Som bekant skriver jag krönikor för läsvärda nättidningen Efter Arbetet. Till dem skrev jag några reflektioner om Almedalen som av olika skäl inte kommit upp på sidan - så jag publicerar dem här så länge. [Uppdatering] Nu ligger texten uppe på Efter Arbetet också.
Är Almedalen almedammen - en klubb för elitens inbördes beundran - eller demokratins årliga sommarhögtid? Alla verkar ha en åsikt, de ängsliga minglarna som vill synas med rätt personer, pr-konsulterna som ständigt ser ut att vara på väg någon annanstans, de radikala alternativalmedalingarna utanför stan, frivilligarbetarna och folkrörelserna och såklart alla proffstyckarna. Kanske har de mängder med turister som trots allt finns i Visby eller framför allt utanför staden också en åsikt - den hörs hur som helst inte lika tydligt.
Jag tror faktiskt att Almedalsveckan har ganska stor demokratisk potential. Visst är mycket av rapporteringen från mingellivet alltför okritisk och visst finns det fog för kritiken att veckan blir ett nätverkande för eliten ur olika sfärer där intressekonflikter sjunker undan över rosévinet på uteserveringarna. Men trots allt ordnas väldigt mycket aktiviteter av organisationer som inte har en gigantisk budget eller tentakler i regeringskansli och pr-branch. Den som är intresserad kan gratis lära sig massvis om fackets arbete och utmaningar, situationen i Västsahara, hur det går med FN:S milleniemål eller hur regeringens vårproposition fördelar pengar mellan män och kvinnor. För en billig båtbiljett och en tältplats kan vilken frivilligorganisation som helst komma hit, gå på seminarier och ställa frågor och med lite tur träffa potentiella samarbetspartners och få nya vinklar. Nu är det ju inte så att vem som helst får tillfälle att trava fram till vilken minister som helst, men helt omöjligt är det inte. Ett exempel är studentrörelsen - lokala kårer, samarbetsorganet Sveriges förenade studentkårer, fackförbundens studentråd och politiska studentförbund - har i flera år kommit till almedalen och utbildningsfrågorna finns faktiskt på agendan. Och i år kom utbildningsministern till SFS frukostpicknick. Och oavsett ministernärvaro tror jag att de kontakter studentföreträdarna kan knyta ger mycket i dagliga påverkansarbetet.
Men jag tror att det krävs lite mer av den breda vänstern och radikala rörelser för att den här demokratiska potentialen ska slå ut. LO finns på plats och satsar ganska stort, och Vänsterpartiet har en hel del aktiviteter på sin egen dag fredag. Andra aktörer på vänstersidan har också seminarier och ungdomsförbunden finns på plats. Men jag tror att man skulle kunna ha mer samordning, fler tunga namn och de som kommer hit borde stanna längre, gå på seminarier och tillåta sig att vara med mer i samtalet. De aktörer - LO, de rödgröna riksdagspartierna, större fristående aktörer - som har en del resurser skulle kunna dels samordna sig med varandra, dels lyfta in mindre, fria grupper för att få till ett bredare samtal. Kanske kan man knyta ihop sig mer med de trots allt ganska många bistånds- och utvecklingsorganisationer som är här - Lutherhjälpen, diakonia, röda korset m fl - och ordna ett större seminarium med förslagsvis internationella gäster. Frågor om jämställdhet, rasism, global rättvisa och årets innefråga klimatet är bara några exempel på vad som skulle kunna diskuteras. Samarbeten och nya konstellationer kan både få upp frågor på agendan och utgöra en plats för samtal, idéutveckling och nytänkande för arbetarrörelsen och den breda vänstern. Kanske kan då också den mer frihetliga alternativa almedalsveckan lockas in till stan och delta i det samtalet.
I år har såväl partipolitiken som näringslivet tagit mindre plats. Det borde alltså nästa år finnas plats för en stark vänsternärvaro. En närvaro som inte minst skulle kunna ge det politiska samtalet och idéutvecklingen mycket. Om ni kommer, så kommer jag!
Andra intressanta bloggar om: politik, almedalen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar