck, och Jesus på korset framstår i mina ögon ibland som den mest mänskliga av alla Jesusgestalningar. Smärtan, rädslan och utsattheten, om än på olika sätt och i olika grad, förenar oss människor.
I Johannes version av korsfästelsen som vi har läst idag, framstår Jesus som lugn och tyst. Inget ångestskrik om varför Gud har övergivit, utan Jesus verkar förstå vad som händer. Men evangelisten verkar ändå famla efter en mening. Allt som händer förklaras med ett skriftställe, som om lidandet måste ha en mening, frågan "varför" måste hela tiden kunna besvaras. Och vi som vet vad som händer på påskdagen kan ju se att Jesus lidande är meningsfullt i ordets sanna bemärkelse. Jesus lidande och död är en förutsättning för hela världens liv, för att övervinna dödens makt, för att knyta ihop Gud och mänskligheten, för att en gång för alla visa att livet är starkare än döden i slutändan. Kan vi tänka oss något mer meningsfullt?
Men där vid korsets fot är det långt till påskmorgon. För Johannes, Jesu mor Maria och de andra kvinnorna som ser Jesus tyna bort kan knappast några profetord kännas tröstande. De hade satsat allt på honom och nu var hans och deras vänner på flykt och han själv blev torterad och mördad, han som skulle göra så att allt blev annorlunda. Känslan av meningslöshet måste ha varit stark också för dem, just där och då.
När vi människor möter lidande och smärta kommer ofta frågan om det finns någon mening i lidandet, varför något händer. Frågan varför är nog djupt mänsklig, men jag vet inte om den alltid är rätt fråga att ställa. Eller, det är i vilket fall riskabelt att försöka svara på den. Det är lätt att hamna i mer eller mindre fromma floskler som att gud ville det, eller det var nog bäst det som skedde, eller att det nog finns en högre mening som vi inte kan förstå. Så kanske det skulle kunna vara i vissa fall. Men oftast tror jag att den här sortens meningssökande i lidandet leder tanken fel. Oftast tror jag att vårt mänskliga lidande är helt meningslöst. Det är inte så att Gud vill att barn ska svälta ihjäl eller tvingas in i prostitution. Det finns ingen högre mening med AIDS eller trafikolyckor. Det är inte bäst att ett barn förlorar en förälder, även om det är efter en lång tids sjukdom. Det betyder inte att det inte går att hitta mening i en svår situation, eller att goda saker kan komma ur det som var ont. Men lidandet, smärtan, är i sig inte meningsfull. Och vad skulle det säga om Gud, om Gud ville att människor skulle lida? Som prästen Joyce Tenghamn formulerar sig: Tack gode Gud, att jag inte finner någon mening i det meningslösa. Just därför härdar jag ut.
Men i smärtan, lidandet, meningslösheten är det ändå inte tomt. Jesus finns där tillsammans med oss. På korset bär Jesus våra smärtor och vårt lidande. Inte så att vi inte lider - det är ju uppenbart. Men så att vi inte behöver lida själva. Mitt i det outhärdligt meningslösa kan vi ändå veta: Jesus har också varit här. Nog kan vår smärta vara svår som Jesus. Och inte upplevde Jesus exakt alla former av mänsklig smärta - vad vi vet förlorade han aldrig ett barn, eller våldtogs eller tvingades till barnsoldat, eller vad vi nu kan komma på. Men genom sin dödskamp har han skådat såväl döden som smärtan i vitögat, och som varje smärta är individuell men ändå allmänmänsklig, så tror jag att Jesus har levt i och mött varje människas smärta. När jag står vid avgrundens rand, när kaos omger mig, när jag nästan inte kan leva på grund av livets orättvisor och grymhet, då vet jag: Jesus står här bredvid. Jesus har gått där jag går, frågat det jag frågat, känt och tänkt som jag. Det finns kanske ingen mening, men jag behöver inte gå genom meningslösheten ensam.
Sista versen i psalmen slutar annorlunda. Så som Jesus kärlek var, aldrig någons varit har. Och det tror jag är sant. Därför att den kärleken är så stark och så genomgripande och så stor, att den räcker för mer än vi kan tänka. Jesus älskar med en kärlek som inte ens döden kunde kväva, och som därför kan bära oss genom död till liv. Jesus älskar mänskligheten tillbaka till Gud. Jesus älskar så att det räcker också till var och en av oss. Jesus älskar så att han vill vara med oss, var och en, i våra smärtor och våra mörker, dag efter dag delar han vårt lidande och bär oss genom mörkret. Det betyder inte att mörkret försvinner. Men att vi får lita på att mitt i det innersta mörkret finns en låga, ett hopp, en röst som viskar: du är inte ensam. Jag har varit här förut. Och jag tänker stanna här hos dig.
Andra intressanta bloggar om: predikan, kyrkan, Jesus, långfredag, lidande, mening
torsdag, april 05, 2007
Predikan: För min skull
Den här predikan ska jag hålla ikväll vid skärtorsdagsmässa i Köpings kyrka, utifrån Johannesevangeliet 13:1-17.
Hör ni genansen i Petrus röst? Jag tycker mig höra en blandning av stolthet, rädsla, genans och att det är något han inte förstår. Jesus, som han kallar Herre, som han hade följt i flera år och som han ville vara med och vara som – skulle han få göra en så simpel, nästan förödmjukande uppgift som att tvätta fötterna? Petrus vägrar först. Aldrig i livet! Det är obegripligt för honom, dels att Jesus som han har sett göra så fantastiska saker skulle göra något sådant, tvätta de andras fötter. Och jag tror att det är lika obegripligt för Petrus att just hans fötter ska tvättas. Han är ju lärjunge till Jesus, inte tvärtom. Men när Jesus insisterar så ger Petrus efter, och är beredd att låta Jesus tjäna honom.
Jesus tvättar lärjungarnas fötter som ett exempel, han uppmanar dem sedan att tvätta varandras fötter och att inte göra skillnad på människor. Mästaren är inte förmer än sin tjänare och budbäraren är inte underlägsen den som sänt honom. Men jag tror också att Jesus gör det som bild för vad som ska komma. Om bara några timmar ska han som för några dagar sedan hyllades som kung förnedras, hånas, torteras, överges och dödas. Och hur märkligt de än låter så gör han det för oss. Han som borde hyllas som kung behandlas som en skurk. Han som borde behandlas som en mästare tvättar fötterna på sina lärjungar. Han som själv är Gud utsätts för total förnedring. I närheten av Jesus är det upp-och-nervända världen. Så har det varit hela den tid han har vandrat runt och predikat och gjort tecken, och så blir det också hans sista kväll i livet.
Men kanske är det allra märkligaste, det allra svåraste att förstå, och därmed också det allra största just detta: för min skull. Petrus tycker att det är konstigt att Jesus tvättar lärjungarnas fötter, men det är först när han kommer fram till honom som han verkligen reagerar. Aldrig i livet! Det är obegripligt, kanske nästan outhärdligt att för honom att tänka sig att Jesus måste göra det här för honom. Det som ska hända de närmaste timmarna och dagarna är inte bara något allmänt och generellt, inte något abstrakt eller teoretiskt. Det är väldigt konkret och i högsta grad personligt.
Kanske är det därför påskens drama är så starkt. Det handlar om liv och död, om kärlek och svek, om total hängivelse och självuppoffring. Men det handlar också om dig och mig. Och kanske är det för oss som för Petrus. Att det är obegripligt och nästan outhärdligt att det handlar om mig, att Jesus gör det här också för min skull. Men när Petrus inser att det är så det är, så överlämnar han sig helt, och det som är märkligt och lite skrämmande är samtidigt fantastiskt. Att Jesus kärlek, hans vilja att göra det här för mig, det sker inte för att jag är duktig eller gör allting rätt. Tvärtom, Jesus vet ju att hans lärjungar ska överge honom och Petrus ska förneka honom bara några timmar senare. Nej, det Jesus vill ge oss är av nåd, fritt och för intet. Det enda vi kan göra är att ta emot.
Jag tror att det inte är något som sker i ett enda ögonblick. Att leva i detta, att hela påskens drama också handlar om mig, detta obegripliga och underbara, det tror jag att det kan ta hela livet att lära sig – eller öva sig i. Men vi får hela tiden möjligheten att börja om och att öva oss. Kanske blir det tydligast i nattvarden, som vi ska dela snart. Där Jesus själv möter oss var och en utan förbehåll. För dig utgiven. För dig utgjutet.
Andra intressanta bloggar om: predikan, skärtorsdag, påsk, kyrkan, jesus
/.../ Jesus steg upp från bordet, tog av sig manteln och band en handduk om livet. Sedan hällde han vatten i tvättfatet och började tvätta lärjungarnas fötter och torka dem med handduken som han hade bundit om sig. När han kom till Simon Petrus sade denne till honom: ”Herre, skall du tvätta mina fötter!” Jesus svarade: ”Vad jag gör förstår du inte nu, men senare skall du fatta det.” Petrus sade: ”Aldrig någonsin får du tvätta mina fötter!” Jesus sade till honom: ”Om jag inte tvättar dig har du ingen gemenskap med mig.” Då sade Simon Petrus: ”Herre, tvätta inte bara mina fötter utan också händerna och huvudet.” Men Jesus sade till honom: ”Den som har badat behöver bara få fötterna tvättade, i övrigt är han ren. Och ni är rena, dock inte alla.” /.../
Hör ni genansen i Petrus röst? Jag tycker mig höra en blandning av stolthet, rädsla, genans och att det är något han inte förstår. Jesus, som han kallar Herre, som han hade följt i flera år och som han ville vara med och vara som – skulle han få göra en så simpel, nästan förödmjukande uppgift som att tvätta fötterna? Petrus vägrar först. Aldrig i livet! Det är obegripligt för honom, dels att Jesus som han har sett göra så fantastiska saker skulle göra något sådant, tvätta de andras fötter. Och jag tror att det är lika obegripligt för Petrus att just hans fötter ska tvättas. Han är ju lärjunge till Jesus, inte tvärtom. Men när Jesus insisterar så ger Petrus efter, och är beredd att låta Jesus tjäna honom.
Jesus tvättar lärjungarnas fötter som ett exempel, han uppmanar dem sedan att tvätta varandras fötter och att inte göra skillnad på människor. Mästaren är inte förmer än sin tjänare och budbäraren är inte underlägsen den som sänt honom. Men jag tror också att Jesus gör det som bild för vad som ska komma. Om bara några timmar ska han som för några dagar sedan hyllades som kung förnedras, hånas, torteras, överges och dödas. Och hur märkligt de än låter så gör han det för oss. Han som borde hyllas som kung behandlas som en skurk. Han som borde behandlas som en mästare tvättar fötterna på sina lärjungar. Han som själv är Gud utsätts för total förnedring. I närheten av Jesus är det upp-och-nervända världen. Så har det varit hela den tid han har vandrat runt och predikat och gjort tecken, och så blir det också hans sista kväll i livet.
Men kanske är det allra märkligaste, det allra svåraste att förstå, och därmed också det allra största just detta: för min skull. Petrus tycker att det är konstigt att Jesus tvättar lärjungarnas fötter, men det är först när han kommer fram till honom som han verkligen reagerar. Aldrig i livet! Det är obegripligt, kanske nästan outhärdligt att för honom att tänka sig att Jesus måste göra det här för honom. Det som ska hända de närmaste timmarna och dagarna är inte bara något allmänt och generellt, inte något abstrakt eller teoretiskt. Det är väldigt konkret och i högsta grad personligt.
Kanske är det därför påskens drama är så starkt. Det handlar om liv och död, om kärlek och svek, om total hängivelse och självuppoffring. Men det handlar också om dig och mig. Och kanske är det för oss som för Petrus. Att det är obegripligt och nästan outhärdligt att det handlar om mig, att Jesus gör det här också för min skull. Men när Petrus inser att det är så det är, så överlämnar han sig helt, och det som är märkligt och lite skrämmande är samtidigt fantastiskt. Att Jesus kärlek, hans vilja att göra det här för mig, det sker inte för att jag är duktig eller gör allting rätt. Tvärtom, Jesus vet ju att hans lärjungar ska överge honom och Petrus ska förneka honom bara några timmar senare. Nej, det Jesus vill ge oss är av nåd, fritt och för intet. Det enda vi kan göra är att ta emot.
Jag tror att det inte är något som sker i ett enda ögonblick. Att leva i detta, att hela påskens drama också handlar om mig, detta obegripliga och underbara, det tror jag att det kan ta hela livet att lära sig – eller öva sig i. Men vi får hela tiden möjligheten att börja om och att öva oss. Kanske blir det tydligast i nattvarden, som vi ska dela snart. Där Jesus själv möter oss var och en utan förbehåll. För dig utgiven. För dig utgjutet.
Andra intressanta bloggar om: predikan, skärtorsdag, påsk, kyrkan, jesus
Ögonöppnare om heder i Arena
Skribenten och debattören Nisha Besera skriver på sin blogg att hennes text om hederskultur och hedersvåld i senaste numret av Arena är något av det mest ångestframkallande hon skrivit (för sin egen del, alltså). Så kanske det är, men i mina ögon är det framför allt något av det bästa hon har skrivit. Texten är personlig men går samtidigt utanför den egna erfarenheten och pekar på några viktiga men svåra punkter i debatten, och lyckas verkligen ringa in var problemen i debatten finns och varför så många hamnar snett eller förenklar. För mig öppnades verkligen nya perspektiv och jag fick en mycket klarare bild av problematiken. Tack för det, Nisha!
Missa inte heller Katrine Kielos text om våldtäkt och den liberala rättstraditionens oförmåga att hantera frågor om kvinnors rätt till sina kroppar. Sylvasst, glasklart och kompromisslöst - som vanligt när det gäller Katrine.
Just nu är det billigt att prenumerera på Arena. Ett bra tillfälle att börja om du inte redan gör det.
Andra bloggar om: politik, heder, arena, lästips, nisha besara, katrine kielos
Missa inte heller Katrine Kielos text om våldtäkt och den liberala rättstraditionens oförmåga att hantera frågor om kvinnors rätt till sina kroppar. Sylvasst, glasklart och kompromisslöst - som vanligt när det gäller Katrine.
Just nu är det billigt att prenumerera på Arena. Ett bra tillfälle att börja om du inte redan gör det.
Andra bloggar om: politik, heder, arena, lästips, nisha besara, katrine kielos
onsdag, april 04, 2007
Äktenskapsdebatten fortsätter
Äktenskapsdebatten inom Svenska kyrkan går vidare. Och jag har inte tid att skriva ngåot långt analyserande inlägg just nu, så det får bli länkar för tillfället. Återkommer förhoppningsvis under/efter påsk. Vad jag tycker i sakfrågan har jag skrivit om här.
Läs så länge debatten på svd:s brännpunkt, där en rad inlägg gjorts av Per Olof Widell (broderskapare från Uppsala, vill behålla nuvarande partnerskapsordning), prästerna Elin Engström (som jag hyllat tidigare) och Rikard Olofsson (som vill ha könsneutrala äktenskap och krävde besked från ärkebiskopen) och ärkebiskop Anders Wejryd. Slutligen kom också en replik från Engström och Olofsson.
Självklart händer även en del i kyrkans tidning. Idag publiceras en undersökning som visar att två tredjedelar av kyrkoherdarna kan tänka sig att viga samkönade par, även om många av dem hellre skulle se att nuvarande ordning bestod.
Andra bloggar om: kyrkan, äktenskap, hbt, vigsel, svenska kyrkan, politik,
Läs så länge debatten på svd:s brännpunkt, där en rad inlägg gjorts av Per Olof Widell (broderskapare från Uppsala, vill behålla nuvarande partnerskapsordning), prästerna Elin Engström (som jag hyllat tidigare) och Rikard Olofsson (som vill ha könsneutrala äktenskap och krävde besked från ärkebiskopen) och ärkebiskop Anders Wejryd. Slutligen kom också en replik från Engström och Olofsson.
Självklart händer även en del i kyrkans tidning. Idag publiceras en undersökning som visar att två tredjedelar av kyrkoherdarna kan tänka sig att viga samkönade par, även om många av dem hellre skulle se att nuvarande ordning bestod.
Andra bloggar om: kyrkan, äktenskap, hbt, vigsel, svenska kyrkan, politik,
Förenklad bostadssegregation: 100 kr
Jag hade tänkt skriva något upprört om svenskans artikel om Hemnets tjänst där hugade bostadsspekulanter för hundra spänn kan få veta hur fattiga/välutbildade/arbetslösa ens eventuellt blivande grannar är. Så man kan slippa för många jobbiga konfrontationer och se till att ens barn växer upp utan störande inslag som barn med andra ekonomiska förutsättningar eller bakgrund eller så. Men sen såg jag att Johan Sjölander skrivit så bra att jag inte behöver.
Andra bloggar om: politik, bostäder, segregation, klassamhället
Andra bloggar om: politik, bostäder, segregation, klassamhället
måndag, april 02, 2007
Bodström mer advokat än politiker?
Igår kväll kom jag hem efter två dagars mediaskugga på ett konfimandläger och möttes av nyheten att jämo Claes Borgström skulle starta advokatbyrå ihop med Thomas Bodström. Kul aprilskämt, tyckte jag, tills jag såg att nyheten publicerats redan i lördags och alltså inte var ett skämt.
Jag har egentligen ingenting att invända eller har ens en åsikt om detta. Det som är intressant är om det här betyder att Bodström inte förväntar sig nya/tyngre uppgifter i partiet framöver. I DN idag avvisar han att det skulle finnas ett samband med att han inte ska leda någon av partiets rådslagsgrupper. Men även om det inte handlar om just de här grupperna är det väl kanske inte osannolikt att Bodström inte heller framöver kommer att vara bland dem som förnyar partiet? Och så ska det onekligen bli lite spännande (inte bara på ett bra sätt) att se vem regeringen utser till ny jämo. Förhoppningsvis någon med mer av en feministisk analys än jämställdhetsministern.
Andra intressanta bloggar om: politik, socialdemorkaterna, claes borgström, thomas bodström, advokatbyrå, jämo
Jag har egentligen ingenting att invända eller har ens en åsikt om detta. Det som är intressant är om det här betyder att Bodström inte förväntar sig nya/tyngre uppgifter i partiet framöver. I DN idag avvisar han att det skulle finnas ett samband med att han inte ska leda någon av partiets rådslagsgrupper. Men även om det inte handlar om just de här grupperna är det väl kanske inte osannolikt att Bodström inte heller framöver kommer att vara bland dem som förnyar partiet? Och så ska det onekligen bli lite spännande (inte bara på ett bra sätt) att se vem regeringen utser till ny jämo. Förhoppningsvis någon med mer av en feministisk analys än jämställdhetsministern.
Andra intressanta bloggar om: politik, socialdemorkaterna, claes borgström, thomas bodström, advokatbyrå, jämo
Sossarna på youtube
Som flera bloggar redan rapporterat startar nu socialdemokraterna en tv-kanal på youtube. Hittills finns Mona Sahlins installationstal (uppdelad i tio avsnitt), två klipp med Ylva Johansson och Thomas Östros som kommenterar varsin politisk fråga och så nedanstående presentationsfilm.
Det sak bli väldigt spännande att se dels om fler partier kommer att följa efter, dels om det kommer att få genomslag i bloggar och andra forum.
Andra bloggar om: politik, socialdemokraterna, tv, youtube, videoklipp
Det sak bli väldigt spännande att se dels om fler partier kommer att följa efter, dels om det kommer att få genomslag i bloggar och andra forum.
Andra bloggar om: politik, socialdemokraterna, tv, youtube, videoklipp
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)