Batman!

Var och såg nya Batman begins igår. Hade ganska höga förväntningar men måste säga att de till största delen infriades. Jag har i och för sig alltid varit svag för batman - i allafall de gamla tim burton-filmerna, min favorit är batman returns (nr 2, alltså) med michelle pfeiffer som catwoman och danny devito som penguin.

Det roligaste med den här filmen var att den knöt tillbaka till de gamla batmanfilmerna utan att bara vara pastisch eller kopia. Hyffsad välspelad - christian bale funkar jättebra som batman - med några riktigt bra skådisar, framför allt michael caine och morgan freeman. Sen är jag lite svag för futurism i allmänhet och nördig teknik i synnerhet, och då får man sitt lystmäte i den här filmen. Det bästa med batman som karaktär är i mitt tycke att han inte har några egentliga superkrafter utan bara är skicklig och har mycket rolig teknik och prylar. Och - i den här filmen - ninjaträning.

Överhuvudtaget är filmen kanske mer "snygg" än nåt annat, men i den här genren är det inte så illa. Vill man ha djuplodande psykologi ska man nog leta någon annanstans - det finns väl en och annan billig förklaring eller poäng, men det är det inte så svåt att ha överseende med. Och jag måste säga att sensmoralen - att hämnd aldrig är lösningen och att man inte ska ge upp om mänskligheten - är väldigt sympatisk.

Alkohol under sommaren

Har varit på fest hos några kompisar. Mycket trevligt, glatt sällskap och några glas vin. Och när jag kom hem slog det mig hur lätt det är att dricka, särskilt på sommaren. Och hur lätt man antingen inte pratar om alkohol alls eller gör det på ett ganska okonstruktivt sätt.

Nu rör jag mig i och för sig i Uppsalas studentvärld, där många har en väldigt hög alkoholkonsumtion vilket gör att det är lätt att dricka mycket utan att någon reagerar. Men oavsett vilket sammanhang man finns i tror jag att det är lättare att fundera kring alkohol i princip (eller inte alls) än på hur man själv dricker.

Jag tycker inte att jag dricker för mycket. Och jag tycker inte att folk borde sluta dricka helt. Men jag tror att många (inklusive jag själv) skulle må bättre av ett lite mer kritiskt och genomtänkt förhållningssätt till alkohol.

En bra start är att göra alkoholkommitténs alkoholprofil. Där svarar man på en del ganska enkla frågor, och ett par frågor om hur mycket man druckit på sistone (en riktigt duktig profilsvarare tänker igenom innan eller för t.o.m. dagbok över hur mycket man dricker) och sen får man veta hur man ligger till och hur sunda ens alkoholvanor är. Inga pekpinnar, ingen registrering men kanske en ögonöppnare eller lugnande besked.

Jo, sen är ju det här en politisk fråga också så klart. Ju lättare det är att få tag på alkohol och ju billigare det är, desto mer dricker folk. Och desto fler olyckor, misshandelsfall, missbruk (och barn till missbrukare), dödsfall och sjukvårdskostnader. Trots allt, så enkel är det.

Namnsdagar knappast för alla

Jag har namnsdag idag. Trots att jag har ett ovanligt namn har jag en riktig namnsdag, där Marta till och med är "förstanamn". Jag hade nog inte kommit ihåg det alls om jag inte fått (hittills) fyra sms och ett telefonsamtal för att gratulera. Förutom att jag såklart blev glad över så uppmärksamma och snälla vänner så kunde jag inte låta bli att fundera på vilken funktion namnsdagar egentligen fyller.

I min familj har vi aldrig firat namnsdagar direkt, och jag har nog uppfattat det som lite gammaldags. Vad firar man egentligen? Att någon (svenska akademien? almanacksföretag? staten?) har bestämt att det ska firas just en viss dag? Förr hängde väl namnsdagarna ihop med helgondagar och liknande, men nu har ju en hel del flyttats runt och gamla försvunnit och nya kommit till. Dock har inte särskilt många namn som inte låter svenska kommit till. Varken Ali (10367 pers), Fatima (2580 pers) eller Mohamed (över 10000 med lite olika stavningar) har någon namnsdag. När kommer dessa släppas in i almanackan?

Statistiken kommer från SCB och deras intressanta och roliga namnstatistiksida. Där kan man dels se vilka namn som är vanligast i hela befolkningen, bland nyfödda och vilka som ökar respektive minskar snabbast, dels kan man söka på hur många som har ett visst namn, uppdelat på kön. Till exempel kan man få veta att det finns 11 kvinnor i Sverige som heter Göran (varav 6 har det som tilltalsnamn) men bara en man som heter Marta.

Cred från Helle ger prestationsångest

Har haft lite prestationsångest inför bloggandet idag eftersom min blogg (liksom rebellas och fredriks) rekommenderades av Helle Klein på hennes blogg idag. Otroligt roligt men ganska läskigt. Nu måste jag ju vara originell och smart och rolig så folk som hittat hit vill fortsätta läsa. jag ska göra mitt bästa!

Nu när jag ändå skriver ett sånt här mer spekulerande inlägg kan jag kanske passa på att uppmärksamma er på att jag har lagt till en del nya länkar till bloggar, samt infört listan "i min playlist" där diverse låtar som jag lyssnar på står med, utan inbördes ordning. Förutom låtarna där kan jag meddela att jag just nu mest lyssnar på Doktor Kosmos nya skiva (återkommer nog till den snart), på mina gamla Lauryn Hill-skivor samt på Gwen Stefanis senaste.

Ja, och så vill jag säga att jag tycker det är jättekul när ni kommenterar eller skickar mail. Jag ska bli bättre på att kommentera andras bloggar också, jag lovar...

Vad innebär förtryck?

Lyssnade på Uppman i p3 idag (som har ersatt fantastiska Elin Ek som jag skrivit om tidigare). Hon intervjuade krönikören EvaEmma Andersson, aftonbladet. De pratade bland annat om EvaEmmas neggiga attityd till feminsimen (även om hon inte uttryckte det så) och hon fick bland annat säga att hon inte är förtryckt och att det inte finns något förtryck på grund av kön i Sverige. Kanske att det finns skillnader mellan män och kvinnor, men inte mer än exempelvis mellan svenskar och invandrare (!), eller andra skillnader mellan människor, så det är inget förtryck. Om kvinnor som inte får ett jobb de vill ha slutade gnälla och skaffade lite mer utbildning istället för att skrika diskriminering så skulle det nog bli bra.

Förutom att EvaEmma verkar sakna en del grundläggande kunskap om de strukturella skillnaderna mellan män och kvinnor i Sverige är det intressant vad hon har för definition av förtryck. Ibland, när (ofta framgångsrika) kvinnor hävdar att de inte är förtryckta och att de kvinnor som hävdar sig vara det själva skapar sitt förtryck, måste nog ha en helt annan bild av förtryck än jag och många feminister med mig har. Jag skulle tro att EvaEmma tänker sig att förtryck är ungefär som apartheid eller nazism. Alltså att staten (eller militären eller annan formell maktinnehavare) uttryckligen tvingar folket eller en viss grupp till underkastelse med militärt tvång, fråntar dem mänskliga rättigheter och låser in dem eller dödar dem om de försöker göra motstånd. Om det är den enda definitionen av förtryck, så visst, då är inte jag heller förtryckt. Ingen militärpolis kommer och hämtar mig för att jag skriver det här inlägget.

Men om motsatsen till förtryck är frihet, och inte bara frihet från förbud utan också frihet till möjligheter, så kommer saken i en annan dager. För när den där tjejen slutar "gnälla" över att hon inte har fått jobbet, kommer hon antagligen upptäcka att hon faktiskt har mer utbildning än killen som fick det. Och om hon får jobb, kommer hon antagligen upptäcka att hon har lägre lön. Och när hon och killen har fått barn, kommer hon antagligen upptäcka att hon gör mer hushållsarbete, och av nån märklig anledning kommer hon stanna hemma längre, och ta ut fler vab-dagar och sen kommer hon antagligen upptäcka att hon har ännu lägre lön, inte blivit befordrad och dessutom får sämre pension.

Nej, EvaEmma, jag tänker inte sluta gnälla. Gnälla hjälper inte, men så länge analys, forskning, politisk kamp och feministisk kultur kallas gnäll tänker jag och många med mig fortsätta. Du tycker inte att du är förtryckt, och om det är sant så är det bara att gratulera. Men när du antagligen upptäcker att du är det, då är du välkommen att ansluta dig till oss feminister. Vi skulle behöva en kolumnist i aftonbladet...

p.s. Det har kommit kloka och nyanserade kommentarer till mitt inlägg om asylpolitik. Läs gärna dem här.

Ett steg åt rätt håll i asylpolitiken - men det är långt kvar

Migrationsverket har skapat en ny praxis för uppehållstillstånd åt apatiska barn. Avgörande blir om avvisningen kan antas skada de apatiska barnens psykosociala utveckling. Det skrev dn.se igår, och i papperstidningen idag får beslutet kritik från olika håll, för att vara otillräckligt och otydligt.

Det verkar ju faktiskt som att regeringen med sitt beslut för två veckor sedan (som det här är en konsekvens av) har försökt hitta ett sätt att förändra sin inhumana flyktingpolitik utan att behöva tappa ansiktet. Och visst är det bättre med små steg i rätt riktning än inget alls, och om det här är början på en omsvängning i asylpolitiken vore det väldigt hoppfullt. Vi är många i (och utanför) partiet som oroas och snart har fått nog. Den stenhårda asylpolitik som förs av regeringen ligger långt ifrån socialdemokratins grundläggande värderingar. Nu behövs inte bara en reträtt i frågan om de apatiska barnen, utan också en bra start på det nya systemet med asylprövning i domstol. Det förutsätter en amnesti, eller åtminstone kraftigt ökade resurser för att snabbt och rättsäkert behandla de asylsökningar som väntat länge.

Fast de här kortsiktiga åtgärderna räcker inte, även om de är det minsta som behövs för att återupprätta förtroendet för regeringen i de här frågorna. På sikt behövs en ordentlig diskussion och idéarbete inom partiet om vad en socialdemokratisk asylpolitik innebär, något också Socialdemokratiska studentförbundet krävt. En asylpolitik som inte byggs på kortsiktiga avväganden eller gömmer sig bakom EU-beslut som Sverige inte är bundna att följa, utan utgår från grundläggande socialdemokratiska värderingar - frihet, jämlikhet och solidaritet. En sådan asylpolitik skulle nog visa sig vara betydligt humanare - och fullt genomförbar.

Var finns den kristna vänstern?

Ett flertal bloggare har uppmärksammat att en prideparad har förbjudits i Riga, enligt svd.se. Bland annat har premiärministern sagt att Lettland är ett land byggt på "kristna värderingar" och därför kan paraden inte tillåtas.

Varje gång något liknande händer, och refereras på liknande sätt, undrar jag var den kristna vänstern finns. Eller, jag vet ju att vi finns på ganska många håll, men sällan i det allmäna medvetandet. Det är klart att folk tror att alla kristna hatar homosexuella, eller att den enda "verkliga" kristna uppfattningen är att vara negativ till homosexualitet, om det bara är fördömanden som refereras till som "kristna värderingar". Genom att kristna som inte är fördömande hellre argumenterar från ett rättighetstänkande eller liknande, får de reaktionära och instängande krafterna patent på att definiera vad kristna värderingar är.

Jag vill bygga mitt liv och mina ställningstaganden på kristna värderingar. Det betyder att jag tror att alla människor är skapade av Gud att leva ut kärlek till sina medmänniskor, oavsett i vilken form den visar sig. Det betyder att jag tror att Gud står på de svaga och marginaliserades sida när de förtrycks av den som är starkare. Det betyder att jag tror att öppenhet, ärlighet och sanning alltid är bättre än förljugna ideal om hur man ska leva, som innebär att blunda för verkligheten eller att den med makt får definiera hur människors liv ska se ut. Oavsett om den makten sägs vara sanktionerad av Gud eller någon annan.

Jag vet att det finns många som håller med mig. Varför lyckas vi inte göra våra röster hörda?

Fler högskoleplatser - räcker det?

På Dn debatt idag presenterar Leif Pagrotsky en utbildningspolitisk överenskommelse med v och mp. Den går ut på att tillföra pengar för att fortsätta utbyggnaden av högskolan och skapa 3500 nya utbildningsplatser de närmaste åren. Man går tydligt emot den borgerliga alliansens utbildningspolitiska utspel för någon månad sedan, där man vill minska antalet platser i såväl högre utbildning som vuxenutbildning. Regeringen och samarbetspartierna håller fast vid 50%-målet (att hälften av alla ungdomar i en årskull ska påbörja högre utbildning innan 25 års ålder) och menar att alliansens politik leder till elitism och minskar möjligheterna för en breddad rekrytering och på sikt leder till mindre jämlikhet i samhället.

Det är glädjande att regeringen kommit överens med v och mp i utbildningspolitiken, men det framgår inte hur mycket man kommit överens om. Gäller det bara dessa utbildningsplatser eller också fler delar av högskoleproppen som kom på försommaren? När den lades fram var det bara s och v som var överens, medan mp fortfarande stod utanför. Den innehåller många viktiga frågor och landets studenter - och lärosäten - väntar på besked om den kommer gå igenom i nuvarande form eller om det kommer att ske förhandlingar för att få majoritet i riksdagen.

Det är också glädjande att man inte accepterar alliansens försök att ställa kvalitet mot kvantitet. Högre utbildning i Sverige håller en hög kvalitet, och en del av den höga kvaliteten är just att man jobbar aktivt med breddad rekrytering och mångfald. En essentiell del i det är att se till att många kan studera, och att bakgrund och familjens ekonomi inte ska vara avgörande. Då måste det finnas många högskoleplatser, och de måste finnas geografiskt tillgängliga och inte bara på de gamla universiteten som kan vara svåra att ta sig in på, inte bara i själva antagningen.

Den borgerliga alliansen beskyller regeringen för att ha urholkat lärosätenas ekonomi genom utbyggnaden och att inte fullt ha finansierat den, och man gör därför en stor sak av att slopa 50%-målet och öka resurserna. Det stämmer inte, varje ny högskoleplats har varit finansierad och problemet består snarare av att högskolorna utbildar fler än de får betalt för. Det finns dock ett annat finasieringsproblem - resurstilldelningssystemet för grundutbildningen bygger bara på antalet studenter och tagna poäng. Ingen särskild tilldelning ges för de andra uppdragen som lärosätena har - arbetet med mångfald och breddad rekrytering, jämställdhet, tillgänglighet, studentinflytande exempelvis. Många lärosätens bibliotek är undermåliga, vilket slår hårdast mot de studenter som inte har råd att köpa kurslitteratur. Samverkan med det omgivande samhället - vilket kan ge studenter med få kontakter i näringslivet en bättre chans att få jobb efter examen - är också eftersatt på många håll. Med dagens regler har en (blivande) student rätt att få sina icke-formella meriter tillgodoräknade vid antagning, sk validering av reell kompetens, men det sker i väldigt liten utsträckning, till stor del beroende på de höga kostnader det för med sig. Om regeringen verkligen menar allvar med den öppna högskolan, tillgänglig för alla, räcker det inte med att ge uppdrag till lärosätena, även om de i sig är väldigt bra. Man måste också se till att ställa tillräckliga resurser till förfogande, vilket kan ske nu när resurstilldelningssystemet ses över.

Ser med spänning fram emot hösten och den utbildningspolitiska debatt som kommer att ta fart då. Det står två tydliga alternativ emot varandra, och många avgörande beslut ska fattas kring hur högre utbildning ska se ut i Sverige framöver. Vill vi ha en högskola för alla, oavsett studiebakgrund, eller en elitisk utbildning för de som redan har goda möjligheter?

Fantastisk Lauryn Hill!

Är fortfarande lite överväldigad efter den fantastiska konserten med Lauryn Hill igår på Stockholms jazzfestival. Ska försöka sortera intrycken till någon sorts recension.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig av konserten - skulle det bli akustiskt? Bara nya låtar? Hennes två tidigare skivor har ju varit väldigt olika varandra - den nyskapande hiphopen på Miseducation of Lauryn Hill från 1998 och den akustiska Unplugged från 2001. Unplugged-skivan inleds med att Lauryn säger att texterna som kommer är ganska tunga, men "you see, fantay's what people want, but reality is what they need. And I've retired from the fantasy part."

Nu verkar det dock inte som hon tycker att "reality" är ett hinder för att musiken ska svänga. För svänger gör det! Lauryn har med sig 15 pers på scenen (inkl två basister, tre slagverkare, tre keyboards och en dj), och började med Doo wop (that thing) från Miseducation. Hon kör ganska många låtar från den skivan, men med ett nyare sound, mer funkigt och med starka soul- och reggaeinfluenser. Ibland skiljer sig musiken så mycket från originalet att man känner igen låtarna på texterna innan musiken. Det är ingen nackdel, musiken känns fräsch och spännande.

Det var en bra blandning mellan nytt och gammalt, de nya låtarna lyfter inte på samma sätt eftersom de är nya för publiken, men det låter bra och om skivan (som alltså inte är släppt än) har samma ljudbild som konserten kan det vara hur bra som helst.

Höjdpunkter under konserten är min favorit från Miseducation, To Zion (bredvid Isn't she lovely kanske musikhistoriens vackraste kärleksförklaring till ett barn) som går över i en ovanligt svängig tolkning av Iron, Lion, Zion; och I just want you around från Unplugged, nu i funkig version med hela bandet. Jag gillade också de otroligt vackra akustiska sångerna med bara Lauryn själv på gitarr som bryter av helt mot det intensiva i resten av konserten, ohyggligt vackert.

Hon avslutar med låtar från Fugees-tiden, först Killing me softly och sedan ett svep med Ready or not, How many mics och Fu-gee-la. Jag hade nästan glömt att Lauryn var en så grym rappare, men hon klarar även de hådare hiphoplåtarna galant.

Den enda besvikelsen är att konserten får ett abrupt slut - och att vi inte fick höra Everything is everything. Efter fugees-låtarna hinner hon knappt säga tack och hej innan hon och bandet försvinner från scenen och det blir inget extranummer heller. Lite snopet, och det kändes väldigt avhugget och ett konstigt slut på en i övrigt fantastisk konsert. I publiken muttras det om att det är konsertarrangörerna som avslutat det hela - konserten slutar prick 00.00, den tid som de hotat med att "dra ur sladden" så att Lauryn skulle komma i tid.

Tyvärr är jag ingen rutinerad konsertfotograf så de flesta av mina bilder är oskarpa. Men ni får se två hyffsade bilder iallafall.

Lauryn Hill på Skeppsholmen

Dags för mer kultur. Ska tillsammans med min syster och diverse kompisar gå på Stockholms jazzfestival och lyssna på min gamla favorit Lauryn Hill. Har lyssnat på hennes skivor i ett par dar nu för att komma i stämning och ser jättemycket fram emot att höra hennes nya material, sär hon bla samarbetat med världens bästa Kanye West. Ska bli grymt!

Apropå min syster (Teresa Axner heter hon) så är hon en väldigt duktig singer/songwriter på uppgång. Hon spelar sina självutlämnande och vackra sånger på restaurang Taj Mahal i Västerås den 6/8. Snart har hon en hemsida där man kan lyssna på hennes låtar också, återkommer med länk till den.

Inga politikkommentarer idag. Blir bara less på hur bristen på nyheter gör att tidningarna letar efter skandaler och blåser upp allt till orimliga proportioner, senast Margareta Winberg. Jag blir så trött.

Sin city - jag är en vekling

Idag har jag varit och sett Sin City. Eller snarare, de första 67 minuterna av Sin city. Efter en dryg timmes väldigt grafiskt våld - tortyr mestadels, och fler sätt att mörda folk än jag hade kunnat komma på - fick jag nog och tog med mig min kräsa mage och gick. Det är faktiskt första gången jag går mitt i en film.

Inte för att den var dålig - jag gillar verkligen serietidningsestetiken, snyggt på alla sätt, fantastiska skådespelare och välregisserat. Men bara FÖR äckligt. Jag pallar det inte. Jag trodde att jag hade blivit avtrubbad och fixade att se ganska mycket våld under förutsättning att det är relevant för handlingen, jag kan till och med gilla estetiskt våld. Kill Bill, tex, gillade jag (ävan om den också närmade sig gränsen). Kanske var det just bristen på handling som var droppen i det här fallet, det var när jag insåg att det inte skulle bli mer handling (alla "huvudpersoner dog en i taget) utan bara mer våld som jag gav upp.

Först blev jag väldigt besviken på mig själv, och lite förundrad. Att inte palla estetiskt våld stämmer inte riktigt med min självbild som kulturelitist (se förrförra inlägget). Kände mig väldigt vek och mesig. Sen kom jag på att jag faktiskt var lite glad att jag inte är helt avtrubbad och blasé utan har en gräns för hur mycket våld jag klarar oavsett hur estetiskt det är. Då kanske kräsmagen är nåt man får ta.

Kyrkobesök

Var på gudstjänst i Domkyrkan här i Uppsala idag, som kyrkvärd. Allt är mycket mer avskalat så här på sommaren med mindre personal och färre besökare - men det var trots allt c:a 200 pers där. Det förvånar mig faktiskt att så många personer väljer att gå i kyrkan i stan en solig söndag i juli. Kan iofs ha samband med kören från Cambridge som medverkade, men ändå.

Ingrid Skäremo predikade, mycket bra som vanligt. Temat var "andlig klarsyn" och texten (Matt 7:13-14) handlade om den smala vägen som leder till livet. Predikan handlade om en misshandlad kvinna på flykt från sin före detta man, och mest om hennes väg tillbaka till en stabil tillvaro. Något som i allra högsta grad var en smal väg och en trång port, som leder till livet.

Det är märkligt hur starkt det blir varje gång det här ämnet lyfts i kyrkan. Det har under så lång tid varit tabu och svårt att beröra. Just i min församling är det ändå inte helt ovanligt, tack vare flera präster med brinnande intresse för kvinnors rättigheter men också med en inställning till predikan att en måste handla om relevanta saker för de närvarande och inte blunda för den svåra verkligheten. Ändå blir männskor berörda och förvånade, och jag själv känner mig tacksam varje gång jag får höra evangeliet utlagt så att det inte bara rör vid historien eller det teoretiska utan faktiskt berör människors vanliga liv utan att vika undan för det obehagliga. Ett tillrättalagt och behagligt evangelium ska man alltid vara skeptisk till, liksom ett evangelium som inte på allvar leder till befrielse och upprättelse för de svaga och utsatta.

p.s. den som vill läsa mer om kyrkan och våld mot kvinnor kan gärna läsa Kyrkornas världsråds skrift Kyrkornas nej till våld mot kvinnor som presenteras kort här och kan beställas gratis från info@svenskakyrkan.se.

Kulturelitist

Råkade lysna på Hitlistan i p3 för en stund sedan. Bland de fem bäst säljande singlarna i Sverige denna vecka finns inte bara den omåttligt irriterande mobilsignalen crazy frog utan även den nästan lika märkliga Schnappi - Das Kleine Krokodil.

Det är bara att ge upp och inse att jag aldrig kommer bli verkligt folklig. Kulturelitisten i mig kommer aldrig ge sig så länge den utsätts för dylika provokationer.

Välkomna till blogosfären, Rebella!

Rebella, en ung s-kvinnoklubb i Stockholm med vass feministisk edge riktad såväl inåt partiet som utåt, har äntligen startat sin gruppblogg. Ser fram emot mycket intressant där framöver. Välkomna i blogosfären!

Fribeloppet i studiemedelssystemet

Fick en kommentar på mitt förra inlägg där moje föreslår att man ska höja fribeloppet. Jag började skriva en kommentar men det blev så långt så jag skriver ett nytt inlägg istället.

Jag hör till dem som är skeptiska till ett höjt/avskaffat fribelopp. Visst skulle det kunna vara lite högre (även om det är rejält mycket högre nu än för ett par år sedan) men det finns flera nackdelar med att höja, såväl politiska som praktiska.

För det första: ett höjt fribelopp kommer bli en ersättning för ett höjt studiemedel. När förre utbildningsministern Tomas Östros föreslog ett avskaffat fribelopp förra året var det mer eller mindre uttalat för att slippa höja studiemedlet. Alla studenter kan och vill inte jobba, det ska inte vara ett tvång. Om vi får en situation där studiemedlet är för lågt för att leva på och alla studenter måste arbeta, är det ett stort hot mot den öppna högskolan och tanken att alla ska kunna studera oavsett bakgrund.

För det andra: Om man höjer fribeloppet (och inte studeimedlet) blir det en signal att det är ok eller till och med önskvärt att studenter srbetar samtidigt som de studerar. på vissa utbildningar går det (om man har vissa jobb) men heltidsstudier ska vara just heltid. Ju fler studenter som arbetar, desto mer acceptans blir det för att ha mindre undervisning och för att lägga mindre än 40 timmar/vecka på studierna. Fler arbetande studenter ger i längden sämre utbildningskvalitet.

Redan nu är fribeloppet så högt att det går att arbeta lite extra under terminerna. Det måste man självklart kunna. Men om man jobbar så mycket att man tjänar runt 100.000 så lägger man antagligen så mycket tid på arbetet att det inkräktar på heltidsstudier.

Man kan dessutom fråga sig om det är rimligt att en person kan jobba i princip och samtidigt få flera tusen i bidrag och fördelaktiga lån från staten för att man studerar.

Däremot finns det en del justeringar som skulle behövas i fribeloppssystemet. Det är ju inte så bra att sommaren räknas in, eftersom studiemedlet finns för 40 veckor, medan fribeloppet räknas på halvår. Man borde bara räkna inkomster från terminstiden, alternativt månadsbasera fribeloppet (en längre argumentation kring månadsbaserat fribelopp, av mina klubbkamrater Anna, Kajsa och Kajsa finns här).

Bostadbrist bland studenter - en evighetsfråga?

Dn skrev igår en kort notis om att bostadsbristen bland studenter är något mindre inför terminsstarten i höst än tidigare år. Det gäller då framför allt de mellanstora studentstäderna, i storstäderna är det hopplöst som vanligt. P3:s nyheter gjorde ett inslag också, där som vanligt bostadsbolagen uppskattar behoven som betydligt mindre än de studenter som flyttar runt och bor osäkert.

I sin bostadsundersökning från i våras uppskattar Uppsala studentkår behovet av studentbostäder till c:a 3000 här i Uppsala under förutsättning att antalet studieplatser i stan är konstant - om antalet platser ökar (vilket universitetet vill) måste ännu fler bostäder byggas. Visst byggs det en del i Uppsala, både studentbostäder och vanliga hyresrätter och bostadsrätter, men det räcker inte. Framför allt finns det stor brist på vanliga hyresrätter till rimliga hyror. Andelen hyresrätter i Uppsala är extremt låg och det är inte bara studenter som har svårt att hitta bostad. Ett stort problem är att människor som tar examen inte kan hitta en lägenhet och därför bor kvar i sin studentbostad. Det är dessutom många som vill bo i en "vanlig" bostad redan under studietiden - något många gör men som många andra inte har råd med. Hyrorna på såväl vanliga lägenheter som studentbostäder har gått upp kraftigt de senaste 10-15 åren medan studiemedlet i princip har legat på samma nivå.

Som vanligt drabbas alltid de studenter som redan från början har ett sämre utgångläge. Den som inte vet att man ska ställa sig i kö tidigt, den som inte har föräldrar som kan köpa en lägenhet, den som inte har kontakter eller familjemedlemmar som kan hjälpa en att hitta ett andrahandsboende eller kan navigera bland alla stiftelser, nationer och specialboenden som finns i exempelvis Uppsala. De aktiva på kåren kan också rapportera om att många, framför allt killar med icke-svenska namn diskrimineras vid andrahands-boende och har ännu svårare att hitta en bostad än andra. De studenter som har barn och därmed inte kan bo i korridor eller flytta runt i olika korttidsboenden är andra förlorare i studentbostadskrisen. Bostdasfrågan berör alla men är i mycket en jämlikhets- och mångfaldsfråga. När pengar och kontakter blir det avgörande slås de som redan från början tvekar att studera ut fortare än de från studievana hem.

Ytterst handlar studentbostadsbristen om många olika probelm om samverkar och därmed drabbar redan svaga. Många saker behövs men två saker skulle göra stor skillnad: fler billiga hyresrätter och ett höjt studiemedel.

Läs Libertas!

Jonas Morian bloggar idag om s-studenters idépolitiska skrift Libertas som han hyllar. med rätta. Libertas var för något år sedan organisationens dåliga samvete med ett havererat adressregister, oregelbunden utgivning och varierande kvalitet. Under det senaste året har detta styrts upp av redaktionen och nu har årets femte nummer kommit med tema moralismens återkomst. Såväl redaktion som gästskribenter håller hög kvalitet och det är särskilt glädjande att kompetensen i de feministiska frågorna är hög. Tyvärr ligger inte alla artiklar ute på hemsidan men några iallafall.

Extra roligt är det att Morian lyfter fram min goda vän Katrine Kielos som har ett skarpt öga och vasst intellekt - och är dessutom en mycket duktig skribent. Det var hon som kom med initierade kommentarer om mäns våld mot kvinnor i min blogg tidigare. Läs också hennes tänkvärda och roliga artiklar i Libertas - min favorit är "feminism for dummies" i feminism-numret från i våras. Ligger tyvärr inte ute på hemsidan än men ska vara på väg.

p.s. det går bra att prenumerera på Libertas även om man inte är medlem i s-studenter.

Kamrat 12%?

Det blir ju oundvikligt att i det här sammanhanget (se förra inlägget) fundera på det här med feministiskt initiativ och behovet av ett feministiskt parti. Jag har på något sätt ändå blivit lite mer positiv. Jag själv är och förblir sosse, jag tror att det är inom de etablerade partierna som påverkan är effektivast (och behovet av den som störst!). Jag tror också, som alla säger, att det riskerar att putta ut antingen v eller mp och därmed underlätta för högern. Det kommer inte heller att bli ett så brett parti som man hoppas, självklart kommer man på något sätt inklassas på höger-vänster-skalan.
Samtidigt så kan ju knappast sossarna eller några andra etablerade partier bestämma vilka partier som får finnas och inte. Så även om jag och många med mig har valt en annan väg, och tycker att den är bättre, så kommer det upenbarligen att finnas ett feministiskt parti i Sverige inför nästa val, och då kan vi ju fundera på hur vi bemöter dem och samarbetar eller motarbetar dem.
Trots alla "risker" som finns så tror jag ändå att det är bättre att bemöta dem positivt och försöka hitta samarbetssätt. De kan hjälpa oss sossar att lyfta frågorna och kan dra oss åt rätt håll. Ärligt talat skulle jag inte klaga om det kom in lite fler vassa feminister i såväl riksdag som regering. Och om fi ändå ska ta våra röster (det är bara obotliga optimister som tror att fi bara kommer ta röster från v, självklart finns det fler besvikna feminister bland s väljare) måste vi ju se till att dessa röster inte är bortkastade utan faktiskt ger representation i riksdagen. Detsamma gäller ju faktiskt v och mp, vi kan uppskatta dem i olika hög grad men faktum är att s inte klarar sig utan dem.
kanske dags at återuppliva den gamla stödröstningen och devisen kamrat 4%. Eller kanske Syster 4%. Fast snarast då 4+4+4 = kamrat 12%... En valslogan, måhända?

Feminism i Almedalen - sista snacket

Känns ju ärligt talat lite som man befinner sig i bakvattnet när man sitter och skriver om Almedalen veckan efter att allt är slut. Men jag har ju inte riktigt hunnit med, och så tar det lite tid att fundera. Nackdelen med att kunna kommentera direkt är ju att man på sätt och vis måste kommentera direkt och att det blir försent väldigt snabbt. Så det här inlägget kanske kan ses som en liten protest/uttryck för semesterslöhet. Det är ju dessutom så olidligt varmt nu att allt går långsamt.

Hur som helst.

En viktig del av Almedalens händelser för mig var att hänga i "feministruinen", S:ta Karins ruin där feminsitfestivalen Push-up ägde rum. Var på ett antal seminarier som genomgående var intressanta. Några av dem arrangerades direkt av F!, andra av feministfestivalen. Höjdpunkten var nog Berit Ås presentation av härskarteknikerna i uppdaterad version, otroligt roligt och med en skarp analys. Att förstå hur det går till när patriarkatet utövas räcker inte för att upphäva det, men är faktiskt en ganska viktig pusselbit för att förstå vad som händer - och för att inte skuldbelägga sig själv när det händer. Låter ju så trivialt och självklart och om en första grundkurs i feminism för gymnasietjejer - samtidigt händer det mig hela tiden att jag blir härskarteknikad och även om man inte allid kan försvara sig så kan man ju ibland försvara nån annan. alltid något.

Andra höjdare i feministruinen var samtalet mellan Gudrun Schyman och Margareta Winberg om feminismen i politiken, ett samtal som höll hög nivå och visade på att det är finns olika rimliga strategier för att arbeta feministiskt i politiken, och seminariet med Sandra Dahlén om feministisk sexualupplysning. Roligt och utvecklande. Dessutom bra att bli påmind om hur mycket sexualitet och politik hänger ihop, och hur politiskt laddat det fortfarande är att kvinnor ska ha rätt till sin kropp och sexualitet. Passade på att gå med i rfsu också, kanske en av sveriges radikalaste feministiska organisationer (av de som rör sig inom den etablerade sfären iaf).

After speech - oberoende underhållning?

En av de semi-officiella inslagen under almedalsveckan är ju att talarna intervjuas av Lars Adaktusson och Pelle Wendel direkt efter talen. Alltihop arrangeras av tjänstelobbyn Almega men försöker ha någon sorts opartisk touch, vilket inte lyckas så bra.

Under seminariet som behandlade "årets opinionsbildare" hävdade Lars Adaktusson att after speech var helt oberoende och hade hög integritet, vilket han motiverade med någon sorts cirkelresonemang - arrangemanget skulle inte fungera om det inte var oberoende, och eftersom det finns så är det oberoende. typ.

Förutom att det är farligt när journalister tror att de är opartiska så blir det extra märkligt att de tror det när de står under en banderoll med ett starkt ekonomiskt intresse och tydliga politiska sympatier. På väggen projicerades citat av olika politiker och ledarskribenter om hur viktig tjänstesektorn är och vikten av politiska initiativ för att stärka och underlätta för tjänsteföretagen.

Visst kan jag hålla med om att de ställde olika frågor till alla partiföreträdarna, men jag tyckte ändå de var i särklass hårdast mot Marita Ulvskog. Dels fick hon en mycket elakare tröja än de andra (alla fick en t-shirt med tryck - Marita fick "jag gör som Göran" medan reinfeldt fick "jag passar i sagerska") som dessutom undergrävde hennes självständighet och integritet som partiföreträdare, dels fick hon hårdare frågor och de gick ett steg längre med att pressa henne jämfört med de andra. Sen tycker jag iofs att hon inte heller hanterade situationen särskilt väl men frågan är om hon hade kunnat vinna situationen på något sätt.

Sen måste jag erkänna att jag var otroligt imponerad av Maud Olofsson. hon lyckades helt med att få fram sin politik, hon var rolig och rapp och lyckades dessutom trycka till adaktusson ordentligt. kul! Inte vad jag hade förväntat mig ärligt talat...

Som jag skrivit i ett tidigare inlägg undrar jag var arbetstagarsidan finns. Den här typen av arrangemang blir knappast lyckade om de ordnas i direkt parti-regi men om en arbetsgivarorganisation kan ordna så kan väl facken göra såna här grejer också. Studentorganisationerna? Någon annan än arbetgivarna iaf? Jag tror att man kan ordna roliga saker utan att nödvändigtvis ha massa pengar eller bjuda på mat och annat och att det skulle kunna bli vassare än det här...

Sen måste jag bara inflika att det ryktas att studentkåren Rindi, som har lokalerna som används av Almega, har haft vett att ta ordentligt betalt av Almega vilket innebär att man kan stärka upp kårens arbete under året. Mycket bra! - inte minst som just kåren på Gotland har en tuff situation framför allt på bostadssidan. Om Almegas lobbypengar delvis kan gå til studentrörelsen är väl det toppen!

Övergripande intryck från Almedalen

Tillbaka i Uppsala efter min vecka i Almedalen och kringliggande övernattningar i Stockholm. Det var som jag skrivit tidigare en överväldigande vecka, och märklig när allt tappade fart på torsdagen efter terrorn i London. Det har varit roligt, spännande, lärorikt, stundtals surrealistiskt och ibland irriterande att glida runt bland politiker, journalister och (framför allt) lobbyister. Ska här göra några övergripande reflektioner, återkommer kanske med några minnen av specifika seminarier och tal och sådant.

Det som var märkligast under veckan, sådär generellt, var att plötsligt befinna sig liksom i nyheterna istället för att läsa dem. Jag kosumerar väldigt mycket nyheter en vanlig dag, i Almedalen läste jag tidningen max ett par gånger. Jag fick nyheter per referat/rykten eller inte alls. Väldigt märklig känsla att vara på seminarier och höra tal i verkligheten och sedan bara höra dagen efter någon annan berätta hur det hade refererats/kommenterats i tidningarna istället för tvärtom. Tydligast blev det såklart under torsdagen och fredagen efter terrorn (då lyckades jag iofs komma över en dator och dessutom lyssna på radio) men även under resten av veckan.

En annan reflektion var att jag tyckte att det verkade vara så få politiker där. Särskilt sossar. Eller, det var såklart politiker där, men ändå förvånansvärt få. På seminarier jag var på var ofta få sossar jag kände igen och få sossar sm ställde frågor eller kommenterade. Det var i princip ssu oc studentförbundet som var synliga - vid flera tillfällen fick Magdalena Streijffert, studentförbundets nyvalda ordförande, representera partiet i debatter där andra pertier skickat riksdagsmän eller andra mer officiella representanter. Inget ont om Magda, hon gjorde ett hårt och mycket bra jobb under veckan, men man tycker att Sveriges största parti, som dessutom startade Almedalsveckan, skulle kunna ha gott om folk på plats...

Om det ar få politiker, var det desto fler lobbyister. Det var säkert gott om journalister också, men de avslöjar sig inte lika tydligt eftersom de inte försöker pracka på en prylar, har färgglada tröjor med budskap eller försöker bjuda in en på seminarier med suspekta teman och gratis kaffe/mat/macka/öl. Mina favoritlobbyister under veckan var förutom jagvillhabostad.nu (där jag själv är medlem) flyktingamnestigruppen som syntes väl med sina svarta plakat och iogt-nto som delade ut vattenflaskor med tryck om icke-sänkning av alkoholskatten. Mycket smart, i hettan gick alla runt och drack vatten i deras flaskor, kanske det budskap som syntas mest under veckan.

Sen oroar det mig lite att Almega och Svenskt Näringsliv lyckas så väl med att få sina respektiva aktiviteter att få så officiell prägel som de ändå har. Mest gäller väl det Almegas "after-speech" där talarna i Almedalen intevjuas (återkommer nog med speciellt inlägg om just det) men också svenskt näringslivs bjudluncher och framför allt kvällsminglet med "public service". Varför ställer förresten sr:s enda riktiga politiska satirgrupp upp på att göra grejer åt en så tydlig intressegrupp som sn? märkligt, tycker jag. Överhuvudtaget är arbetsgivarsidan rejält representerad medan arbetstagarna/facken betydligt mer blygsamt, och i linje med det de borgerliga partierna tydligare än vänsterblocket. Illa. Vi måste nog skärpa till oss inför nästa år.

Almedalen är överväldigande

Är i almedalen sen i tisdags och är helt överväldigad. Har dessutom inte tillgång till dator regelbundet (sitter nu på biblioteket) så några vassa kommentarer blir det inte. Samlar på mig intryck under veckan och återkommer med reflektioner över sakernas tillstånd efter helgen...

solen skiner, kändisarna är många, politiken lever mer än jag vågat hoppas.

Mer om våld mot kvinnor

Fick ett intressant mail av en klok och god vän igår efter mitt inlägg om mäns våld mot kvinnor. Jag återger en del av det här:

"Angående sakfrågan så finns det en amerikansk studie (Yllö och Bogard 1988) där kvinnors juridiska, politiska, sociala och utbildningsmässiga ställning jämförs med frekvensen av kvinnomisshandel i offentlig statistik i olika delstater. Den visar att misshandel var vanligast där kvinnors rättigheter och jämställdhet inte kommit så långt. Desto mer jämställd en delstat var och desto högre status kvinnor där hade, desto mindre våld i hemmen. Med undantag för stater där kvinnors status börjat närma sig mäns status på allvar och hastigt. Här ökade våldet igen. Forskarna själva analyserar fenomenet med att snabb förändring mot jämställdhet kan innebära backlash, då traditionella värderingar inte hinner med och många män känner sin auktoritet personligt hotad. Publikationen heter Feminist perspectives on Wife Abuse."

Om det här stämmer även i Sverige, borde ju inte mäns våld mot kvinnor öka här eftersom jämställdheten knappast kan sägas öka "hastigt". Å andra sidan har den ju ökat kraftigt, och det kan ju mycket väl vara så att det är hotfullt på allvar för en del män. Egentligen vet jag inte om jag tycker att det här är en viktig tes att driva, och förhoppningsvis stämmer det inte i längden, precis som man kommit fram till i den ovan refererade studien. Om jämställdheten leder till ökat våld mot kvinnor innebär ju det att kvinnors befirelse inte är någon befrielse och det vore ju både sorgligt och hopplöst. Däremot tror jag att det kan ligga något i att våld kan vara en del av backlashen, och framför allt att våldet inte försvinner av sig självt, och att våldet är en central del av kvinnoförtrycket som man inte kan blunda för och som inte kan försvinna utan att man gör åtgärder för att minska just våldet.

En sak till: samma kloka vän berättade häromdagen att hon sett ett avsnitt av Oprah som handlade om sexuella övergrepp. I programmet sades (utan att det ifrågasattes av arga kristdemokrater) att 25% av usa:s kvinnor utsatts för sexuellt våld, övergrepp eller trakasserier innan 18 års ålder. Jag har hört samma siffra i seminarier kring "domestic violence" med seriösa amerikanska forskare. Om var fjärde amerikansk kvinna utsatts för övergrepp innan de fyllt arton är det väl inte helt omöjligt att 46% av alla sveriges kvinnor (även vuxna, alltså) utsatts för våld eller hot om våld på något sätt. Eller är Oprah också en galen manshatare?

Kanske inte så galet i alla fall

Ok, nu har jag läst på lite om Live8 efter mina grubblerier i et tidigare inlägg. Galan är kanske fortfarande lite tokig, men jag har kollat in kampanjens svenska sida utrotafattigdomen.nu.
Typ alla vettiga organisationer är med och kraven är rimliga, viktiga och bra. Gå in på sidan och skriv på!

Nu sjunger dessutom Destiny's child. Bara en sån sak.

Hur ska man hejda backlashen?

DN skrev igår igen med stor rubrik om de galna manshatarna och könskriget. Den här gången var det Margareta Winberg som anklagades för manhateri efter att ha diskuterat kring huruvida mansvåldet kan ha samband med frustration över jämställdheten. Hon kanske inte har uttryckt sig mest smidigt (jag har inte läst originalartikeln så jag vet inte) men så fruktansvärt kontroversiell är väl inte tanken att våld i nära relationer handlar om kontroll, och att bristande kontroll i såna relationer (vilket ju ökad frihet för kvinnor innebär) också riskerar att provocera fram slag. Dn gör också den märkliga jämförelsen mellan siffrorna som Winberg använder, att 40% av kvinnorna utsatt för våld någon gång och BRÅ:s siffror att 3% av kvinnorna i sverige utsattes för våld förra året. Hanne Kjöller gör en stor sak av dessa siffror och går i fronten för backlashligan igen idag.

Jag blir så trött.

För det första:
Man kan säkert diskutera metoderna i forskningen bakom Slagen Dam-undersökningen som är ursprunget till siffrorna som diskuteras. Men det är faktiskt en vetenskaplig undersökning som prövats på olika sätt. Det är inte en galen rödhårig tant som sitter på ett rum i Uppsala och hittar på. Det som mest är problematiskt är definitionen av våld (som är ganska vid), och det som gör att man får så höga siffror. Samtidigt är det inte en orimlig ansats att se våldet i ett större perspektiv, och framför allt att fokusera på kvinnors upplevelse istället för lagtexten kring våldet. Det är helt omöjligt att göra en odiskutabel definition av mansvåld. Det handlar snarast om ett kontinuum med våldtäkter, övergrepp, slag och mord i ena änden och oönskade blickar, kommentarer och liknande i andra änden. Beroende på hur man ser på saken kan man placera hot, trakasserier, kontrollförsök, tafsningar och knuffar på olika ställen på skalan. Allt detta är inte brottsligt och kan inte vara det, ska det nog inte heller. Samtidigt bidrar alla dessa saker till att mäns agerande krymper kvinnors livsutrymme i hemmen och på arbetsplatser. Eva Lundgrens forskning utgår från denna större bild, och hon har valt att dra gränsen längre bort på skalan än vad som varit brukligt i tidigare forskning. Det är naturligtvis kontroversiellt, men man får se det för vad det är - en annan forskningsansats, inte påhitt eller manshat.

För det andra:
Till och med DN borde väl kunna skilja på äpplen och päron. Man kan inte jämföra att Eva Lundgren kommit fram till att 46% av kvinnor uppger sig någon gång ha varit utsatt för våld (i vid bemärkelse) med brå:s siffror att c:a 3% av kvinnorna var utsatta förra året. I det första fallet har ett statistiskt urval tillfrågats om sina erfarenheter, i det andra fallet handlar det om uppskattningar som bygger på anmälda fall och ett gissat mörkertal under ett givet år.


Det som verkligen oroar mig i allt detta (förutom den totala disrespekten för fakta, statistik och forskning) är att det är en så otroligt effektiv backlash. Frågan om mansvåldet hade ju just börjat segla upp som det som skulle kunna innebära ett stort genombrott för den feministiska dagordningen. En fråga som också har engagerat många män, många på högerkanten och många som inte tror på löneskillnader. Våldet går inte att blunda för, och jag hade just börjat få upp hoppet om att det här kanske var frågan som skulle lyfta debatten och kanske skulle det börja hända saker. Sen blir det just inom den frågan som motattacken kommer.

Jag inser att folk antagligen kommer uppfatta mig som manshatare och könskrigare nu också, när jag talar om backlash och motattack. Men det finns inget annat sätt att förstå vad som pågår nu. Det finns säkert goda skäl att kritisera personer inom roks och jag har ingen uppfattning om sanningshalten i påståendena om rituellt våld och offer. Men även om det skulle vara så att Eva Lundgren är ute och cyklar i just den frågan, innebär inte det att all feminstisk forskning är falsk, eller ens att all Lundgrens forskning är det. Normaliseringsprocessen - hennes begrepp för hur misshandlelsrelationer utvecklas - är en etablerad term som har betytt mycket för förståelsen av mansvåldet. Inom roks-jourerna (och andra jourer med såklart) finns förutom massor med frivilliga som gör en enorm insats också mycket kunskap som borde användas av samhället istället för att misstänkliggöras.

Förresten, håller på att läsa Anthony Giddens bok Intimitetens omvandling (1992) till min d-uppsats. I den nämner han, liksom i förbifarten, hur mäns våld mot kvinnor ökar i jämställda samhällen, eftersom män i mer patriarkala kulturer inte "behöver" våldet för att kontrollera kvinnor. Visst låter det inte lika konstigt när en brittisk manlig sociologiprofessor säger det (dessutom för mer än 10 år sen) än när en tant som kanske är manshatare säger det?

Galet eller fantastiskt?

Sitter och tittar på Live8-galan på tv. Kan inte bestämma mig för om det är patetiskt och kommersiellt och kolonialt eller om det är fantastiskt hoppfullt på riktigt. Antagligen betyder det att hela spektaklet är alltihop samtidigt.
Det är onekligen lite svårt att ta det på allvar - massa artister som passar på att få lite goodwill, i princip alla tv-kanaler sänder, storslagna utrop från scenen om att man skapar historia och hur många som kan titta, man har gjort ett käckt armband som man kan köpa (eller göra själv) och så vidare. Samtidigt har det ju faktiskt väckt ganska mycket uppmärksamhet inför G8-mötet och det är ju verkligen sympatiskt att man inte gjort en gigantisk pengainsamling utan "bara" opionionsbildar. Och det är ju ganksa mycket roligare med popkonserter än kravaller.

Oavsett alla förbehåll man kan ha (vilket ju är ganska många) är det ju rätt underhållande. Mest av allt får det mig att tänka på Helen Fieldings roman Samvetets röst (finns i pocket) som är väldigt mycket roligare (och mer giftig) än Bridget Jones men som folk inte verkar ha läst i samma utsträckning. Den handlar om en tjej i innesvängen i London som blir dumpad och flyr till ett flyktingläger i Afrika där hon jobbar ett par år. När det blir svält i lägret drar hon ihop sina gamla tv-kändiskompisar för att göra en välgörenhetsgala, och plötsligt invaderas flyktinglägret av kräsna kändisar. Väldigt rolig (och insatt) kritik mot välgörenhetsindustrin. Läs den!

Oj, nu pratar Kofi Annan. Det är verkligen högt och lågt. Nyss knäppte Jessica Simpson och Brad Pitt med fingrarna, nu håller FN:s generalsekreterare politiskt tal. Fast vi fick se ungefär tre meningar, sen klippte de till nån gitarrkille istället. Finns nog viss risk för frustration om man ska följa det här i flera timmar...