Idag har jag ägnat dagen åt att diskutera oppositionspolitik på en utbildningsdag med
Uppsala arbetarekommun. Och det var faktiskt riktigt upplyftande! Förutom en presentation av borgarmajoritetens budgetförslag i kommunen och några förhandstips om vad vår skuggbudget kommer att innehålla (den presenteras 10/5, jag ska skriva om den då) så var det två rejäla programpunkter: ett pass om att driva oppositionspolitik i media med Anders Grönvall, numera presschef på
Naturskyddsföreningen och tidigare bl a nyhetschef på radio Uppland och pressekreterare i regeringskansliet, och ett pass med
Anders Ygeman, riksdagsman från Stockholm, om viktiga utgångspunkter i oppositionsarbete.
Anders Grönvall gick igenom såväl praktiska tips för hur man bemöter/hanterar media, som grundläggande genomgång om mediadramaturgi och vad som är (eller kan bli) en nyhet. Med tanke på att naturskyddsföreningen lär vara en het kandidat till att bli årets lobbyist, så bra som de lyckats få sin vinkel på klimatfrågan, så var det tydligt att Grönvall inte bara är ett proffs i sin branch utan också hade mycket att lära oss fritidspolitiker. Ygemans framställning var också otroligt inspirerande - han talade bland annat om vikten att hata att vara opposition ("den som gillar att vara i opposition kommer att fortsätta vara det"), om fällor och trick för oppositionsarbetet och lite tankar kring vad som bygger upp mot nästa valrörelse.
Diskussione blev mestadels rolig och konstruktiv men en sak irriterar mig verkligen. Och det är hur lätt det är att skylla på media. Det finns en hel del att ha åsikter om, och det är naturlgitvis en del mediahantering/bevakning som det finns anledning att vara missnöjd med. Men det är inte i stockholmstidningarna som hela valet avgjordes. Och i den mån det gjorde det, så hade det också att göra med dels vilken politik vi fört, och hur vi förmedlade den.
Det är uppenbart att exempelvis fastighetsskatten fått orimliga proportioner i bevakning med tanke på hur få den gäller, och att det naturligtvis på ett sätt har med medias dramaturgi eller val av vinkel eller hur nära frågan ligger journalister i Stockholm. Men socialdemokraterna har också spelat med i den här frågan och har inte varit så bra på att berätta en annan berättelse eller driva andra frågor. Anders Ygeman berättade exempelvis att det förra året var fler barn som vräktes med sina familjer ur hyresrätter än det fanns pensionärer som "tvingades från hus och hem" på grund av fastighetsskatten. Ändå läste jag kanske en eller ett par artiklar - max - om vräkningar förra året, och då är ändå jag intresserad av bostadspolitik, och läste (eller bläddrade förbi) säkert hundra artiklar om fastighetsskatten. Självklart är media en faktor i sammanhanget men, media kommer inte att berätta om något som vi vill, om vi inte har något att berätta.
Vi måste först veta vad vi vill berätta och vad vi vill göra. Sen ska vi säga det - och då är media en viktig väg. Men det finns många andra vägar också, vi måste organisera, ha torgmöten, finnas på arbetsplatser, universitet och sociala sammanhang och vi ska finnas på nätet. Men om vi inte vet vad vi vill spelar det ingen roll vilka media vi har. Och det är bara vi själva som kan bestämma vart vi är på väg.
Andra intressanta bloggar om: politik, socialdemokraterna, uppsala, oppositionspolitik, framtid
Mer i avdelningen stolthet över familjen: jag har tidigare skrivit om att mina föräldrar håller på och renoverar ett kulturmärkt hus i Torshälla utanför Eskilstuna. Nu har renoveringen kommit igång på allvar och Eskilstunakuriren har gjort ett fint reportage med min pappa. Reportaget finns inte på e-kurirens hemsida men som pdf på husprojektets hemsida där en sporadisk byggblogg med mycket bilder också finns.
