fredag, april 06, 2007

Predikan: så som Jesu smärta var - aldrig någons varit har?

Predikan idag på långfredagen, Johannesevangeliet 19:17-37. Psalmen som nämns är nr 142 i psalmboken: Skåda, skåda, nu här alla.

Så som Jesus smärta var, aldrig någons varit har.
Det sjöng vi i psalmen i början på gudstjänsten. Men jag vet faktiskt inte om det är sant. Går det att mäta smärta och lidande? Kan de jämföras?

I en by i Zimbabwe följer en åldrande kvinna sin son till graven. Barnbarnen går bredvid, som de gjorde också vid sin mammas begravning något år tidigare. Nu ser deras familj ut som så många andra här - farmor, farfar och barnbarn. AIDS har svept bort en hel generation - det är inte bara ett lidande för varje människa som förloras, utan också ett långsiktigt lidande för hela samhället. Hur ska de gamla orka bruka jorden? Hur ska döttrarna klara skolgången utan en "Sugar Daddy" - någon som betalar skolavgifter och böcker och kläder i utbyte mot sexuella tjänster? Och hur ska det ens kunna finnas skolor och sjukhus och vägar och allt annat i ett land som inte bara drabbats av en omänsklig sjukdom som slår ut stora delar av den arbetande och skattebetalande befolkningen, utan också av torka och hårt politiskt förtryck? Och hur mäter man den smärtan?

På förlossningsavdelningen kommer de inrusande med skräck i blicken. Hon har så ont, och han är så rädd. Efter flera missfall trodde de verkligen, den här gången skulle det gå. Som de hade längtat efter det här barnet. De hade klarat sig förbi den första kritiska tiden, och förbi gränsen när det brukar gå att rädda även mycket små barn. Men det räckte inte. Innan de hinner göra kejsarsnittet har barnets hjärta redan slutat slå. Och föräldrarna står både inför den gränslösa sorgen och snart beslutet: är det värt smärtan att försöka igen? Hur många gånger klarar en människa att hoppas och sedan se hoppet krossas brutalt?

På spanska solkusten sköljs ännu en kropp upp på stranden. En ung kille, desperat efter livschanser och en annan framtid än den i fattigdom och hopplöshet, tog risken. Han satsade alla pengar han hade och försökte bege sig till Europa. Men som så många andra små och dåliga båtar från Nordafrika klarade inte den här att ta sig fram, och killen som nu flyter i vattnet är en av tiotusentals som hittas drunknade längs Europas stränder varje år. Och då vet vi inte heller hur många som aldrig ens når land utan drunknar till havs. Människor som är beredda att riskera sina liv för chansen att kanske, kanske slippa undan fattigdomen - och måste ta en livsfarlig väg eftersom de rika länderna stängt sina gränser.

På en kvinnojour någonstans i Mälardalen kommer en kvinna in med ett litet barn i handen. Hon har för en gångs skull inte försökt sminka över blåmärkena eller hitta på en ursäkt för den brutna armen. Nu vill hon bara bort, få gömma sig, slippa undan. Rädslan för vad som kan hända har blivit starkare än skammen och just nu bryr hon sig inte om blickarna och viskningarna från folk utanför. Hon hoppas bara att det ska bli annorlunda nu. Och att hon inte ska bli en av de 15-20 kvinnor som slås ihjäl i Sverige varje år av en man de lever eller levt tillsammans med. Men även om hon just nu är skyddad kommer tankarna - kan hon gömma sig för alltid? Kommer hon att kunna stå emot när han vädjar om förlåtelse och säger att han inte kan leva utan henne? Hur ska hon förklara för sonen att han aldrig kan träffa sin pappa? Och varför har just hon hamnat här?

Så som Jesus smärta var, aldrig någons varit har.

Jo, det tror jag. Smärtan och lidandet i världen är ständigt, överallt, ofrånkomligt och outhärdligt. Vi gör vårt bästa för att slippa undan, vi byter kanal eller bläddrar förbi utrikessidorna eller tittar bort när vi ser någon på gatan som kanske skulle behöva vår hjälp. Vi försöker bygga säkerhetssystem och installera larm och gardera oss, ha kontroll på allting och på så sätt hålla lidandet och smärtan borta. Men det går aldrig helt. Katastrofen är nära som ett hjärtslag, en felbedömning i trafiken, några dåliga beslut eller ren och skär otur då vi är vid fel plats vid fel tillfälle. Och för många människor i världen ges aldrig ens möjligheten att fatta de dåliga besluten - många lever utlämnade till andra människors makt och beslut utan möjlighet att påverka eller ens möjlighet att överleva länge nog att kunna ha en åsikt. Det mänskliga lidandet och smärtan tar sig många uttryck, och Jesus på korset framstår i mina ögon ibland som den mest mänskliga av alla Jesusgestalningar. Smärtan, rädslan och utsattheten, om än på olika sätt och i olika grad, förenar oss människor.

I Johannes version av korsfästelsen som vi har läst idag, framstår Jesus som lugn och tyst. Inget ångestskrik om varför Gud har övergivit, utan Jesus verkar förstå vad som händer. Men evangelisten verkar ändå famla efter en mening. Allt som händer förklaras med ett skriftställe, som om lidandet måste ha en mening, frågan "varför" måste hela tiden kunna besvaras. Och vi som vet vad som händer på påskdagen kan ju se att Jesus lidande är meningsfullt i ordets sanna bemärkelse. Jesus lidande och död är en förutsättning för hela världens liv, för att övervinna dödens makt, för att knyta ihop Gud och mänskligheten, för att en gång för alla visa att livet är starkare än döden i slutändan. Kan vi tänka oss något mer meningsfullt?

Men där vid korsets fot är det långt till påskmorgon. För Johannes, Jesu mor Maria och de andra kvinnorna som ser Jesus tyna bort kan knappast några profetord kännas tröstande. De hade satsat allt på honom och nu var hans och deras vänner på flykt och han själv blev torterad och mördad, han som skulle göra så att allt blev annorlunda. Känslan av meningslöshet måste ha varit stark också för dem, just där och då.

När vi människor möter lidande och smärta kommer ofta frågan om det finns någon mening i lidandet, varför något händer. Frågan varför är nog djupt mänsklig, men jag vet inte om den alltid är rätt fråga att ställa. Eller, det är i vilket fall riskabelt att försöka svara på den. Det är lätt att hamna i mer eller mindre fromma floskler som att gud ville det, eller det var nog bäst det som skedde, eller att det nog finns en högre mening som vi inte kan förstå. Så kanske det skulle kunna vara i vissa fall. Men oftast tror jag att den här sortens meningssökande i lidandet leder tanken fel. Oftast tror jag att vårt mänskliga lidande är helt meningslöst. Det är inte så att Gud vill att barn ska svälta ihjäl eller tvingas in i prostitution. Det finns ingen högre mening med AIDS eller trafikolyckor. Det är inte bäst att ett barn förlorar en förälder, även om det är efter en lång tids sjukdom. Det betyder inte att det inte går att hitta mening i en svår situation, eller att goda saker kan komma ur det som var ont. Men lidandet, smärtan, är i sig inte meningsfull. Och vad skulle det säga om Gud, om Gud ville att människor skulle lida? Som prästen Joyce Tenghamn formulerar sig: Tack gode Gud, att jag inte finner någon mening i det meningslösa. Just därför härdar jag ut.

Men i smärtan, lidandet, meningslösheten är det ändå inte tomt. Jesus finns där tillsammans med oss. På korset bär Jesus våra smärtor och vårt lidande. Inte så att vi inte lider - det är ju uppenbart. Men så att vi inte behöver lida själva. Mitt i det outhärdligt meningslösa kan vi ändå veta: Jesus har också varit här. Nog kan vår smärta vara svår som Jesus. Och inte upplevde Jesus exakt alla former av mänsklig smärta - vad vi vet förlorade han aldrig ett barn, eller våldtogs eller tvingades till barnsoldat, eller vad vi nu kan komma på. Men genom sin dödskamp har han skådat såväl döden som smärtan i vitögat, och som varje smärta är individuell men ändå allmänmänsklig, så tror jag att Jesus har levt i och mött varje människas smärta. När jag står vid avgrundens rand, när kaos omger mig, när jag nästan inte kan leva på grund av livets orättvisor och grymhet, då vet jag: Jesus står här bredvid. Jesus har gått där jag går, frågat det jag frågat, känt och tänkt som jag. Det finns kanske ingen mening, men jag behöver inte gå genom meningslösheten ensam.

Sista versen i psalmen slutar annorlunda. Så som Jesus kärlek var, aldrig någons varit har. Och det tror jag är sant. Därför att den kärleken är så stark och så genomgripande och så stor, att den räcker för mer än vi kan tänka. Jesus älskar med en kärlek som inte ens döden kunde kväva, och som därför kan bära oss genom död till liv. Jesus älskar mänskligheten tillbaka till Gud. Jesus älskar så att det räcker också till var och en av oss. Jesus älskar så att han vill vara med oss, var och en, i våra smärtor och våra mörker, dag efter dag delar han vårt lidande och bär oss genom mörkret. Det betyder inte att mörkret försvinner. Men att vi får lita på att mitt i det innersta mörkret finns en låga, ett hopp, en röst som viskar: du är inte ensam. Jag har varit här förut. Och jag tänker stanna här hos dig.

Andra intressanta bloggar om: , , , , ,

Inga kommentarer: