Efter gårdagens hätska utfall mot pigavdragen blir dagens inlägg kanske lite mer reflekterande. Kom precis hem från biografen där jag sett Undergången - filmen om Hitlers sista dagar och vad som hände i hans liv men framför allt med alla runt omkring honom. Förutom att det är en obehaglig film i bemärkelsen att det är mycket blod och många som dör brutalt och i onödan, var det en obehaglig (men mycket välgjord!) film så till vida att den visade makten i dess groteskaste form. Hur mäniskorna runt Hitler försökte hitta olika sätt att hantera det de alla på något sätt insåg, att allt var över och att det de trodde på var förbi. Förutom att det var obehagligt att se hur människor faktiskt på något sätt intalat sig att de groteska och människo- och livsvidriga uppfattningarna om människovärde, svaghet o.s.v. som nazismen står för var riktiga, var det läskigt att se hur självmordet normaliserades som en rimlig utväg, hur hedern eller icke-kapitulationen kunde bli så central att man offrade inte bara sitt eget liv utan även civilbefolkningens och till och med sina egna barns liv.
På vägen hem diskuterade jag med vännen som gjort mig sällskap, och vi pratade bland annat om hur kvinnorna i filmen är som icke-personer samtidigt som de var väldigt centrala. De kan komma och gå överallt (till skillnad mot männen som det råder hård disciplin kring) samtidigt som det är för att de inte riktigt räknas som personer. De har någon sorts märklig frihet i det totala osynliggörandet, och mycket riktigt blir det också slutligen räddningen för filmens kvinnliga huvudperson.
Sen kan man ju inte låta bli att fundera lite kring det där med att maktmän omger sig med ja-sägare. Långt in mot slutet av filmen låter en hel del av Hitlers närmaste hans totalt förvirrade vanföreställningar om situationen stå oemotsagda. Några försöker ge en realistisk bild av läget samtidigt som de flesta inte vågar säga emot. Även om just det här scenariot är ganska långt från vår politiska vardag är det ju tyvärr inte ett fenomen som är helt obekant. Hur är det man säger, lojala ja-sägare är diktatorns första steg mot undergång - det kanske även gäller ( i ännu högre grad?) demokratiskt valda ledare...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar