Jag har fått äran att utmanas av syrran i hennes egenkomponerade bloggutmaning om politisk identitet. Misstänker att man kommer få läsa den lite varstans framöver. Here goes:
1) Politisk ideologi du förespråkar?
Demokratisk socialism (reformism)
Likhetsfeminism
Anti-rasism (om det kan kallas en ideologi)
I grunden känner jag mig hemma i socialdemokratin och med den grundläggande maktanalysen men den måste kompletteras med maktanalys beroende på kön och etnicitet. Jag är också i grunden en övertygad reformist - jag är helt säker på ett det enda vettiga och framkomliga sättet att förändra samhället är i små steg som är demokratiskt förankrade. Jag känner också en stark ovilja inför den elitism som ofta dyker upp i revolutionära (och överteoretiserade) rörelser.
Jag uppfattar min politiska identitet rätt mycket som "kristen vänster" (ett begrepp Broderskap med viss rätta annekterat) men det kan kanske inte kallas för en ideologi.
2) Politisk ideologi du föraktar mest?
Alla former av rasism och inte minst välfriserade varianter av den.
3) Materialist eller idealist?
well, jag är ju inte statsvetare och har inte läst min Marx tillräckligt för att vara säker på om jag har på fötterna. Men jag tror nog på en kombination. De materiella förhållandena är centrala men man ska inte heller underskatta idéer och kulturella strömningar. Uppenbarligen har en mängd svenskar (liksom många amerikaner för två år sedan) röstat emot sina egna materiella intressen, det kan man inte negligera.
4) Plikt- eller konsekvensetik i politiken?
Både och. Fast kanske mest konsekvensetik. Men man kan bara vara pragmatiker om man samtidigt är orubblig i sin ideologiska kontrast. Därför måste man hålla koll på "plikterna" när man tittar på konsekvenserna. Men generellt kan politiken aldrig helt nå idealen utan bara bättre och sämre lösningar. Då är onekligen konsekvenserna centrala.
5) Politiskt uppvaknande?
Har haft flera stycken, och hoppas att jag itne har haft mitt sista. Blev slutgiltigt feminist som ledare på ett konfirmandläger sommaren -99, efter att lång tid ha funderat fick jag under en värderingsövning en aha-upplevelse som var det närmaste en frälsningsupplevelse jag har varit.
Min "allmänpolitiska" resa vänsterut började nog i den kyrkliga internationella solidariteten och efterdyningarna av kampen för ett fritt Sydafrika jag mötte på stiftsgården på 90-talet. Det var egentligen de globala rättvisefrågorna som gjorde att drog de ideologiska konsekvenserna och kastade in den liberala handduken (se nedan) och röstade s i mitt första riksdagval även om det då gjorde lite ont i min borgerliga maggrop. Jag har inte ångrat mig en dag.
Gick med i partiet gjorde jag efter att ha fått frågan om jag ville ställa upp i kyrkovalet -01 och det var ingen självklarhet. Men det var något av ett uppvaknande att inse att det faktiskt fanns en plats för mig i partipolitiken och att jag kunde påverka. Den insikten blev nästan fysisk när jag åkte på mitt första SFSFUM (fullmäktige för Sveriges förenade studentkårer) -03 som inkastad ny kåraktiv och efter några timmars omtumlande insupande av nya kunskaper simmade jag runt som fisken i vattnet mellan åsiktstorg, gruppmöten, förhandlingar, yrkanden och debatt i plenum. Aldrig har politikens möjligheter känns så oändliga som då (trots att jag nu i efterhand kan förstå det begränsande inflytandet på världshistorien).
6) Politisk detour?
Uppvuxen i ett borgerligt akademikerhem där allt utom partipolitik diskuterades var jag övertygad liberal i tonåren (dock med ett internationellt rättvisepatos). Var rätt intresserad av politik men skeptisk mot partier, men inte mer än att jag kanske hade blivit LUF:are om de haft en livaktig lokalavdelning i Västerås. I valrörelsen -91 då jag var 15 hände det faktiskt en gång att jag skolkade (vilket var extremt ovanligt då jag var en mycket präktig tonåring) för att gå på torgmöte med Bengt Westerberg. Höll ut i min liberala villfarelse tills strax efter 20, sen genomgick jag ett rejält ideologiskt tankearbete vid valet -98 och sedan dess hör jag hemma i röda laget. Gick i början stadigt åt vänster men har du parkerat mig rätt ordentligt i socialdemokratins mittfåra, tror jag.
7) Enskild person som påverkat dig politiskt?
Får man svara Jesus? I övrigt var min syster en central figur i att jag blev feminist, och mina "systrar" i Laboremus har betytt otroligt mycket de senaste åren för såväl min egen ideologiska utveckling som stöd i mitt politiska arbete. Och såklart Kerstin som ställde frågan om jag ville gå med i partiet. Och jag måste ju erkänna att mina föräldrars uppfostran inriktad på fritänkande och tilltro till min förmåga nog har varit en förutsättning för att jag skulle vilja ägna mig åt politik.
8) Bok som påverkat dig mest politiskt?
Som de flesta andra 90-talstfeminister: Under det rosa täcket. Och i viss mån Bibeln, kanske itne som bok men som symbol för att min tro är viktig i min politiska övertygelse. Bibeln innehåller såväl inspirerande och utmanande texter som sådana som kräver en del brottning.
Gunilla Thorgrens Grupp 8 och jag var otroligt inspirerande, men jag kan ärligt talat inte riktigt skilja på i vilken mån det var boken eller mitt möte med henne ungefär samtidigt som var så inspirerande.
9) Största bristen i den politiska ideologi du förespråkar?
Att den ibland inte lyckas integrera de maktperspektiv som behövs och därmed blir hopplöst vit, gammal och gubbig. Och att om reformismen går för långsamt kan den avstanna och nöja sig med att förvalta.
10) Viktigaste enskilda politiska frågan?
I stort ideologiskt: på allvar lyckas koppla in en analys av etnicitet och kön i klassanalysen och omsätta detta i konkret politik.
Viktigaste konkreta förslag just nu: individualiserad föräldraförsäkring.
Och såklart att vinna tillbaka den politiska dagordningen för att sedan vinna valet 2010.
Och så ska jag utmana tre personer. Jag vill välja några i röda laget men med olika hemvist: Nils på Erlanderbrigaderna, Tora Breitholz och Sven Elander.
Andra bloggar om: politik, enkät, ideologi, identitet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar