Igår uttalade Sveriges största socialdemokratiska ledarsida, aftonbladet, sitt stöd för Carin Jämtin som partiledare, och idag rapporterar också Ekot om stödet för Jämtin. Bland annat Göran Johansson i Göteborg står bakom henne, och hon får även stöd av Broderskap, även om de också gärna skulle se Margot Wallström. Som så ofta annars diskuteras frågan utifrån "om Margot vill eller inte".
Jonas Morian - som förespråkat Wallström - menar att det nu alltmer finns två huvudkandidater: Jämtin och Wallström, och att det bäddar för en kompromisskandidat. Han gissar på riksdagsgruppens ledare Britt Bohlin Olsson.
Jag skulle nog analysera situationen annorlunda. Jag håller med om att de två hetaste kandidaterna nu är Jämtin och Wallström. Men jag uppfattar dem inte som jämbördiga, i meningen att de agerar och uppfattas väldigt olika. Wallström har ett starkt och stort stöd runt om i partiet. Men jag tror att det stödet innehåller en aspekt av "egentligen-vore-hon-bäst-för-alla-men-hon-vill-ju-inte". En del tror verkligen inte att hon vill, en del vill övertala henne, men det finns något av "den omöjliga drömkandidaten" över henne. Och just på grund av den bilden - och eftersom hon är den som tydligast sagt nej - finns det inte heller så mycket av kritisk diskussion kring hennes (icke-)kandidatur. På något sätt rör sig Wallström i en egen liga, rättvist eller inte. Och jag tror också att om hon skulle ställa upp så skulle det vara väldigt svårt för någon att utmana henne.
Jag har svårt att se en siutation där Jämtin och Wallström framstår som två jämbördiga kandidater och en tredje kompromisskandidat tar hem spelet. Det beror inte i första hand på hur kompetenta kandidaterna är eller vilket stöd de har, utan på den närmast mytologiska ställning Margot Wallström har inom socialdemokratin. Jag är inte rätt person att avgöra om det är rimligt eller inte, eller om den har täckning. Men det finns en viss risk att människor kommer att bli besvikna om vi väljer en partiledare med för höga förväntningar.
På något sätt måste debatten i partiet - och valberedningen - bestämma sig för om Wallström ska räknas in i startfältet eller inte. Och om hon ska det, kan hon inte behandlas som en frälsare på avstånd utan en av andra rimliga kandidater. Hon måste, precis som alla andra, granskas och få sina för- och nackdelar analyserade. Det kan mycket väl hända att hon även efter en sådan granskning är den bästa partiledarkandidaten. Men hon kan inte vara det per definition.
Jag tycker annars att Carin Jämtin är en väldigt bra kandidat. Av de som verkar vilja ställa upp tycker jag att hon verkar vara det starkaste namnet. Möjligen kan Ulrica Messing komma tillbaks i debatten och bli en dark horse i slutändan.
Andra bloggar om: politik, socialdemokraterna, partiledare, margot wallström, carin jämtin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar