Stig Strömholms försvar för kårobligatoriet, eller egentligen nations-obligatoriet, har fått sveriges bloggare att gå igång. Inte minst den klatschiga rubriken "liberal-talibanerna" har fått de liberala bloggarna att se rött (eller kanske blått...)
Strömholms artikel är intressent ur flera aspekter. Försvaret av just Uppsalas (och ibland Lunds) nationer rör i reella tal en marginell del av obligatorieanslutna studenter - det är ju bara i Lund och Uppsala det finns obligatoriska nationer, och i Stockholm finns motsvarande fakultetsföreningar. De allra flesta studenterna i sverige är bara med i en studentkår, som i vissa (kanske de flesta) fall också har en del av den fest- och kulturverksamhet som nationerna har men med kortare historia, kanske färre traditioner och mindre och/eller mer nybyggda hus.
Samtidigt har försvaret av nationerna varit centralt i hur obligatoriefrågan har utvecklats - när riksdagen med två röster avslog ett avskaffande 2004 var det just på grund av två borgerliga riksdagsledamöter med starka band till uppsalas nationer, och deras uttryckliga oro för vad som skulle hända med nationerna om skattebefrielsen försvann.
Frågorna om nation och kår hänger naturlgitvis ihop, inte minst eftersom de ligger inom samma lagstiftning. Men samtidigt är det väldigt olika saker det handlar om. Kårobligatoriet handlar för de flesta studentkårer om möjligheten till studentinflytande. Nationsobligatoriet handlar om bevarandet av gamla hus, traditionstyngda sociala sammanhang och studentliv.
Nationelivet i Uppsala är på många sätt fantastiskt men samtidigt också problematiskt. Nationerna är en plats där massvis av studenter har fått ett socialt sammanhang och vänner, har fått erfarenhet av arbete (inte minst i restaurang/krogbranschen), entreprenörskap, förtroendeuppdrag och förenings- och kulturliv, det ger nätverk och blir för många ett andra hem. Nationerna har dessutom bibliotek, stipendier och bostäder som många studenter har nytta av. Själva ha jag haft oräkneliga roliga kvällar på nation under mina studier och har även varit aktiv i en nationsanknuten förening.
Samtidigt är nationerna i allmänhet inte så öppna för alla som de vill vara. Även om alla studenter är välkomna på arrangemangen är det inte alla som känner sig lika hemma i det inre föreningslivet eller organisationerna som nationerna utgör. Samma snedrekrytering och de strukturer inom akademien som gynnar dem med studievan bakgrund finns i minst lika hög grad inom nationerna. Där finns ofta en konservatism som inte finns på andra håll - ända in i detta decennium har det förekommit att homosexuella par inte tillåts gå på bal tillsammans eller hyra en lägenhet i nationsbostäder (även om det inte har varit regeln). På många nationer utgör (utomeuropeiska) utbytesstudenter en stor del av den lågbetalda arbetskraften som plockar glas, diskar, står i dörren o.s.v. medan de är väldigt få bland ämbetsmän och andra förtroendevalda på nationerna. Sett över tid har kvinnor varit underrepresenterade bland kuratorerna, nationernas ledare. Själva organisationerna som nationerna utgör är ofta hierarkiska och/eller har otydliga eller informella maktstrukturer. I princip all nationernas verksamhet kretsar kring alkohol och alkoholromantiken är mycket närvarande, samtidigt som de försök som görs att få en sundare relation till alkohol ofta inte slår igenom så tydligt som exempelvis Studenthälsan skulle önska.
Nu behöver ju studenter i Uppsala inte vara med i nation eftersom det finns en kostnadsfri och verksamhetsfri nation. men det finns ändå en väldigt tydlig norm, ett subventionerat studentliv som är det "riktiga" i Uppsala. Och det handlar till stor del om traditionella umgängesformer som verkligen inte alla trivs med.
Med allt detta sagt menar jag inte att nationerna bara är onda eller dåliga eller borde avskaffas. Däremot tycker jag att vi behöver en nyanserad diskussion. Om man vill kritisera nationerna utmålas man inom kår- och studentlivet i Uppsala ofta som "nationshatare" (ett epitet jag fick under min kårtid, trots att jag besökte nationer flera gånger i veckan) och det är väldigt svårt att få till en nyanserad debatt kring nationernas styrkor och problem och hur man kan arbeta för att få ett rikt och utvecklande studentliv - för alla.
I frågan om kårobligatoriet så tror jag att det är mycket möjligt att ha ett starkt studentinflytande utan obligatoriska kårer och att kårerna skulle kunna bli vassare och mer engagerade utan lagtvång. Men det är en fråga som ska behandlas för sig och hanteras för att hitta ett starkt och fungerande studentinflytande. Jag är inte säker på att det arbetet stärks av att kulturminnesmärka konservativa traditioner, gamla hus och billig öl.
Bilden föreställer Södermanlands-Nerikes nation (i folkmun "snerran") i Uppsala.
Andra intressanta bloggar om: politik, kårobligatoriet, nationer, stig strömholm, konservatism, studenter, uppsala
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar