Politiknörd?

Insåg idag att jag känner (betydligt) fler personer som ska till Almedalen nästa vecka än som ska till/har varit på Hultsfred, Rosklide och Arvikafestivalen tilsammans. Det är bara att inse att man är en nörd utan kontakt med verkligheten när man tycker att en veckas minglande med valda eller självutnämnda representanter för makten samt alla som vill påverka dessa är höjdpunkten på ens sommar.

Om jag ska vara ärlig vet jag ju inte än om Almedalen kommer vara sommarens höjdpunkt - det är nämligen första gången jag ska dit. Och man kan ju alltid skylla på att "man måste ha varit där nån gång" och "alla mina kompisar ska dit" men faktum är att jag (i och för sig med mina nära vänner) tänker ägna min semestervecka åt att bo i tält och gå på seminarier.

Huruvida det blir sommarens höjdpunkt eller inte återstår att se. Samt om jag kommer klara av att hålla distansen. :-)

Elin Ek for president!

Sveriges radio har gjort ett genidrag. Efter att ha avverkat ett antal programledare för Annika Lantz programformat på förmiddagarna i p3 - först Pontus Enhörning och sen Olle Palmlöf som bara hann sända nån vecka innan han avsa sig jobbet efter att ha kört rattfull - har man nu engagerat Elin Ek, nu som sig själv och inte längre Grynet. Hon är typ hur bra som helst! Lika rolig, nyfiken och ärlig som hennes företrädare försökt med men utan den dryga distansen och raljanta tonen med tendensen att göra sig lustig på gärternas bekostnad. Ek är skicklig och rolig men tar sina gäster på allvar, lyssnande men inte rädd för att ha en åsikt. Höjdaren igår var när hon intervjuade Göran Hägglund och han utförligt förklarade varför han inte är feminist och varför feminismen är farlig för samhället och jämställdheten. Ek lyssnade, hmmade och sade syrligt "jag hör vad du säger". Typ hur kul som helst. Just nu intervjuar hon och hennes sidekick Mogge förebilden för den svenska kocken som berättar stories från sina misslyckade framträdanden i amerikansk tv på 60-talet.

Det här kan bli p3:s bästa program i sommar. Elin Ek for president!

Hitler på film och funderingar kring makten

Efter gårdagens hätska utfall mot pigavdragen blir dagens inlägg kanske lite mer reflekterande. Kom precis hem från biografen där jag sett Undergången - filmen om Hitlers sista dagar och vad som hände i hans liv men framför allt med alla runt omkring honom. Förutom att det är en obehaglig film i bemärkelsen att det är mycket blod och många som dör brutalt och i onödan, var det en obehaglig (men mycket välgjord!) film så till vida att den visade makten i dess groteskaste form. Hur mäniskorna runt Hitler försökte hitta olika sätt att hantera det de alla på något sätt insåg, att allt var över och att det de trodde på var förbi. Förutom att det var obehagligt att se hur människor faktiskt på något sätt intalat sig att de groteska och människo- och livsvidriga uppfattningarna om människovärde, svaghet o.s.v. som nazismen står för var riktiga, var det läskigt att se hur självmordet normaliserades som en rimlig utväg, hur hedern eller icke-kapitulationen kunde bli så central att man offrade inte bara sitt eget liv utan även civilbefolkningens och till och med sina egna barns liv.

På vägen hem diskuterade jag med vännen som gjort mig sällskap, och vi pratade bland annat om hur kvinnorna i filmen är som icke-personer samtidigt som de var väldigt centrala. De kan komma och gå överallt (till skillnad mot männen som det råder hård disciplin kring) samtidigt som det är för att de inte riktigt räknas som personer. De har någon sorts märklig frihet i det totala osynliggörandet, och mycket riktigt blir det också slutligen räddningen för filmens kvinnliga huvudperson.

Sen kan man ju inte låta bli att fundera lite kring det där med att maktmän omger sig med ja-sägare. Långt in mot slutet av filmen låter en hel del av Hitlers närmaste hans totalt förvirrade vanföreställningar om situationen stå oemotsagda. Några försöker ge en realistisk bild av läget samtidigt som de flesta inte vågar säga emot. Även om just det här scenariot är ganska långt från vår politiska vardag är det ju tyvärr inte ett fenomen som är helt obekant. Hur är det man säger, lojala ja-sägare är diktatorns första steg mot undergång - det kanske även gäller ( i ännu högre grad?) demokratiskt valda ledare...

Pigavdragen dyker upp igen

Så är det premiär för min alldeles egna blog... Har tänkt använda den för att kommentera stora och små händelser i politiken och samhället, livet och kulturen.

Vaknade imorse av ekots referat om konjunkturinstitutets rapport, beställd av Svenskt näringsliv och tjänsteföretagsorganisationen Almega, om hur mycket pengar staten skulle tjäna och hur många jobb som skulle skapas om man införde pigavdrag, alltså lät människor göra skatteavdrag för städning, barnpassning och andra hushållstjänster. I rapporten som presenteras på DN Debatt presenteras Finland som det positiva exemplet och man menar att 10 000 nya jobb är det minsta man kan förvänta sig. Problemet skulle enligt artikeln vara " ideologiskt motstånd", något man tror sig kunna övervinna genom en argumentation om hur detta skulle bli till vinst för statsfinanserna. Dessutom skulle deta ge jobb till många som idag står utanför arbetsmarknaden (=invandrare) vilket gör att man nästan beskriver det som en integrationsåtgärd.

Är det den integrationen vi vill ha - att staten subventionerar att invandrarkvinnor städar den svenska medelklassens hem? Och är det den jämställdheten vi vill ha - att arbetarkvinnorna städar så att kvinnor i medelklassen får göra karriär medan deras män alltjämt slipper ansvar?

Det "ideologiska motstånd" som Ulf Lindberg på Almega beskriver handlar inte om någon tjurskallig dröm tillbaka till ett industrisamhälle där tjänstesektorn inte var utvecklad, eller någon rabiat sur-feminism. Det handlar om klassisk socialdemokratisk klassanalys, dessutom uppdaterad med en analys baserad på kön och på etnicitet.

Varför ska skattebetalarnas pengar gå till att subventionera medel- och överklassens städning? Resurser som skulle kunna användas i hemtjänsten, skolan, omsorgen eller utbildningsväsendet vilka alla är betydligt viktigare att prioritera. Vi vet alla dessutom vilka som skulle utföra städningen - nästan bara kvinnor, och antagligen en stor del av dem som redan är marginaliserade i vårt samhälle på grund av klass och/eller etnicitet. Att utföra "reproducerande" arbetsuppgifter i en annan människas hem kommer aldrig bli samma sak som att utföra andra tjänster utanför hemmet. Det sätter människor i en beroendeställning och hur mycket vi än vill "uppvärdera" vissa uppgifter kommer det inte att ta bort den segregering och över- och underordning som det kommer leda till. Vem städar hemma hos pigan?

Det är också tveksamt om det verkligen skulle fungera så bra som Almega hoppas. Det är svårt att göra en svart sektor vit, och även om det skulle bli lite billigare än nu med ett avdrag, skulle det behövas rejäla subventioner alternativt dumpade löner om man skulle komma i närheten av de svarta lönerna. De positiva effekter som man sett i Finland är också uppenbarligen en källa till olika tolkningar - 700-900 nya jobb till en kostnad på c:a 850 miljoner. Ganska dyra jobb jämfört med de ams-åtgärder som Almega dissar...

Pigadrag är ett otyg som framför allt Almega (som ju är de som kommer tjäna mest på att införa dem) lobbar allt de kan för, än så länge inte särskilt framgångsrikt. I Almedalen förra året blev de utsedda till årets lobbyister och de har verkligen lyckats få "spinn" på frågan, dock utan så stort politiskt genomslag än.

Känner stor stolthet över mitt studentförbund (www.s-studenter.se) som på kongressen i Uppsala nu i juni som tog kraftig ställning mot pigavdrag, och för vår partiledning som faktiskt också håller stånd mot tjänstelobbyn.