Regeringskommentarer

Så har den nya regeringen presenterats med några stora överraskningar och flera besvikelser. Ögonbrynen har höjts när Carl Bildt blev utrikesminister - på sitt sätt mycket förvånande och jag vet inte om det är modigt, dumdristigt eller ett genidrag av Reinfeldt att sätta den man vars skugga han kämpar med på en central post i regeringen. Om det ger styrka eller stridigheter återstår att se.

Moderaterna tar ett fast grepp, många statsråd, de tunga posterna och flera som kommer från partiorganisationen och närliggande verksamheter (Timbro) snarare än riksdagsgruppen vilket kanske förvånar efter den kritik Persson fått för att välja svaga minsitrar utan mandat i riksdagen. Å andra sidan har hans ministrar åtminstone till viss del stöd i partiorganisationen.

Tidigare har det diskuterats om Reinfeldt skulle välja bildt-strukturen med ett parti per departement eller fälldin-strukturen med blandade. Det blev den tidigare där Folkpartiet fått utbildning och integration+jämställdhet, kristdemokraterna socialdepartementet och centern näring, miljö och jordbruk. Kanske är det strategiskt riktigt, kanske inte. Det blir lättare för partierna att profilera sig och handlingsförlamande stridigheter hamnar inte inne i departementen. Å andra sidan kommer en kristdemokratisk familjepolitik och folkpartistisk integrationspolitik kunna leda till konflikter.

Ljuspunkterna i regeringen som jag ser det är att det blev en hyffsat jämn könsfördelning (12-10), att den kompetenta Cecilia Malmström får jobba med EU-frågorna och dessutom sitta på statsrådsberedningen, att Andreas Carlgren sitter i regeringen och att justitiedepartementet inte hamnade i fp:s händer.

Sorgepunkterna är desto fler. Timbros chef tar över kulturen vilket knappast tyder på en prioritet för de frågorna. Kd får bestämma över social- och familjepolitiken vilket kommer att leda till mer inriktning mot vårdnadsbidrag och andra lösningar som försvårar kvinnors deltagande på arbetsmarknaden och en underminering av förskolan. De nya batongfolkpartisterna tar över skol-, utbildnings- och integrationspolitiken och särskilt oroande är det nya jämställdhets- och integrationsdepartementet. I sig skulle det kunna vara en bra idé, om det byggde på en maktanalys av hur diskriminering och strukturella hinder finns för såväl kvinnor som icke-vita på arbetsmarknaden och samhället i övrigt. Det är dock tveksamt om en sådan analys kommer att genomsyra politiken. Tvärtom är det för det första märkligt att regeringsförklaringen slår fast att särpolitik inte ska finnas för invandrade efter den första mottagningstiden, för att sedan införa ett nytt departement för just de frågorna. Att det dessutom ska ledas av Nyamko Sabuni oroar ytterligare. Det är visserligen glädjande att vi har fått en svart minister, men det skulle betyda betydligt mer om hon satt på andra frågor än just integrationen. Men det intressanta är vilken politik hon står för och kommer att driva, och det är då det verkligen finns anledning till oro. När Mauricio Rojas klev av från integrationsfrågorna häromdagen tändes ett visst hopp att det inte skulle bli den hårda utpekande linjen som skulle gälla i den nya regeringen. Det hoppet grusades dock snabbt. Sabuni lade fram ett antal kontroversiella förslag i valrörelsen om bland annat obligatoriska gynundersökningar för skolflickor från vissa etniska grupper för att upptäcka könsstympning, som inte ens hennes partikamrater i folkpartiet ville kännas vid. Att hon ska leda jämställdhets- och integrationspolitiken i Sverige de närmaste åren känns inte som en vettig inriktning mot framtiden. Att Birgitta Olsson fått den posten hade kanske varit för mycket att hoppas på, men det ändå. Erik Ullenhag?

Det ska bli mycket spännande att se hur den nya regeringen kommer att arbeta. Och snart kommer statsbudgeten. Och innan dess kommer den socialdemokratiska skuggregeringen att presenteras. Förhoppningsvis kommer den att präglas av den blandning av förnyelse och erfarenhet som trots att den borgerliga regeringen lyckats med.

Andra bloggar om: politik, regeringen, moderaterna, folkpartiet, ministrar