I helgen såg jag The Queen, en av de favorittippade filmerna inför Oscarsgalan och vinnare av två Golden Globe. Filmen handlar om den dramatiska veckan efter att prinsessan Diana dog, och framför allt om drottning Elizabeth och hennes hantering av situationen. Kungligheterna stannade på sitt slott i Skottland medan folket mer eller mindre rasade utanför Buckimham Palace i London. Tony Blair, nyligen tillträdd, försöker övertala drottningen att komma till London för att undvika ett regelrätt uppror samtidigt som hans egna opinionssiffror skjuter i höjden.Eftersom jag själv är svag för politiska draman tyckte jag att spänningen mellan Blairs och drottningens sätt att hantera situationen, och inte minst det som skildrades som Blairs otroligt känsliga och skickliga sätt att förstå och hantera opinionen, var det mest spännande. Kungahusets oförmåga att förstå hur tiderna förändras är någon sorts grundläggande tema i filmen, men det matchas väldigt snyggt av Blairs ökade respekt och fascination av kungahuset. Blair och drottningen framstår som någon sorts antiteser, samtidigt som de på olika sätt försöker hantera och förstå samma sak - det brittiska folket. Det låter storslaget på gränsen till pretentiöst. Fast i filmen är det bara spännande och trovärdigt.
Förutom den spännande politiska situationen och karaktärernas utveckling kan man njuta av otroligt bra skådespelarinsatser, fantastiska skotska landskap, nyhetsklipp med prinsessan Diana, sörjande statschefer och masscener utanför Buckingham Palace, snygga vardagsklänningar och torr brittisk humor. Och den som liksom jag är lagd åt det anti-rojalistiska hållet får gott om vatten på sin kvarn. Kungahuset framstår inte direkt som en demokratisk institution i tiden om man säger så.
Andra intressanta bloggar om: film, kultur, the queen, recension
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar