Avståndet mellan blocken krymper

I SKOPs senaste mätning som publicerats i dn, är avståndet mellan blocket bara 0,8%. Vänstersidan får 47,9 mot borgarnas 48,7. De har tappat 5 procentenheter på tre månader, och det som kallades ett ointagligt försprång är nu nästan borta. Inte för att en mätning betyder så mycket. Men nu kan man inte längre skylla på enstaka mätfel, tendensen är tydlig att det är jämnt mellan blocken igen.

Inget är avgjort än. Vi vet inte ens vilka partier som ställer upp. Men jag skulle inte vara så kaxig om jag var borgare idag...

Karolina Ramqvist har koll på den feministiska analysen

Med tanke på mitt förra inlägg skulle jag nu bara vilja göra en hyllning till en skribent som inte låter en skruvad mediadebatt förblinda sig eller blanda bort korten: Karolina Ramqvist. Läs hennes uppgörelse med "Kim", musiktidningen för kvinnor eller hennes skarpa analys av mannens förmåga att slippa ansvar i krönikan om "Arbetarklassens sista hjältar". Karolina, all respekt.

Vad händer med F! nu?

Det är inte helt lätt att göra klara analyser av Tiina Rosenbergs avhopp och hela mediarapporteringen kring F! och feministbacklashen som pågår. Massa bloggare har skrivit olika analyser med varierande slutsatser. Det kommer lite länkar längre ner.

Jag tror verkligen inte att sista kapitlet om fi är skrivet, och på ett sätt kan jag nog tycka attRosenberg gör sig bättre som forskare än som politiker. Det kommer kanske ta ett par mandatperioder för fi att komma in i riksdagen (ungefär som mp) och även om de fått en dålig start så har de byggt väl från grunden och dålig media kommer inte göra det jobbet ogjort. Som alla nya partibildningar så kommer folk troppa av när man formerar sig, av innehållsliga skäl eller andra. Att Rosenberg blivit hotad och utsatt för ett orimligt mediadrev kan kanske inte räknas in i samma kategori.

Det svåra och sorgliga är i min mening att det inte finns något trovärdigt sätt för feminister i allmänhet eller de som är organiserade i F! att bemöta kritik och mediarapporteringen. När man försöker se det strukturellt eller analysera kritiken i termer av en backlash eller motstånd, så sägs det direkt att man är konspiratorisk eller så förlöjligas analysen genom att den tas bokstavligt. Det finns väl ingen feminist (eller mkt få) som menar att patriarkatet sitter i nån sorts hemlig bunker och planerar attacker mot alla feminister. Det betyder inte att det inte finns motstånd eller att patriarkatet inte existerar.

Fast det bisarraste av allt just nu är att det inte verkar finnas någon hejd på reaktionen, som kan säga saker som man inte tror är sanna. Det är verkligen slående hur gränserna förflyttats totalt det senaste halvåret för vad som är möjligt att säga. Värst är kanske Thomas Idegaard som vill införa tankeförbud - en stopplag mot all genusforskning och maktanalytiskt jämställdhetsarbete. Jistanes. Fast Johan Tralaus fuskanklagelse (som snarare handlar om en felplacerad fotnot) är ganska bisarr den med.

Läs förslagsvis mer hos följande bloggare:
Joel Malmqvist - Stoppa den blå talibanen!
Jenny Westerstrand - Mediaträsket - hon står inte ut!
Peter Gustavsson - Förföljelsen av Tiina en skam för Sverige
Stig-björn Ljunggren
Kristina Lindquist - Johan Tralau, kvinnorna och föraktet
Tanja Joelsson

Kyrkomöte redan nu

Jag fick ett roligt besked idag - eller inte ett säkert besked utan snarare en förfrågan. Men även om man inte ska ta ut något i förskott - vilket jag annars brukar vara världsmästare på - så verkar det ändå bli så: Jag ska tjänstgöra i kyrkomötet redan i år! Jag är ersättare långt ner, men nu har en person fått förhinder och det verkar som att jag (efter att ett antal ersättare tackat nej) är näst på tur.

Jag har ju (även om resultatet inte är sluträknat och fastställt) invald för kommande mandatperiod som ordinarie, men den börjar ju inte förrän första januari vilket betyder att det är först nästa års kyrkomöte (i september - oktober) som vi nyvalda samlas. Men nu får jag alltså (antagligen) chansen att prova på redan nu. Utskottsförhandlingarna är klara så nu blir det plenum. Förutom att det blir ett jättebra tillfälle för mig att vara med och lära mig innan jag ska vara med "på riktigt" så kommer jag (förhoppningsvis - om det går igenom!) att få vara med och fatta beslut om ordning för välsignelse av ingånget partnerskap. Jag hoppas ju få vara med och införa könsneutrala äktenskap såsmåningom, men det här är ett stort steg på vägen.

Kyrkomötets session 2 (plenum) äger rum i universitetshuset i Uppsala 25-28/10, och förhandlingarna är öppna så man får gärna komma och lyssna. Vill man läsa mer om de beslut som ska tas, kan man göra det hos Kyrkans tidning eller Svenska kyrkan.

Mansvåld i Metro

Så här i post-könskrigstider skulle man kunna misströsta och tro att det är helt omöjligt att diskutera mäns våld mot kvinnor strukturellt, att det enda som går att skriva om är de sjuka galningarna som gör överfallsvåldtäkterna, inte de till synes "vanliga" män som begår våldtäkter och övergrepp i hemmet. Fast man motbevisas idag (tisdag), då Metro skriver just om våldtäkter i hemmet, komplett med "fem tecken på en våldsam partner" och faktaruta om hur få våldtäkter som är överfall och hur stort man tror mörkertalet på övergrepp i hemmet är. Glädjande nog bygger artikeln på en intervju med Christina Lundh, biträdande chef på Rikskvinnocentrum i Uppsala, vilket innebär att de har en bra och trovärdig källa som dessutom har koll på feminstisk våldsforskning.

Det som är lite festligt (eller vad man ska kalla det) är att det hon pratar om är typ det grundläggande i Eva Lundgrens forskning om normaliseringsprocessen. Det är inga galna teorier om manshat, utan etablerad forskningsbaserad kunskap om hur våldsamma relationer ser ut...

(Det finns inga direktlänkar till artiklar på metro.se, men tidningen finns som pdf här, artikeln finns på sid 2)

Jag vill inte vara en "stark kvinna"!

I DNs kulturdel i fredags (finns inte på nätet) skrev Birgit Munkhammar om senaste numret av tidskriften Parnass, under rubriken "starka kvinnor", då numret handlar om Helga Henschen och Elsa Grave. Inget ont om artikeln i övrigt, men det fick mig att fundera lite på begreppet "starka kvinnor".

Det används ofta - inte sällan slarvigt - och kan beteckna nästan vilken kvinna som helst som antingen gör något som inte förväntas av kvinnor (åtminstone i någon sorts klassisk, snäv bemärkelse) eller en kvinna som verkligen lever upp till stereotypen men gör det på ett ovanligt sätt. En stark kvinna kan vara nästan vad som helst - men hon är alltid först och främst kvinna. Och på så sätt blir begreppet kontraproduktivt. Istället för att visa på att en person vidgar betydelsen av vad det kan vara att vara kvinna, binder det människor till just det. Genom att göra kompetenta personer till "starka kvinnor" låser man dem vid könet och får oss att se dem just som kön. Kvinna först, människa sedan.

När ska vi komma till den punkt när vi får vara bara människor - kompetenta, duktiga, framgångrika, radikala eller traditionella, vanliga eller ovanliga? Om jag i framtiden kommer vara framgångrik eller lyckas med saker eller på något annat sätt uppfattas som en stark person(lighet) vill jag inte vara det i egenskap av eller trots att jag är kvinna. Jag vill inte vara en "stark kvinna"! Om jag inte skulle göra saker som värderas högt av andra, är jag en svag kvinna då? Eller dålig kvinna kanske? Vad är det som gör att andra kan göra en till olika sorter eller grader av kvinna?

Feminismens mål måste alltid vara att göra könet ointressant och inte avgörande för rättigheter eller möjligheter i livet och i samhället. Även om man måste peka på kategorin kön för att såsmåningom få den att upphävas, är det knappast ett steg i rätt riktning att kalla framgångrika yrkespersoner för "starka kvinnor".

Första bloggduellen igång

Passagagen har startat bloggduellen, där två bloggare bjuds in att duellera. De får svara på en fråga i veckan i fyra veckor, och läsare kan rösta och kommentera. Först ut är Urban Lindstedt, sossebloggarpionjär och dessutom en av initiativtagarna till gruppbloggen motallians, och Fredrick Federley, cuf-ordförande och riksdagskandidat. Den första frågan de fått är Vad jag skulle göra om jag fick vara statsminister för en dag? och Urbans svar finns här och Fredricks här. Glöm inte bort att gå in och rösta när du läst!

Jag gillade (såklart) Urbans förslag på politik bättre än Fredricks - platt skatt är ju knappast någon favorittanke hos mig (vilket jag utvecklat tidigare). Fast om jag blev statsminister för en dag skulle jag nog liksom Fredrick genomföra en allmän flyktingamnesti.

Ska bli spännande att läsa de kommande inläggen från Fredrick och Urban, och att se vilka bloggare som får duellera härnäst. Ska invänta namnen på dem innan jag börjar klaga på den skeva könsfördelningen :-).

Höstfärger

Så här fint är det i Uppsala nu. I alla fall från min balkong.

Junilistan hot mot alliansen?

Idag har så junilistan till slut bestämt sig för att ställa upp i riksdagsvalet med Nils Lundgren som förstanamn, rapporterar bl a svt idag. Även om de påstår sig stå utanför blockpolitiken kommer de flesta förslagen snarast från höger - exempelvis sänkta inkomstskatter, minskad politisk styrning på olika sätt (exempelvis genom minskad riksdag) och avdrag för hushållstjänster. Och med politik som drar åt höger samtidigt som man kan kanalisera en EU-skepsis som inte längre har något utrymme i högeralliansen finns alla möjligheter för junilistan att ta borgerliga väljare, kanske framför allt från kd och c.
Denna eller liknande analyser görs av de flesta politiska kommentatorer idag, såväl Henrik Brors i DN som Mats Knutson i Aktuellt och Göran Eriksson i svd. Även Sören Holmberg, valforskare, tror att junilistan kommer ta från de borgerliga och framför allt kd. Även om junilistan inte kommer upp i fyra procent, räcker det med att de tar några tiondelar från kd för att de ska riskera att hamna under spärren.
Vi har redan sett hur kd och fp börjar bli nervösa för att de tappar i opinionen. Junilistan kommer inte att förbättra deras situation.

Även publicerat på motallians.se.

Bra om backlash

Dagens lästips:
I Expressen idag skriver Karin Eder-Ekman, Malena Rydell och Malin Ullgren från feministiska tidskriften Bangs redaktion en mycket bra debattartikel om backlashen mot feminismen i Sverige.

"Någon har vridit tillbaka klockan. Vi trodde det gick framåt, att det fanns plats för många feminismer. I dagens debattklimat finns det inte ens plats för en."

Få kvinnor vill bli chef i kyrkan

Karin Långström Vinge har i två inlägg (här och här) uppmärksammat att Kyrkans tidning denna vecka har publicerat namnen på de sökande till två olika höga chefstjänster i Svenska kyrkan, rektor för pastoralinstitutet (prästutbildningen) i Uppsala och domprosttjänsten i Växjö. I det första fallet är 3 av 11 sökande kvinnor, varav bara en fyller de formella kraven, och i det andra fallet är 1 av 14 sökande kvinna.

Karin reflekterar lite kring varför det ser ut så här, och tror att det finns många olika skäl. Såklart alla de vanliga argumenten - det finns färre kvinnor med formella meriter, kvinnor har ofta huvuansvaret för hemmet och inte lika benägna att satsa på jobbet, kvinnor blir inte lika uppmuntrade och tillfrågade o.s.v. Men jag tror också att vi måste se att det krävs otroligt mycket av en kvinna som blir chef. Man är otroligt utsatt och behöver mycket stöd, och det pågår mycket motarbetande av kvinnor i det tysta. Allt det är såklart inte medvetet, jag tror att mågna som påstår sig vara för jämställdhet eller för kvinnliga chefer i verkligheten inte riktigt ger kvinnor samma chanser som män. Det är tyvärr helt rationellt för kvinnor att inte vilja bli chefer i samma utsträckning som män, eftersom det ofta är mycket svårare för en kvinna att vara chef.

I kampanjen inför kyrkovalet satsade (s) mycket på frågan om motståndare till kvinnor som präster. Det är ju ett problem att alla i vår kyrka inte vill samarbeta med alla präster, men jag tror tyvärr att fokuset på ämbetsfrågan gör att man blundar för att det finns patriarkala strukturer i kyrkan (liksom överallt annars) som inte alls har särskilt mycket med synen på ämbetet att göra.

För ett par år sedan, på en kurs för blivande präster. talade Annika Anderbrant, kyrkoherde och kontraktprost i Falun och stor förebild för mig. Hon fick frågan om hon som chef i kyrkan mött mycket motstånd mot kvinnliga präster. Hon svarade nej, men att hon mött mycket kvinnoförakt. Och det är svårare att hantera och bemöta, eftersom det ofta är osynligt, svårt att ta på och mycket mer raffinerat än en uttalad åsikt i ämbetsfrågan.

Vi måste jobba hårt på att få fler kvinnor som söker chefsjobb i kyrkan. Men vi måste också ta hand om de chefer vi har som är kvinnor, och överhuvudtaget uppmuntra varandra långt innan det är dags att söka en chefstjänst. Och framför allt - på allvar börja jobba mot de strukturer i vår kyrka och samhället som hela tiden reproducerar mäns överordning och kvinnors underordning.

Uthängd privatperson - får man göra så här?

Hur får ett företag agera gentemot en privatperson som vill använda sin konsumentmakt för att protestera mot en av deras produkter? Det kan man fråga sig efter att ha läst på student.se idag.
Där blir en enskild privatperson uthängd efter att ha reagerat på att student.se ordnar en "turné" med arrangemang på kårhus runt om studentstäder, med pokerturneringar och baddräktsmodevisning. På sidan illustreras turnén med två avklädda tjejer runt en kille, där killen har spelkort i handen och tjejerna drinkar. På sidan finns också "festbilder" från städer där turnén varit tidigare. Personen, som är student i Östersund, har reagerat på detta och skickat mail till bl a kårerna på några av orterna och frågat om de känner till siten, arrangemanget och varför de stöder det, och några kårer har dragit sig ur. Då skriver sitens redaktörer ett "öppet brev" som ligger på förstasidan där den namngivna studenten beskrivs som moralist som förhindrar andra studenters nytta och nöje genom sina "extrema värderingar". Hennes agerande beskrivs som "destruktivt och illojalt" mot andra studenter och "lågt". Särskilt med tanke på hur mycket pengar och energi stackars student.se har satsat (säkert i altruistisk välmening gentemot sveriges studenter) på turnén. Brevet avslutas med en uppmaning att maila (till en av siten konstruerad mailadress) till personen för att tala om för henne vad man tycker om att hon "aktivt motarbetar att Student.se vill ge Sveriges studenter studentnyttiga tjänster och trevliga tillställningar".

Får man göra så här? Hänga ut en person med namn för att hon reagerar på ett arrangemang som i min ögon verkar i högsta grad tveksamt. Särskilt om studentkårer är med och arrangerar - studentkårer med obligatoriskt medlemskap. Student.se får väl ordna vilka fester de vill (så länge de håller sig inom lagens gräns) men det är stor skillnad på vilken legitimitet ett sånt arrangemang får om det håller till i kårhuset. Att attackera en person på det här sättet är osmakligt, särskilt med tanke på smutskastningen av henne, med obehagliga undertoner från klassisk kvinnofientlig retorik. Har du ingen humor? Det är väl bara att inte gå dit om du inte gillar sexism?

Jag hoppas verkligen att ni tar deras uppmaning på allvar, och mailar till företaget och talar om vad de tycker om att behandla folk på det här sättet.

En sak till: huvudsponsor för student.se är tria, studentorganisation för fackförbunden HTF, ST och SKTF. Undrar vad de tycker om turnén - och framför allt om att behandla en enskild person på det här sättet...

Zozo till Oscarsgalan?

Josef Fares film Zozo har idag utsetts till Sveriges bidrag till Oscarsgalan, rapporterar Kulturnyheterna i svt. Ett utmärkt val, och roligt att vi skickar en riktigt bra fim, till skillnad från pekoralen Så som i himmelen som var den svenska filmen förra året. Hoppas att också orscarsjuryn gillar den så att den åtminstone nomineras.

Själv såg jag filmen i lördags och blev väldigt berörd. Inslagen av magisk realism tyckte jag funkade bra, liksom skådepelarna. Inte helt lätt att göra en film som så totalt byter miljö (och i viss tema) mitt i, men jag tyckte ändå att kontinuiteten var tillräcklig.

Filmen är sorglig men hoppfull, men mest sorgsen var jag efteråt när jag funderade på varför jag aldrig sett en liknande film tidigare gjord i Sverige. Hur många svenskar finns det inte som har erfarenheter av flykt, av att växa upp i ett krig, av att komma till ett nytt land och inte förstå språk eller sociala koder? Jag har sett massor med uppväxtskildringar. Inte en enda av dem (som jag kan påminna mig iaf) har innehållit erfarenheter av flykt.

I ljuset av denna enfald bland filmskapares erfarenheter, kanske man ska se Zozo som just sorglig men hoppfull. Att det förhoppningsvis snart finns en större mångfald av erfarenheter bland svenska filmskapare, att det "jag" som skildras i växa-upp-filmerna inte nödvändigtvis är en vit, etniskt svensk pojke i en förhållandevis skyddad tillvaro.

Slut med skvallerlänk

Jag hade ju vissa förhoppningar på att Niklas Svensson skulle fortsätta skriva om skvaller från politiken när hans politikerblogg återuppstod i privat regi efter att ha stängts ner på expressen.se. Tyvärr så är det bara skvallret kvar - uppblandat med dagsrapporter om hans familj - och väldigt lite politik. Skvallret dessutom oftast på nivån "såg kändis på stan" och familjesidorna, så nu är det slutlänkat för min del. Kan säkert vara roligt för folk som gillar skvaller i allmänhet men knappast om man vill ha nån sorts koppling till politik...

Libertasartikel om kyrkan och välfärden

Som bland annat Joel uppmärksammat så har nya numret av S-studenters tidskrift Libertas kommit. Ett antal artiklar ligger ute på nätet, men inte den jag skrivit om Svenska kyrkan och välfärden. Däremot det fantastiska testet Vilken studentförbundet-typ är du? som är ganska elakt (mot rätt många) men väldigt roligt.

Eftersom en av fördelarna med att ha en egen blogg är att man själv bestämmer vad som ska publiceras, tänker jag här lägga ut hela artikeln. Jag vet att den är ganska lång för att vara en blogg-post, men det kan inte hjälpas. Hoppas ni tycker den är intressant ändå.

Är vi verkligen sekulariserade?
Sverige har kallats världens mest sekulariserade land, och om man mäter hur många som säger sig tro på gud eller hur många som går i kyrkan en vanlig söndag, kan det kanske sägas stämma. Men ändå finns det ett växande intresse för kyrkans tjänster som välfärds-/samhällsaktör, i krisgrupper, på arbetsplatser och som expertkommentatorer. Vad har hänt?

Begreppet sekularisering används i dagligt tal i betydelsen avkristnad, men är från början ett religionssociologiskt begrepp med mer specifik betydelse. Den klassiska sekulariseringsteorin byggde på tesen att en rad processer i moderniteten skulle leda till religionens minskning och marginalisering. Den viktigaste av dessa processer kan sägas vara institutionell differentiering, alltså att olika aktörer i samhället renodlas och specialiseras. Kyrkan, som ju tidigare haft såväl utbildningsväsendet, vård och äldreomsorg som folkbokföring i sin verksamhet, blev under 1900-talet allt mer specialiserad till att nästan enbart bli en religiös aktör. Samtidigt som kyrkan ifrågasattes som auktoritet, skulle religionen enligt teorierna bli en privat angelägenhet, inte ett samhällsfenomen. Denna syn har blivit starkt ifrågasatt och religionssociologer talar idag inte längre om sekularisering utan om religiös förändring. Dels utgår de gamla sekulariseringsteorierna bara från erfarenheter från den västeuropeiska kontexten, dels bygger de på tesen att pluralism automatiskt leder till splittring och minskning, något som amerikanska forskare ifrågasatt. De menar snarare att pluralism leder till att fler kan hitta den form av religion som passar dem, och därmed till religiös tillväxt. Nyare svensk forskning stöder den tesen.

Intresset för kyrkans traditionella uppgifter minskar stadigt – andelen konfirmerade 15-åringar har halverats sedan 70-talet, och gudstjänstbesök, kyrkliga vigslar och dop har också sjunkit konstant under lång tid. Antalet medlemmar i Svenska kyrkan minskar med 1-2 % per år och ligger nu på ungefär 80 % av befolkningen. Samtidigt ökar intresset för kyrkans tjänster på andra arenor. I nästan alla lokala krisgrupper ingår en präst, och på många håll har kyrkans lokaler blivit en naturlig samlingsplats vid kriser. Tjänster, som exempelvis besök hos äldre, som den vanliga välfärden inte längre räcker till för, är det ofta kyrkor eller andra frivilligorganisationer som står för. Många arbetsplatser och yrkesgrupper, som exempelvis polis- och räddningstjänst men även i näringslivet, efterfrågar kyrkornas personal och på många håll finns präster med specialtjänster inriktade mot arbetslivet. Kyrkornas företrädare blir också inbjudna att delta i den offentliga debatten, eller att agera ”expertkommentatorer” i tv och tidningar.

Dessa förändrade förväntningar har tagits emot på olika sätt på olika håll inom kyrkorna. På vissa håll har man helt välkomnat den här utvecklingen, och minskar på den traditionella verksamheten för att istället satsa på nya ”tjänster”. Ett närmast extremt exempel är Västanfors församling i Fagersta, som startat förskola, skola, ett behandlingshem, begravningsbyrå och även diskuterat att vara med och ta över sjukhusets verksamhet. På andra håll har man mött förväntningarna på kyrkan som välfärdsaktör med betydligt mer skepsis, och snarare uppfattat dessa förhoppningar på kyrkan som ett försök från kommuner eller myndigheter att smita från sitt ansvar för välfärden. Denna skepticism hänger ofta ihop med ett ideal om att kyrkan ska vara en ”profetisk röst”, vilket kanske kan översättas som kritisk röst, närvarande i samhället men med en tydlig kritik mot det. Det kan gälla både från höger (oftast för bevarande av den traditionella kristna moralen) eller från vänster (oftast för skuldavskrivningar till fattiga länder eller generösare asylpolitik).

Att Svenska kyrkan inbjuds att delta i samhällsdebatt och välfärdsbyggande, står som en stark kontrast mot sekulariseringsteorierna om institutionell differentiering. Istället för att bli en alltmer specialiserad institution, möter Svenska kyrkan nu på olika sätt förväntningarna att bli krisexpert, välfärdsaktör och de svagas röst i samhället. Att denna differentieringsprocess på något sätt avstannat, eller till och med vänts, tyder på att även andra delar av de traditionella sekulariseringsteorierna har upphört att gälla. Troligen kan vi även på andra sätt i framtiden se nya roller och förutsättningar för religionen i samhället, något vi nästan vant oss av med i Sverige. Även det faktum att religiösa ledare, med ärkebiskop KG Hammar i spetsen, har fått en helt ny tyngd som samhällsdebattörer de senaste åren kan sägas vara ett tecken på samma sak.

De förändrade förväntningarna på kyrkan som välfärds-/samhällsaktör är en angelägenhet för oss socialdemokrater på flera sätt. Dels för oss som är förtroendevalda för (s) i Svenska kyrkan, och därmed ofta är med och fattar stora och små beslut som är reaktioner på dessa förväntningar. Men det är i allra högsta grad också vi politiskt aktiva i övriga samhället som är med och ställer dessa nya förväntningar på de religiösa grupperna. Hoppas vi att någon annan – oftast en kyrka – ska ta det ansvar kommunen inte själv orkar med? Det är en smal balansgång att ta tillvara de resurser kyrkor och andra religiösa grupper innebär, utan att vältra över ett ansvar för människor som borde få stöd och hjälp genom sociala eller andra myndigheter. Att hitta den balansgången är en central framtidsfråga för såväl välfärdssamhället som kyrkorna.

Nytt kommentarsystem

Efter de problem jag har haft med troll i mina kommentarer har jag nu installerat HaloScan och hoppas kunna hålla bättre koll med hjälp av det. Tänker inte moderera kommentarerna men kanske kunna stoppa enstaka troll på ett bättre sätt. Värt ett försök iallafall.

På förstasidan har alla gamla kommentarer försvunnit, men om man klicka på permalänkarna till varje inlägg så finns de gamla kommentarerna kvar, om man vill läsa dem.

Hatkommenterarer - nej tack!

Ok, där gick gränsen. Jag har ju tidigare skrivit om att jag inte vill att någon ska känna sig kränkt i kommentarerna i min blogg. Där ingår också jag själv.

Idag fick jag följande anonyma kommentar på mitt inlägg om manshat:

"Jag vet inte om det är kvinnohat, men att läsa svenska feministbloggares kommentarer om Evins dokumentär är det snabbaste och pålitligaste sättet att bli kvinnohatare.

Jag kan inte tänka mig ett enda skäl att inte hata dig, till exempel. "

Jaha du, anonymous. Vad sägs om att jag är en person som är värd att respekteras bara i egenskap av människa? Att du inte vet något om mig mer än det jag skriver på den här sidan? Och om det är så att du har träffat mig i verkligheten och jag har gjort något som retar upp dig så mycket att du måste hata mig, tror du inte att det finns mer konstruktiva sätt att få mig att bearbeta mina brister än att skriva anonyma hatkommentarer i min blogg?

Jag har fått nog. Jag tänker inte ens skriva något om backlash och sexism eftersom det här talar för sig själv. Nästa gång jag får en sån här kommentar tar jag bort möjligheten att lämna anonyma kommentarer. Hemskt tråkigt för er trevliga kommentatorer som inte använder blogger, men jag vill inte ha fler anonyma hatbrev. Det går dock att skapa ett blogger-konto även om man inte har någon blogg här.

Alternativt: någon som känner till något bra verktyg/program för modererade kommentarer som funkar med Blogger?

Moraliskt säkert kort?

I tisdags gav H&M Kate Moss sparken som modell för deras stora kampanj med Stella McCartney-kläder efter att det uppdagats att hon tar kokain. nu har Moss förlorat ytterligare stora kontrakt. Samtidigt ryktas det att sångerskan tillika dokusåpa-stjärnan Jessica Simpson tar över, skriver Resumé idag.

Det verkar väl inte omöjligt att H&M, vis av skadan, satsar på det mest helylle och moraliskt klanderfria man kan komma på, och då ligger ju Jessica bra till... Lite festligt är det ialla fall att man går från den mest dekadenta glamourtjejen Moss till hemmafru-präktiga Simpson.

Nu går förresten Jessicas dokusåpa Newlyweds inte bara på MTV utan även på kanal 5 om man inte fått nog av henne än.

Mer valresultat

Nu är äntligen alla röster räknade i vår församling. Tyvärr har vi i (s) tappat ett mandat och jag är första ersättare i direktvalda kyrkorådet (om inte personrösterna förändrar listan vilket jag har svårt att tro). Mandatet har gått till miljöpartiet och deras enda (!) kandidat Martina Larson. Grattis! I övrigt är mandaten oförändrade mellan posk (3), m (3), fisk (2) och kd (1). Hur det blir med ersättarna återstår att se.

I stiftsfullmäktige har sd kommit in med ett mandat. Betvivlar dock att de kommer få något inflytande. Även frimodig kyrka kom in med ett mandat, liksom mp med 2 mandat.

Nu när det lugnat ner sig lite har jag funderat lite på valkampanjerna, inte minst sossarnas. Jag tror inte vi gjorde allt helt lyckat, även om mycket varit framgångsrikt. Jag ska fundera ett tag till, sen kommer nog reflektioner här i bloggen.

Valresultatet uppdateras fortfarande löpande här.

Kommentarpolicy

Har fått två kommentarer i min blogg från Erik Hellsborn, Sverigedemokrat.
Intressant att en Sverigedemokrat vill diskutera i min blogg. Eller åtminstone posta sina länkar, de två kommentarer som gjorts hittills kan knappast kallas diskussion. Det har hur som helst fått mig att fundera på vilka kommentarer jag ska acceptera. Jag vill såklart ha en levande och fri debatt, samtidigt är jag juridiskt och moraliskt ansvarig för vad som publiceras här.

Min utgångspunkt är att jag gillar kommentarer. Det är bra att få sina egna texter, idéer och tankar granskade, utmanade och uppmuntrade. Har haft några riktigt intressanta diskussioner i såväl min egen blogg som andras. Samtidigt kan diskussionerna ibland dra iväg, inte så farligt här på min blogg, men på exempelvis motallians.se där jag också skriver uttrycker sig folk ibland onyanserat, minst sagt.

Jag har kommit fram till följande policy:
Erik och andra sd:are (eller andra politiska sammanslutningar i det demokratiska gränslandet) får gärna kommentera här så länge jag juridiskt kan stå för det som står - allt som kan vara hets mot folkgrupp tänker jag ta bort. Om det blir obehagliga diskussioner kanske jag inför hårdare regler. Det är ok att du postar länkar till din egen blogg (och oberoende media såklart), däremot vill jag inte ha några länkar i min blogg till främlingsfientliga och rasistiska organ. Därför har jag raderat ditt tidigare inlägg med länk till SDs nättidskrift.

Kan tyckas hårt, men min blogg är inte en opartisk instans utan min personliga sida. Och jag vill inte att någon läsare här ska känna sig kränkt eller obehaglig till mods på grund av kommentarer om kön, enticitet, bakgrund eller sexualitet eller annat.

Har även fått en del antifeministiska kommentarer som rör sig i gränslandet. Det finns ingen lagstiftning om hets mot folkgrupp beroende på kön, men jag tänker inte låta någon känna sig könstrakasserad i min blogg. Om någon av er läsare reagerar på något som står här - hör av er. Min mailadress finns på min presentationssida. Jag läser alla kommentarer men ibland kan man reagera olika. Min utgångspunkt är att det är den som känner sig kränkt som är den som avgör vad som är en kränkning, och jag kommer alltså lyssna på era åsikter (under förutsättning att de är seriösa).

Diskutera gärna detta, har inte sett så många andra bloggare diskutera policy för kommentarer.