Det var med stort intresse jag läste Katrine Kielos analys av Sahlins linjetal hos PromeMorian och konflikten mellan identitetspolitik och klass- och könspolitik. Katrine är som alltid kristallklar i tanken och reder ut begreppen väl. Och till vissa delar håller jag helt med. Men jag vill göra några kommentarer på ett par områden.
För det första: i princip håller jag med om att det finns en konflikt mellan identitetspolitik och klass- och könspolitik, att det i socialdemokratin skett en förskjutning åt identitetshållet och att det är eller åtminstone kan vara problematiskt. I frågan som Katrine tar som huvudexempel, om unga flickor som mår dåligt, är det uppenbart att hennes analys smular sönder tanken att det är omänskliga ideal och sexualisering som ligger bakom tjejers dåliga hälsa. Där finns inte mycket att tillägga. Jag uppfattar den kommersiella expoateringen av kvinnors kroppar som ett problem, med den är ett symptom, inte orsaken. På den punkten är jag helt på Kielos sida. Men på andra punkter håller jag inte helt med. Dels gällande vad Sahlin uttryckte i sitt tal, dels i frågan om identitetspolitik bara är dåligt, och slutligen om man verkligen kan kalla alla frågor kring etnicitet för identitetspolitik.
Som sagt håller jag med om att Sahlins tal i frågan om ungas hälsa och situation lider av en brist på analys grundad i materiella villkor, kön och klass helt enkelt. Men jag håller inte med om att alla Sahlins förslag på jämställdhetsområdet lider av samma brist. De andra viktiga frågorna som Sahlin lyfter handlar om arbetsmarknaden, om rättvisa löner, bättre arbetsvillkor i offentlig sektor, rätten till heltid o.s.v. I debatten i aktuellt igår talade hon också om familjepolitiken och vikten av en mer delad föräldraförsäkring. Det är frågor som i allra högsta grad handlar om materiella villkor och en solid analys utifrån klass och kön. Så lite orättvist tycker jag nog det är att beskylla Sahlin för att missa det.
Sen till frågan om identitetspolitik bara är dåligt. Jag håller som sagt med om att den inte kan utgöra basen för en socialdemokratisk analys av världen eller formulering av hela politiken. Men på vissa områden räcker det inte med analys utifrån klass och kön. Jag tänker framför allt på hbt-frågorna - där det ju faktiskt handlar om en grupp som diskrimineras inte utifrån deras klassmässiga position eller kön, utan just utifrån sin identitet. Det var inte länge sedan samkönade par var direkt diskriminerade i svensk lagstiftning och fortfarande finns en del kvar (även om det kanske blir ändring när äktenskaps- och partnerskapsutredningen läggs fram imorgon). Hatbrott mot homosexuella är ett stort problem och osynliggörandet är utbrett. Det ger naturligtvis inte hbt-rörelsen frikort från en kritisk granskning i fråga om maktförhållanden, oavsett om det handlar om klass eller kön. Men klass- eller könsanalysen kommer inte ensam att lösa deras frågor.
Den tredje frågan tycker jag är den intressantaste. Och det är också här jag faktiskt inte riktigt hänger med i hur Katrine resonerar. Hon för ihop etnicitetsbegreppet med frågor om kultur, hbt och genus i identitetsfacket, och menar att det inte är en hållbar grund för politisk analys:
"Problemet är blatteskapet inte att stora delar av Sveriges blattar hör till underklassen. Att 'bejaka och erkänna kulturella och etniska skillnader' har börjat ersätta solidariteten som princip bland socialdemokrater som är inspirerade av identitetspolitisk teori."
Man kan naturligtvis kritisera etnicitetsbegreppet och det är verkligen inte okomplicerat. Men oavsett vilket begrepp man använder så finns det en strukturell diskriminering i Sverige som inte bara handlar om klass. Om man med Kielos ord ska säga att problemet är att stora delar av Sveriges blattar är underklass, så är ju den intressanta frågan varför det är så, särskilt som traditionella klassmarkörer som utbildnignsnivå, föräldrars utbildningsnivå eller yrke inte är helt utslagsgivande. Även människor med hög utbildning och välbetalda och respekterade jobb diskrimineras i Sverige och inte bara på arbetsmarknaden. Det finns hel enkelt förtryck eller strukturell diskriminering som drabbar icke-vita svenskar - oavsett om det tillskrivs "kultur", "etnicitet" eller "invandring". Lösningen på det är varken att tala om att bejaka kulturella skillnader eller att bara ägna sig åt klassanalys. Jag tror att vi behöver betydligt mer kunskap men också politisk vilja att se hur makt också har med vithet eller "svenskhet" (vilket är ett i det närmaste oanvändbart ord men jag tror ni fattar vad jag menar) att göra. Och att lära oss mer om hur den materiella grunden kring kön, klass och etnicitet interagerar och fungerar.
Andra intressanta bloggar om: politik, katrine kielos, etnicitet, klass, feminism, sahlin, identitetspolitik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar